Och när hennes man bad henne laga köttbullar till middag, sa hon bara DET…
— Larisa, kan du inte göra några köttbullar? Jag längtar efter dina…
Hon lyfte blicken från sin tekopp och såg honom rakt i ögonen.
Hon log inte.
Hon suckade inte.
Hon sa bara, lugnt men bestämt:
— Fråga din mamma om hon kan steka några köttbullar åt dig. Du gav ju henne pengarna till sanatoriet.
Kanske har hon till och med en stekpanna där, vem vet?
Dima frös mitt i rörelsen, som om hennes ord slagit honom i ansiktet.
Han försökte le, skämta bort det, men Lari förblev allvarlig.
Allvarligare än någonsin.
— Lari, kom igen… Var inte arg.
Det är ju min mamma… Hon hade inga pengar, hon mådde dåligt…
— Och hur mår vi, Dima? Hur mår jag?
När varje cent vi tjänar bara försvinner, och våra drömmar fortfarande står på väntelistan? Fortfarande vid “kanske en dag”?
— Jag kunde bara inte säga nej till henne.
Det är ju min mamma…
— Och min mamma är också min mamma.
Men vet du vad skillnaden är? Min ringer mig inte varje morgon för att påminna mig om min skuld.
Din däremot, drar dig i ärmen oftare än en indrivare.
Och vet du vad? Jag är trött på att vara andra valet i min egen familj.
För det är precis vad jag har blivit, Dima.
En nödlösning.
Hon reste sig från bordet och började plocka undan de tomma kopparna, hennes rörelser lugna och mekaniska.
Dima iakttog henne tyst, som en ertappad pojke med handen i syltburken.
— Och… skickade du verkligen alla pengar till din mamma?
— Ja.
Tre hundra tolv tusen.
Hon sa att hon ville till havet.
Så jag betalade biljetten.
Boende inkluderat.
Hon förtjänade det också, eller hur?
— Men… vad händer med oss?
— Vi? Vi klarar oss som vanligt med det som blir över.
Eller så lär du dig den här gången hur det känns att stå tomhänt, för att någon annan “behöver det mer”.
Det blev tyst.
Endast det gamla kylskåpet surrade i bakgrunden.
Dima satte sig långsamt ner på en stol och begravde huvudet i händerna.
— Jag trodde aldrig att det gjorde så ont för dig…
— Du ville aldrig tänka på det heller.
Det var lättare för dig att blunda och säga: ”Äsch, Lari lugnar ner sig, hon är förstående.”
Men vet du vad? Jag lugnar mig inte längre.
Jag är trött på att vara förstående.
Efter en lång paus reste sig Dima och gick fram till henne.
Hans röst hade blivit mjukare.
— Förlåt mig… Jag gjorde ett misstag.
Jag vill inte förlora dig.
Jag vill inte förstöra det vi har…
Lari såg på honom, inte arg, bara utmattad.
— Då bevisa det för mig.
Inte med blommor.
Inte med ord.
Med handling.
Nästa gång din mamma ringer och vill ha pengar, ha modet att säga ”nej”.
Eller åtminstone ”inte nu”.
— Du har rätt…
— Och en sak till.
Från och med idag pratar vi om vår ekonomi tillsammans.
Inga ensidiga beslut mer.
Vi är ett team.
Eller så är vi ingenting längre.
Dima nickade.
Han visste att om han svek henne en gång till, skulle Lari inte vänta längre.
Hon älskade honom, men kärlek i sig ersätter varken respekt eller balans.
Nästa dag sålde Dima sin dyra cykel som stått oanvänd i förrådet i två år.
För pengarna köpte han en ny elspis och en mixer till Larisa.
Han kom hem med kassarna och en liten lapp:
“För våra drömmar.
Du är värd det.”
Larisa såg på honom och log för första gången på länge.
— Jag ser att du har börjat förstå…
— Vill du fortfarande åka på semester?
— Om det blir något kvar efter avbetalningarna, ja.
Men vet du… de bästa semestrarna börjar med fred hemma.
Och den kvällen blev det inga köttbullar.
Men det blev ugnsbakad potatis, skratt och planer nedklottrade i hörnet av ett gammalt anteckningsblock.
För första gången på länge väntade Dima inte på att hans mamma skulle ringa.
Han satte telefonen på ljudlös.
Han höll sin frus hand.
Och han var tyst.
Men den tystnaden var annorlunda.
Den var full av löften.