Min vän Tate, som är djurvårdare, såg brickan, hans uttryck blev allvarligt, och han föll in i en lång, eftertänksam tystnad.
Han nämnde att han sett något liknande tidigare, men ville inte avslöja platsen.
Efter en lång paus varnade han mig: “De här valparna är kanske inte så vilse som du tror.”
Det fanns en brådskande försiktighet i hans röst angående ämnet, och även om jag inte riktigt förstod hans ord, kände jag att något mörkt dolde sig bakom upptäckten.
Frasen “Inte din” ekade i mitt huvud morgonen därpå när jag låste dörrarna.
Jag kunde inte sluta tänka: vem kunde ha skrivit de orden – och varför?
Senare den dagen återvände Tate med en scanner för att kolla valparnas mikrochip.
Valpen med det gula halsbandet gav utslag direkt, medan de andra tre inte hade några chip alls.
Med hjälp av informationen från chippet spårade vi valpens registrering till en veterinärklinik i ett par län bort – en plats som, enligt den förvånade receptionisten, inte registrerat den hunden på flera år.
Hon tillade till och med att de inte längre hade några ägaruppgifter.
Siffrorna gick inte ihop: valparna var inte äldre än åtta veckor.
Tates tystnad förstärkte mina misstankar.
Till slut erkände han: “Det finns folk som föder upp hundar av skäl du helst inte vill känna till.”
“Det där halsbandet kan vara en varning,” lade han till.
När jag insisterade på en förklaring mumlade han: “Det kan vara kopplat till slagsmålsorganisationer… eller något värre.”
Tanken på olaglig verksamhet som hundslagsmål ute på landsbygden kramade mitt hjärta.
Jag insåg att de här försvarslösa valparna behövde skydd – inte exponering i sociala medier.
Jag bestämde mig för att gömma valparna i mitt hem i fyra dagar.
Varje oväntad knackning på dörren fick mig att gripas av panik, även om valparna själva var söta och klumpiga.
Jag försökte lugna mig själv med att det nog inte var någon som letade efter dem.
Men sent en natt hörde jag en bil köra upp för min grusuppfart.
Genom springan i dörren såg jag en gammal lastbil stå parkerad utanför.
Två män med basebollkepsar och tunga kängor klev ur – den ena höll i ett koppel, den andra en ficklampa.
Panik for genom min kropp som blixtar.
Jag låste in mig i badrummet med valparna, släckte lampan och greppade telefonen.
Jag fick inte tag på Tate direkt, men lyckades skicka ett sms till min granne Jessa och bad henne ringa sheriffen om hon märkte något konstigt.
Tiden flöt förbi i ett töcken medan jag lyssnade på dämpade röster utanför och ett kraftigt bankande på dörren.
Främlingar försökte vrida på dörrhandtaget, jag hörde dämpade röster – den ena lät ursäktande, den andra återhållet arg.
Jag snappade upp delar av meningar: “De är inte här”, sa den ene. “Något barn måste ha tagit dem till ett shelter.”
En annan sa: “Fan också. Vi hittar dem om de fortfarande lever.”
Frasen “om de fortfarande lever” fick mitt hjärta att krympa – och jag undrade vad de egentligen menade.
Efter en plågsam väntan körde männen iväg, däcken knastrade mot gruset.
Jag väntade en timme till innan jag försiktigt lämnade mitt gömställe, och senare sms\:ade Jessa att sheriffen var på väg.
Deputy Ruiz anlände och lyssnade noggrant på min berättelse, men såg skeptisk ut.
“Är du säker på att det var samma personer?” frågade han.
Jag svarade bestämt: “Jag är säker – de var inte där för att adoptera, de letade efter något annat.”
Även om Ruiz lovade att titta närmare på saken, kände jag att han tyckte att jag överdrev.
Senare bröt jag mot Tates råd och lade upp bilder på valparna online – medvetet utan det gula halsbandet.
Inom några timmar fick jag många generösa adoptionsförslag från vänliga främlingar, men en kommentar från användaren @DogMom92 stack ut.
Hon lade upp en bild på en vuxen boxer med samma gula halsband och skrev: “Det här är Max.”
Hon förklarade att Max försvann från hennes gård under ett åskväder för sex månader sedan, och efter en grundlig sökning antog hon att han antingen blivit stulen eller påkörd.
Hon kände inte till någon direkt koppling till illegal verksamhet, men nämnde att Max använts för avel flera gånger innan hon tog in honom.
Jag skrev till henne direkt, och ju fler detaljer som kom fram i Max historia, desto tydligare blev bilden – avel, slagsmål, försvunna hundar.
Med @DogMom92\:s tillåtelse vidarebefordrade jag informationen till Deputy Ruiz.
Först avfärdade han det, men när jag förklarade kopplingen mellan det gula halsbandet och tidslinjen ändrades hans ton.
“Låt mig undersöka det här”, sa han. – “Vi måste stoppa det här innan det växer sig större.”
En vecka senare återkom Deputy Ruiz med nyheter.
Hans team hade hittat en avlägsen bostad gömd i skogen efter att flera grannar klagat på nattliga lastbilstransporter.
Djurkontrollen organiserade en razzia dagen därpå.
Jag kommer aldrig att glömma de fasor jag såg: dussintals hundar i smutsiga burar, många utmärglade eller skadade.
Max var bland dem – skadad men vid liv.
Två män greps misstänkta för olaglig avel och djurplågeri. Bevis visade att de försåg hundar till slagsmål.
När @DogMom92 återförenades med Max rann tårarna – både hos henne och mig – när jag insåg vad dessa valpar gått igenom.
Hon tog med sig alla valparna tills de var gamla nog att adopteras, och sa: “Max förtjänar sin familj tillbaka” och lovade att ge var och en av dem ett tryggt och kärleksfullt hem.
Till slut blev ett slumpmässigt fynd vid vägkanten ett livräddande uppdrag.
Att rädda de här fyra boxer-valparna handlade inte bara om att ge dem skydd, utan också om att avslöja den mörka sidan av hundavel och underjordiska slagsmål där försvarslösa djur utnyttjas.
Den här upplevelsen påminde mig om att man ibland måste ta en risk för att göra det rätta.
Om du någonsin tvekar att hjälpa någon i nöd, kom ihåg – du har kraften att förändra deras värld. Och med den, din egen.
Om den här berättelsen har inspirerat dig – dela den med dina vänner.
Du kanske startar en kedjereaktion av medkänsla och mod.