Jag uppfostrade dem som om de vore mina egna.
— Aljona, älskling, hjälp mig… — Maria Nikititsjnas röst skakade när hon klev över tröskeln med två små paket hårt tryckta mot bröstet.
Aljona stod som förstenad vid diskhon, en odiskad tallrik i handen.
Utanför vräkte regnet ner, och hunden Scharik vågade inte komma in utan tryckte sig mot väggen och ylade.
Hela morgonen kände Aljona en underlig känsla, som om luften blivit tät och oäkta.
— Vad har hänt? — frågade hon och gick närmare.
Svärmors ansikte var fuktigt av tårar.
— Här, — sade Maria Nikititsjna och vecklade försiktigt ut den första filten. Aljona såg bebisens ansikte rynka ihop sig och höra ett svagt pip.
— Det är två barn. En syster och en bror. De hittades i en gammal brunn…
Aljona kände hur marken försvann under hennes fötter.
Försiktigt tog hon barnet ur svärmors armar. Han var smutsig, kall – men levande. Hans stora, mörka ögon såg rakt in i hennes själ.
— I brunnen? Där det bara finns mögel och mossa?
— Ja. Petrovitj och jag fick upp dem. Jag gick förbi, och Scharik började bete sig konstigt – drog i kopplet och skällde som besatt.
När jag kom närmare hörde jag barnskrik. Vi fick knappt upp dem… Någon lämnade dem där och försvann.
Ingen i byn saknar barn, så de måste vara främlingar.
Aljona tryckte barnet mot sitt bröst. Hans hjärta slog tätt intill hennes eget.
I fem år hade hon och Stepan hoppats. Fem år av försök, undersökningar, besvikelser.
Barnrummet stod tomt – leksakerna och spjälsängen fanns där, men inget barnskratt.
— Och det andra barnet? — frågade Aljona, oförmögen att slita blicken från det första barnet.
— En flicka. Så liten, — svarade Maria Nikititsjna och vecklade ut den andra filten.
— Det verkar som om de förlorade varandra – tvillingar, antar jag.
Dörren gnisslade när den öppnades. Stepan stod i dörröppningen, genomblöt.
— Vad händer här? — sa han och såg på sin fru med barnet i famnen.
Maria Nikititsjna förklarade fyndet snabbt. Han lyssnade tyst, gick fram till Aljona och strök försiktigt bebisens kind.
— Hur kan man göra så här? — hans röst brast av smärta.
— Polisen kommer imorgon, — sade svärmorn. — Jag har redan anmält det. Jag ringde också distriktsläkaren. Barnen måste undersökas.
Stepan tog försiktigt flickan ur moderns famn. Hon öppnade ögonen och såg på honom så allvarligt att han stelnade.
— Vad kommer att hända med dem? — frågade han, fylld av oro.
Maria Nikititsjna svarade efter en stund:
— De skickas till barnhem om inga föräldrar hittas.
Stepan såg på sin fru, sedan på sin mor. Han lade handen på Aljonas axel och sade ett ord:
— Vi behåller dem.
Ordet hängde i luften – kort, men fullt av mening.
— Vi behåller dem, — upprepade Aljona, och för första gången på många år värmdes något inom henne, som om en gammal is börjat smälta.
En timme senare kom distriktsläkaren.
Han undersökte båda barnen: ettåriga, friska och oskadda. Ett mirakel att de överlevt i den övergivna brunnen.
När barnen somnat i den provisoriska sängen satte sig Stepan bredvid sin fru.
— Menar du allvar med det här? — viskade hon.
— Ja, — tog han hennes hand. — Imorgon pratar jag med polisen.
Med mamma. Med alla som behövs. Vi ordnar vårdnaden. Det här är vår chans.
— Men tänk om de biologiska föräldrarna dyker upp?
— De som övergav dem i mörkret? De kommer inte återvända, — svarade han självsäkert. — De har redan förlorat dem.
Aljona lade huvudet mot hans axel.
Utanför hade regnet avtagit till ett svagt sus. Ett av barnen rörde sig i sömnen, och hon steg genast upp för att kolla.
De låg tätt intill varandra – ömtåliga, borttappade, nu hennes.
Inombords hade något vaknat som legat sovande i många år. Den värme hon väntat på så länge.
— Vad ska vi kalla dem? — viskade Stepan och såg på dem.
Aljona log:
— Nadja och Kostja.
Hopp och Uthållighet. Det ödet skickade dem i precis rätt stund.
Fem år hade gått. Som en vårvind. Gården hade vuxit – nya växthus, ladugård, bärland.
