Han bodde flera tusen kilometer bort från henne, oftare gick det inte.
Hans fru Lilia tog han inte med sig, för mamma kom inte överens med henne eftersom Lilia sagt att Boris var infertil.
Mamma vägrade att tro det och skyllde allt på Lilia.
Efter att ha varit gifta i sju år kunde de inte få barn.
Efter en undersökning visade det sig att Boris inte kunde få barn.
Båda blev ledsna, men bestämde sig för att det var deras öde att leva utan barn.
När Boris kom till sin mamma gick han direkt till affären för att handla.
Bredvid disken stod en pojke, ungefär sex år gammal, som med sina smutsiga händer räknade mynt i sin handflata.
Han var också ovårdad, i smutsiga shorts och t-shirt.
Av någon anledning blev Boris rörd i hjärtat när han såg pojken.
Han liknade honom själv som barn.
Samma ljusa, lockiga hårlock, blå ögon.
– Pojke, hur mycket fattas dig? Vill du att jag lägger till?
– Jag saknar mycket, 45 rubel, jag ville köpa glass…
– Vad heter du?
– Sashenka…
– Här, Sashenka, 50 rubel, köp glass och spring hem, mamma letar nog efter dig.
– Jag har ingen mamma, hon dog nyligen.
Jag har aldrig haft någon pappa, mamma sa att han var en bra man men dog nog innan jag föddes.
Jag bor hos min mormor, men hon… dricker.
Boris gav honom pengar och pojken sprang glatt iväg efter att ha köpt glass.
Efter att ha handlat gick Boris hem och tänkte på Sashenka och vad livet hade i beredskap för honom.
När han kom hem bestämde han sig för att fråga sin mamma om honom.
– Mamma, känner du av en slump till en pojke som heter Sacha, ungefär sex år gammal?
Jag träffade honom i affären, han hade inte nog med pengar för glass.
Han var smutsig och ovårdad, vad hände med hans mamma?
– Åh, Borya, jag känner Sacha.
Han har ett olyckligt liv.
Och hans mamma kände du, din skolkamrat Svetka.
Hon började dricka redan som ung, vilket inte är förvånande eftersom både hennes mamma och pappa drack hela livet.
När Svetka blev gravid visste ingen vem som var barnets pappa, hon sa inte ens till sin mamma, hon hade varit otrogen någonstans.
Men hon älskade Sacha mycket, slutade dricka och började jobba för att ha råd med pengar.
Sacha var alltid ren och omhändertagen.
Svetka dog i en arbetsolycka.
Hennes mamma blev galen av sorg och började dricka igen.
Pojken ska tydligen sättas på barnhem för att gå i skolan där.
Jag tycker synd om honom, så söt, han påminner mig om dig som barn.
Boris kom naturligtvis ihåg sin skolkamrat Sveta.
Hon var hans första kvinna, skolans kärlek.
Efter skolan gick deras vägar skilda, Sveta gifte sig, skilde sig och bodde kvar hos sina föräldrar.
Boris såg henne senast för sju år sedan, när han kom till sin mamma.
Han hade precis börjat träffa Lilia.
Han träffade Sveta av en slump på gatan, de gick till ett kafé för att prata om livet.
På morgonen vaknade han i Svetas hus.
Boris mindes svagt hur kvällen gick till.
De drack på kaféet och pratade länge.
Han berättade för henne att han träffade en tjej, hon berättade att hon inte kunde hitta någon som liknade honom.
Hon ångrade att det inte fungerade mellan henne och Boris.
Då fick Boris en idé.
Sashenka är sex år gammal, han träffade Sveta för sju år sedan, pojken kan vara hans son.
Men han mindes genast att han var steril, det hade åtminstone läkaren sagt till honom.
Boris tänkte på det hela dagen.
Sashenka är en kopia av honom som barn, tiderna stämmer, men tänk om läkaren hade fel och Boris kan få barn?
Han bestämde sig för att testa det med ett DNA-test.
För det behövde han till exempel Sashas hår.
Efter att ha köpt godis och frukt gick Boris hem till Svetlana.
Dörren öppnades av hennes berusade mamma.
Hon kände inte igen Boris, så han var tvungen att presentera sig:
– Hej, Maria Egorovna.
Jag är Boris Pozdnyakov, din dotters skolkamrat, minns du mig inte?
Jag kom för att fråga om Sveta, de säger att hon har en liten son?
– Borya, är det du?
Jag kände inte igen dig, du har blivit vuxen och rund.
Kom in.
Min Sveta dog i en olycka på jobbet.
Hon lämnade mig Sacha, och vad kan jag göra ensam?
Vår farfar dog och vi klarar oss här två.
Jag vet inte vem pojkens pappa är, Svetka ville inte berätta för någon, hon var rädd att pappan skulle ta hennes son ifrån henne.
Jag började dricka mycket av sorg, jag tycker synd om Sacha, han växer som ogräs.
Tjänster kom med kontroller, de vill skicka honom till barnhem, och jag har inget emot det.
Där kommer han åtminstone att vara omhändertagen och mätt.
Då kom Sacha ut ur rummet.
– Åh, farbror, är det du?
Kom du för pengarna?
Jag har redan gjort slut på dem, förlåt…
– Nej, Sashenka, jag hjälpte dig från hjärtat då.
Lyssna, låt oss gå ut och gå, jag ska köpa godis till dig och klippa ditt hår.
Sasha blev glad över erbjudandet.
Mormor lät honom gå lugnt.
Boris köpte nya, fina kläder till Sasha, en fotboll och en påse med godis.
Pojken hade aldrig sett så mycket godis och choklad.
Boris hjärta värkte av medlidande för pojken.
Han tog honom till frisören och plockade obemärkt upp en tuss av Sashas hår från golvet.
Sashas ögon glittrade av lycka, han blev så glad över uppmärksamheten och gåvorna.
Efter att ha sagt adjö till pojken lovade han att besöka honom igen.
När han kom hem lämnade Boris håret för DNA-test.
Han ville tro att Sasha var hans son, han hade knutit an till pojken.
En vecka senare kom Boris för att hämta resultatet.
Med skakande händer öppnade han kuvertet…
Resultatet var negativt
Boris drog ett djupt andetag och kände en märklig lättnad och bitterhet samtidigt.
Kanske är han inte Sashas pappa, men pojken hade redan blivit mycket viktig för honom.
Boris bestämde sig för att nu finnas där för Sasha, stödja honom och hjälpa så gott han kunde, bli en sann vän och beskyddare för honom —
för ibland är familj inte bara blodets band, utan de som väljer att finnas där i svåra stunder.