Och ett år senare fick han en överraskning som fick honom att tappa hakan.
— Fröken, mår ni inte bra? — en omtänksam mansröst bröt genom hennes förlamning.
Lena höjde sina tårfyllda ögon mot honom, med all sin hopplöshet speglad där… och bröt ihop i gråt.
Högljutt och okontrollerat, mitt på gatan, som om alla år av ensamhet och förödmjukelse äntligen fått ett utlopp.
Förbipasserande skyndade undan, utan att ens möta hennes blick.
Hon kunde inte längre minnas när hon senast sov mer än fem timmar i sträck.
Dagarna började långt före gryningen och slutade långt efter midnatt.
Städa en enorm lägenhet, laga mat åt tre män (maken, sonen, en sängliggande svärfar), tvätta, stryka… och på kvällarna ett jobb till:
golvvård i ett kontorskomplex.
Hon hade inte en enda minut över för sig själv.
Allting hade börjat annorlunda.
Men gradvis — nästan utan att hon märkte det — hade hennes liv förvandlats till oändlig rutin.
Svärmor, som bodde en trappa ner, dök ständigt upp ”på en kopp te”, översvämmade köket med disk och höll långa föreläsningar.
Maken bestämde att hushållsarbetet var hennes obestridliga plikt.
Även den vuxne sonen lärde sig snabbt reglerna: sitt still, håll käften, gör ingenting.
På jobbet lastade chefen över henne arbetet från sjuka kollegor och meddelade kallt: ”Gillar du inte det du gör? Stick! Det står folk på kö.”
Lena nickade tyst och gjorde som han sa.
Förut hade hon varit en utmärkt konditor, hennes tårtor hade väckt beundran.
Men familjeansvar, en sjuk svärfar och ständiga penningbekymmer hade trängt in henne i ett hörn.
Hon tvingades lämna sitt älskade yrke och ta det första bästa låglönejobb — hur tungt och tacksakligt det än var.
Dottern var vuxen för länge sen och hade flyttat utomlands — ingen hjälp därifrån.
Men Lena hade aldrig bett om hjälp, hon gladdes åt dotterns lycka på distans.
Tröttheten blev hennes nya jag.
Varje natt föll hon i sängen, som nedslagen, bara för att efter några timmar vara redo att springa maraton igen.
Åren av sådant slit gav sina spår: övervikt som Sergej hånade som ”björnpäls”, färglöst hår i en slarvig knut, en gammal morgonrock och ett ansikte tömt på liv.
Hon hade slutat bry sig om sig själv.
Hon kunde inte minnas när hon köpte något vackert senast, i stället för bara praktiskt.
Sergej hade tappat allt intresse — nu såg han på henne med otyglad avsky.
Hans bitska kommentarer skar djupare för varje gång, som när han nyligen jämförde henne med en ”olympisk nallebjörn” och nästan fick henne att bryta ihop.
Han försvann allt oftare på kvällarna, kom hem i gryningen med främmande parfymer på kläderna och ett tomt uttryck.
Svärmodern satte pricken över i:et.
Hennes giftiga kommentarer och ständiga klagomål över den ”värdelösa svärdottern” var vardagsmat.
När Lena gick förbi kände hon svärmoderns föraktfulla blick i nacken och hörde viskningar med grannarna.
Hon mådde illa av bara tanken — men hon orkade varken kämpa eller protestera.
Hon kände sig inte som en kvinna, inte som en person — bara som bakgrund i någon annans liv.
En osynlig maskin som kör tills den går sönder.
— Lena, du har ju totalt försummat dig själv! ekade en skolkamrats röst plötsligt bakom henne på gatan.
— Släpp dem alla! Tänk på dig själv!
— Jag kan inte, svarade hon lågt.
— Familjen är allt, mumlade hon och sänkte blicken.
Men kamratens ord skar djupt i henne.
Vändpunkten kom plötsligt.
Av ren utmattning somnade Lena på bussen och missade sin hållplats.
Hon klev av i en främmande stadsdel, släpade mot tunnelbanan genom en gata full av uteserveringar — och plötsligt stelnade hon.
Vid ett av borden satt Sergej, strålande av belåtenhet.
Bredvid honom en fläckfritt klädd blondin i en dyrbar klänning som måste kosta en förmögenhet.
Världen framför henne svartnade.
Hennes hjärta krampade som is.
Omgivningens ljud blev ett dovt mummel, som om hon tystnat för gott.
Samla det sista modet, hon tog ett steg fram.
— Sergej?
Han vände sig om.
För ett ögonblick flög skräck över hans ansikte — sedan återgick han i sin vanliga irritation.
Blondinen öste på med förakt:
— Älskling, vem är det där?
Sergej svarade kort, utan att ens titta på sin fru:
— Det är … ingen.
Bara vår hushållerska.