Nadja och Kostja hade vuxit från små paket till energiska, nyfikna barn.
— Mamma, titta! — sprang Nadja in i köket med en teckning. — Det är vi alla tillsammans!
Aljona log och beundrade de färgglada figurerna.
Nadja – ljuslockig, full av outsinlig energi, ständigt i rörelse. Kostja – eftertänksam, alltid hos pappa, älskade att se honom arbeta i verkstaden.
— Jättefint, — kysste Aljona dottern på hjässan. — Var är Kostja?
— Hos farmor och plockar örter, — svarade Nadja och satte sig vid bordet.
— Hon säger att hon kan skilja varje sort på smaken!
Maria Nikititsjna blev för barnen som en riktig mormor – sträng men oerhört kärleksfull. När barnen var sjuka sov hon inte om nätterna.
Om de ställde till med bus tuktade hon dem bestämt, utan rop eller tårar.
Idyllen bröts av ett telefonsamtal. Aljona tog luren:
— Aljona! Skynda till Maria Nikititsjna! Hon mår inte bra! — hördes grannfruns oroliga röst.
Hjärtat stannade. Aljona ropade åt Nadja att stanna hemma och sprang ut.
Maria låg livlös på marken vid trädgården, och Kostja stod rädd bredvid.
— Jag ropade, men hon svarar inte… Hon vill inte resa sig…
Aljona knäböjde bredvid sin svärmor.
Hennes ansikte var blekt, läpparna blånade. Hjärtinfarkt. Allt stod klart. Ambulansen var redan på väg, men det var för sent.
— Ta hand… om dem… — viskade Maria och kramade sin svärdotters hand. — De har ju alltid… varit dina…
Det blev hennes sista ord.
Huset föll i dunkel. Stepan blev allvarlig och tyst. Barnen förstod inte att mormor var borta, men kände sorgen i luften.
Nadja ritade mormor bland molnen, Kostja satt i timmar med en bok utan ett ord.
En dag vid köksbordet sa Stepan tyst:
— Vi flyttar. Säljer allt. Börjar om.
— Har du tänkt på barnen? — höjde Aljona rösten för första gången. — De behöver ett hem, ordning, stabilitet nu.
— Jag måste bort härifrån, — sa han och lät meningen hänga i luften.
Aljona förstod: gården där de tillbringat somrar blev nu en påminnelse om det som försvunnit.
Han kom hem sent, med doft av billigt vin i håret.
Aljona kände knappt igen den omtänksamma man som en gång funnit kraft att ta hand om främlingars barn. Nu var han själv en främling.
När han skrek om nätterna gömde sig barnen. Aljona undrade för första gången om familjen skulle klara denna spricka.
Nästa morgon knackade det tidigt. En lång man med resväska stod i dörröppningen – hennes far, som hon inte sett på tre år.
— Hej, dotter, — sade han. — Grannen sa att ni inte mår bra. Jag kom för att hjälpa.
Viktor Sergejevitch, pensionerad ingenjör och änkling, hade med sig inte bara sin resväska utan också nytt liv.
Han flyttade in i ett litet rum, men fyllde huset med värme genom sin närvaro.
— Stepan, låt oss fixa taket på ladan, — föreslog han en morgon och räckte fram en mugg te.
— Kan du hjälpa mig? Mina händer är inte vad de brukade vara.
Stepan nickade långsamt – själv förvånad över sitt ja.
De arbetade sida vid sida hela dagen. Fadern berättade om sin ungdom, och Stepan, som tinade upp efter en lång vinter.
På kvällen, när taket var klart, sade han:
— Tack.
— För vad? — log Viktor. — För att du inte tvekade att hjälpa mig.
— Just för det, — svarade Stepan, och något levande glimrade åter i hans ögon.
Med svärfaderns hjälp började även hemmet förändras.
Viktor hjälpte barnen med läxorna, snickrade leksaker och läste sagor för dem på kvällen.
En månad senare märkte Aljona att hennes man log igen.
En natt tog han henne i sin famn och viskade:
— Förlåt. Jag trodde jag förlorat inte bara min mamma utan också mig själv.
Senare sålde Viktor sin lägenhet i stan och köpte en liten gård intill.
“Inte för mig,” sade han, “utan för barnbarnen.”
Aljona skaffade en get, planterade nya träd och drömde om att utvidga gården.
Första september anlände. Skolväska, vita rosetter, glädje i blickarna.
