Luften var fylld med lukten av rök och regn, och aska täckte snön.
Han stod frusen på plats, hållande en liten, darrande kattunge i sina skakiga händer.
„Herr… mår du bra?“ – frågade jag.
„De är alla borta“, mumlade han. „Huset, bilderna, allt. Hon är det enda jag har kvar.“
Mitt hjärta värkte. Senare fick jag veta att hans namn var Elias.
Han bad om en varm plats för kattungen och lite mjölk.
Jag tog dem med mig hem, där Elias berättade för mig att han hade funnit Spark precis när taket kollapsade. Hon hade blivit hans hopp.
Under de följande dagarna började Elias prata om sin avlidna fru Clara, och lite i taget började smärtan i hans hjärta att avta.
En dag kom hans barnbarn Lena, orolig över nyheterna om branden.
De kramade varandra hårt och kände sig lättade.
Lena stannade och bodde med honom, och tillsammans började de bygga upp sina liv på nytt.
När jag besökte dem var huset återigen ljust och fyllt med skratt.
Elias visade mig ett foto på sin nya familj och sa:
„Jag förlorade allt, men jag fann ännu mer. Det finns alltid hopp.“
Elias’ historia lärde mig att förlust är en del av livet, men det är hur vi hanterar den som betyder något.
Även i de svåraste tider finns det alltid något som håller oss vid liv.