”Från jobbet.”
Inte frun.
Inte hans barns mor.
Bara någon som klev in från gatan.
Han förnekade henne framför denna översminkade donna.
Det skar värre än en knytnäve.
All smärta, alla förnedringar, alla år av tyst uppoffring — allt exploderade inom henne.
Hon snodde runt och gick, utan att känna sina ben.
Stapplade som berusad, som marken försvann under henne.
Världen flöt, hennes bröst kändes krossat av en blytung våg.
I huvudet ekade domen:
— Från jobbet … Från jobbet …
Hon stod vid återvändsgränden.
Hemma väntade bara frostig tystnad.
Hon passerade svärmor, som gnällde som vanligt.
Låste upp med sina nycklar — men inte med sin egna hand.
Ur barnets rum hördes sonens röst:
— Mamma, har du tvättat mina blå strumpor? Jag la dem i garderoben.
Inget: ingen fråga, inget ögonkast, ingen medkänsla för hennes rodnande ögon.
Telefonen ringde:
Chefen.
— Lena, Smirnova är sjukskriven igen! Kom genast, vi är underbemannade!
— Jag tänker inte komma, svarade hon lugnt.
— Vad?! Är du galen?! Jag sparkar dig! — vrålade han.
Hon slog bara ifrån sig med luren och stuvade undan mobilen i fickan på sin trasiga jacka.
Hon packade tyst en väska med de nödvändigaste kläderna, och lämnade lägenheten som för länge sedan slutat vara ett hem.
Hon åkte till sin mamma, som bodde i en enkel etta.
De första två veckorna tystnade aldrig telefonen: maken, sonen, chefen — alla krävde hennes återkomst.
Hon svarade inte.
Hon förstod den bittra sanningen: familjen och jobbet ville bara ha henne som gratis arbetskraft — till matlagning, rengöring, inhopp.
Det gamla kopparkoppen
Dagarna tickade sakta förbi.
Hon satt i sin mammas kök i timmar, stirrade vilsamt ut genom fönstret.
Sedan kom klarheten — skarp och smärtsam.
Skyldiga var inte bara maken, svärmor eller sonen.
Huvudansvarig var hon själv.
Hon hade låtit sig krossas.
Tillåtit att hennes ”jag” suddades ut.
En ilska flammade inom henne, het och skarp.
Hon slog knytnäven i bordet.
Det gamla kopparkoppen, en gång en gåva från Sergej, gungade, föll och splittrades i tusen bitar — tillsammans med minnen, drömmar, det liv hon inte längre ville leva.
När hon betraktade flisor, tänkte Lena tyst:
”Det är slut.
Det här livet är över.
Det finns inget att återvända till.”
Ett år passerade.
Nu sken solen över en varm sommardag.
Lena satt i ett mysigt café, drack kaffe och skrattade med kompanjonen vid sin sida.
Hon var smal, välvårdad, bar en elegant klänning, trendigt hår och blick fylld av livslust.
Män vid borden vände sig om, fångade av hennes fria, öppna leende.
Under det året hade hon rest sig ur askan.
Återvänt till sin passion — konditoriet.
Fått jobb i en välrenommerad bageriverkstad som genast såg hennes talang.
Börjat på gym, rasat övervikt, förnyat garderoben — och, viktigast, börjat värdera sig själv.
Sonen kom på besök och bad om förlåtelse — hon förlät, men återvände inte.
Sergej ringde några gånger — hon lät bli att svara.
Bara… ”från jobbet”.
Mannen bredvid henne — samme man som för ett år sen väckt henne ur mardrömmen — hade råkat stöta på henne för några veckor sedan.
Han hade knappt kunnat tro att denna självsäkra, vackra kvinna var samma som grät mitt på gatan i sin trasiga morgonrock.
Nu berättade han ännu en anekdot, och Lena skrattade lätt och ljust, nästan lyckligt.
Och plötsligt föll hennes blick på en gestalt som passerade caféet.
En ovårdad man i skrynkliga jeans och sliten tröja släpade tunga kassar.
Han stannade upp.
Vände sig mot hennes skratt.
Och såg förstenad ut.
Sergej hade igenkännt henne.
Men kunde inte tro sina ögon.
— Sergej, skynda, vi missar bussen! — urskiljdes den där kända, irriterande rösten bakom honom.
Svärmor rusade fram som en stormvind, såg också Lena.
Hon stelnade.
Tveksamt knuffade hon sin son:
— Vem i hela friden är det där?
Lena märkte dem.
Log och höjde sin kaffekopp mot sin nya vän, utan att släppa blicken från sin forna make:
— Oj, den där? Någon?
— Nej, ingen speciell.
— Bara… från jobbet.
Hon sa det inte av ilska.
Inte ens av sorg.
Bara med vissheten om att de nu var — damm i hennes förflutna.