Nadja höll sin brors hand som för att dela sin lycka. Lärarinnan log:
— Vilka underbara tvillingar! Så lika varandra.
Aljona såg på barnen, på sin man och på sin far som stod intill varandra.
Då förstod hon plötsligt: ja, de är verkligen en familj. Inte perfekt, men äkta.
— Jag tänker inte mjölka geten mer! — utropade Kostja och slängde hinken i golvet. — Jag är fjorton, inte fyrtio!
Aljona suckade. Tonåren slog till som en vårstorm – kraftfullt och oväntat.
Hennes tyste, eftertänksamma son förvandlades till en vass, trotsig pojke.
— Tala med respekt, — svarade Stepan mjukt men fast. — Hämta hinken och fortsätt arbeta.
— Gör det själv då! — fräste Kostja. — Jag vill inte vara bonde hela livet!
Han pekade mot gården – de välskötta bäddarna, de nya växthusen, äppelträdgården. Vad som en gång varit hem kändes nu som en börda.
— Ingen tvingar dig att stanna, — svarade Aljona. — Men vi bor här, och alla måste bidra.
— Får jag bygga en mopedmotor? — frågade han plötsligt efter en paus. — Petka Solovjov bygger redan sin tredje.
Stepan såg på sin son och mindes sig själv i samma ålder.
— Prata med morfar. Han hjälper dig.
Några minuter senare hördes Kostjas röst från hans rum:
— Morfar, kan du verkligen hjälpa mig? Jag vill bygga min första motor!
— Absolut, mitt barnbarn, — svarade Viktor, — vi börjar enkelt. Men säg inte att jag inte varnade dig.
Under tiden stormade Nadja in i köket:
— Mamma! Kolla vad jag kom på! En hel kollektion!
På pappret fanns skisser av färgglada klänningar – linjer, färger, detaljer.
Aljona log:
— Fantastiskt! Kanske kan vi göra något till festen?
— Jag ska göra en hel kollektion! — Nadja sprudlade av entusiasm.
På kvällen samlades hela familjen vid lägerelden. Viktor grillade korv på pinnar han själv snidat.
Stepan satt bredvid sin fru och rättade hennes halsduk då och då. Kostja berättade för morfar om motorer, Nadja om sina kläddesignidéer.
Tystnad, eld, natt över fältet. I det ögonblicket förstod Aljona: familj är inte blod, inte en plats eller det förflutna.
Det är den värme du själv bygger upp. Den som ingen kan ta ifrån dig.
— Förresten, — lade Viktor till medan han tog en tugga korv, — i dag såg jag hur Kostja hjälpte familjen Petrov över bäcken.
Han bar den äldste på sina axlar. Du är som honom, Stepan. Inte i ord, utan i handling.
Stepan log. Hans ögon glittrade. I hans hjärta hade en aloe rot slagit rot.
Kostya tittade bort generat:
— Jag hjälpte bara till.
De blev rädda, det är allt.
Stepan log och gav honom ett klapp på axeln:
— Du är en god människa.
Som din morfar var när han var ung.
— Morfar, berätta om din första motorcykel! — Nadja tryckte sig mot Viktor Sergejevitj.
— Motorcykel? — den gamle skrattade högt.
— Det var inte en motorcykel, det var en hög med löst hängande metallbitar! Men jag flög på den så att vinden blev avundsjuk…
Han började berätta, gestikulerande som om han var ung igen.
Aljona tittade på elden och tänkte: hur mycket deras liv hade förändrats.
Förlusten av Maria Nikitichna hade kunnat förstöra allt de hade skapat tillsammans.
Men de stod emot.
De bröt inte ihop.
Stefan satte sig bredvid henne och tog hennes hand:
— Vad tänker du på?
— På barnen, — hon tittade på tvillingarna som skrattade åt morfars senaste skämt.
— De har ingen aning om att vi hittade dem i brunnen.
— Kanske säger vi det någon gång? — frågade han försiktigt.
Aljona skakade på huvudet:
— Varför? För att de ska tro att de blivit övergivna? För att de ska leta efter dem som inte ville se dem? Nej.
De är våra.
De var, de är och de kommer alltid vara.
De behöver inte veta.
Kostya reste sig plötsligt och gick in i huset.
Efter några minuter kom han tillbaka med en träbox i händerna.
— Det här är till er, — sa han lite generat och räckte över boxen till Stepan.
Stefan vände på föremålet i händerna:
— Vad är det här?
— En automatisk fågelmatare, — Kostya rodnade lite.
— Den slår på sig själv på morgonen.
Jag gjorde den med morfar så att du inte behöver gå upp i gryningen.
Stefan var tyst i några sekunder.
Sedan kramade han om sin son:
— Tack, son.
Nadja hoppade också upp:
— Jag har också en present! — Hon räckte över ett papper till sin mamma.
— Det här är en skiss på en klänning till dig.
Jag kommer att sy den till födelsedagen!
Den natten, när hon lade barnen, kände Aljona för första gången på länge hur fullkomlig hennes lycka var.
Fadern tittade in genom dörren:
— Imorgon tar jag med en valp.
Sidorov familjen ger bort den.
Kostya bad om en till gården, men jag vet — han behöver bara en hund.
— Tack pappa, — Aljona kramade honom.
— För allt.
En vecka senare gick tvillingarna genom byn och diskuterade livligt om något.
Nadja gestikulerade, Kostya skakade på huvudet, men hans ögon var fyllda med kärlek.
Anna Petrovna, grannen som alltid gav dem extra mat när de var små, följde dem med blicken:
— Vilken charmig syn! De är exakta kopior av sina föräldrar.
Aljona var lika ljus som de, och Kostya — han är helt som Stepan.
Aljona hörde dessa ord från verandan och log.
Allt hade verkligen fallit på plats.
Det som började på en kall natt vid den övergivna brunnen hade vuxit till en riktig familj.
Inte blodsläkt, men släkt med hjärtat.
Fem år gick snabbt.
Tvillingarna blev nitton.
— Mamma, vi är hemma! — ropade Nadja glatt när bussen släppte av dem vid den välbekanta hållplatsen.
Kostya hoppade av först och såg sig omkring:
— Ser ut som pappa äntligen har fått ihop droppbevattningssystemet?
Nadja sprang redan mot huset, höll en väska i handen:
— Kom igen, snabbare! De vet ju inte att vi kom tidigare!
Stefan kom ut på verandan och torkade händerna på en handduk.
När han såg barnen stannade han ett ögonblick, sedan slog han ut armarna:
— Du ger dig! — han kramade Nadja och sedan, till allas förvåning, gav han ett fast handslag till Kostya innan han också drog honom till sig.
Solen kastade gyllene ljus över gården.
Mycket hade förändrats under året: ett nytt stängsel, ett lusthus vid dammen, solpaneler på ladan.
Livet gick framåt.
— Var är morfar? — frågade Kostya och såg sig omkring.
Stefans ansikte mörknade.
Han såg på sin fru.
— Vi går in, — sa han mjukt.
— Det finns nyheter.
Vid bordet, med kopp te framför sig, berättade föräldrarna: Viktor Sergejevitj hade varit på rehabilitering i två månader.
Efter en stroke mådde han dåligt, men läkarna säger att han kommer att återhämta sig.
Det kommer dock att ta tid.
— Varför sa ni inte något?! — utbrast Kostya.
— Vi skulle ha kommit!
— Ni var upptagna med studierna, — svarade Aljona.
— Han bad oss att inte säga något.
För honom var er utbildning det viktigaste av allt.
— Vi åker till honom imorgon, — bestämde Nadja.
— Imorgon åker vi, — nickade Stepan.
— Han kommer bli glad att se er.
På kvällen satte sig tvillingarna på ladans tak — deras favoritställe sedan barndomen.
Framför dem sträckte sig de vidsträckta fälten, målade i varma orange nyanser av solnedgången.
— Konstigt att vara hemma, — sa Nadja.
— Allt är som vanligt, men det känns… förändrat.
— På grund av morfar? — frågade Kostya.
— Och på grund av honom också, — Nadja lutade sitt huvud mot hans axel.
— Och för att jag nu förstår hur mycket jag saknar hemma när jag är i staden.
Kostya var tyst.
Han kände också skillnaden.
På universitetet byggde han planer, drömde om teknologier, om ett nytt liv.
Och nu satt han här och tänkte bara på hur han skulle kunna hjälpa morfar så snart som möjligt.
— Du vet, — sa han plötsligt, — i korridoren på mitt studentboende fick en granne reda på att han var adopterad när han var sexton.
Det tog lång tid att komma över.
Nadja tittade på honom frågande:
— Vad har det med oss att göra?
— Jag tänkte bara… Hur skulle vi själva ha reagerat om vi hade fått veta tidigare.
— Du menar… — Nadja stelnade.
— Du tänker på det?
— Ja, till exempel, har du någonsin märkt att det inte finns någon bild där mamma är gravid med oss?
Och födelseattesterna skrevs ut när vi var nästan ett och ett halvt år gamla…
Nadja sänkte blicken.
Hon hade aldrig tänkt på det.
Men nu, nu hade hon märkt det.
Och för första gången i sitt liv kände hon hur något rörde sig inom henne.
Nadja var tyst, med stora ögon som inte lämnade sin bror.
— Jag snubblade över dokumenten av en slump när jag hjälpte mamma att packa gamla papper inför flytten, — sa Kostya.
— Men jag frågade aldrig om något.
Jag förstod bara: om de aldrig nämnde det, måste det ha varit så här det behövde vara.
— Och vad känner du nu? — frågade Nadja tyst.
— Att vi har haft väldigt tur, — han log mjukt.
— Till och med två gånger.
Först att de fann oss.
Och för det andra att de var just de rätta människorna.
Kan man önska sig bättre föräldrar?
Nadja tryckte sig mot honom:
— Kanske borde vi säga att vi vet?
— Varför? — Kostya skakade på huvudet.
— Vissa saker är bättre att lämna i fred.
Låt dem tro att vi inte misstänker något.
Dagen därpå åkte hela familjen till sjukhuset.
Viktor Sergejevitj satt vid fönstret, mager och sliten, men fortfarande samma livliga människa inombords.
När han såg sina barnbarn lyste hans ansikte upp:
— Mina uppfinnare! Ni kom!
Kostya skakade försiktigt hans hand.
Nadja tvekade först, men sedan kramade hon om morfar och gömde sitt ansikte mot hans axel.
Och medan hon försökte dölja sina tårar sa hon:
— Jag vann fakultetskonkurrensen på första året!
Jag fick till och med ett certifikat!
— Det där var nyheter! — morfar såg stolt på sitt barnbarn.
— Så ska det vara!
— Jag sysslar med programmering som jag planerade, — lade Kostya till.
— Och jag har till och med utvecklat en prototyp för rehabiliteringssystemet.
Om du vill kan vi testa det på dig som första användare.
Morfar skrattade, även om hans röst var hes:
— Ni är lika roliga som alltid.
Precis som er mamma var när hon var ung.
När Aljona och Stepan gick ut för att diskutera utskrivningen med läkaren, sa Kostya tyst:
— Morfar, visste du att vi inte är blodsläkt?
Den gamle såg på dem länge, med en lugn och intensiv blick.
— Självklart visste jag det.
Och ni anar bara eller vet ni säkert nu?
— Vi vill bara förstå… Vad ska vi göra nu? — svarade Nadja.
Viktor Sergejevitj tog deras händer:
— Vad ska ni göra? Tacka ödet.
Och de människor som valde er.
Ni är inte deras blod, men ni är deras hjärta.
Det är det viktigaste.
Tvillingarna nickade.
De kände sig lättade.
— Och nu berättar ni om stads-livet, — log morfar.
— Jag är nyfiken på hur ungdomarna har det nu.
Två veckor senare släpptes Viktor Sergejevitj hem.
Kostya byggde en träningsmaskin för honom med egna händer, och Nadja renoverade hela rummet:
Hon skapade enkel tillgång, valde mjuk möblering och satte upp ljusa gardiner.
En kväll, när hela familjen var samlad på verandan, ställde Aljona en fråga:
— Är det inte långtråkigt här efter staden? Ångrar ni att ni spenderar sommaren på gården?
Kostya och Nadja såg på varandra.
— Mamma, jag vill stanna, — sa han.
— Jag kan övergå till distansstudier.
Det finns mycket att göra här: gården behöver automatisering och så behöver morfar omsorg.
— Och jag kommer att komma varje helg, — lade Nadja till.
— Jag har praktik på studion, men bussen går om två timmar.
Jag kommer inte att gå långt.
Aljona såg förvånat på sina barn:
— Men ni är ju helt annorlunda nu.
Ni är stadsbor.
Varför skulle ni vilja ha det här huset?
Kostya tittade långsamt upp på stjärnorna på den nattliga himlen och sa:
— För här är våra rötter.
De riktiga.
— Och de djupaste, — fortsatte Nadja och såg på sin mamma.
— Som vattnet i den gamla brunnen.
Aljona ryckte till.
Det hon hörde var inget hon hade väntat sig.
Men istället för rädsla kände hon värme.
— Tack, — viskade hon och kramade båda.
— För allt.
Den kvällen gick i tystnad.
Ingen sa något mer.
De satt bara tillsammans, förenade av något större än släktskap.
Av något som inte föds i blodet, utan i förtroende, omsorg och kärlek.