”Åh, titta på den här – Eve kommer att älska den!” sa Pauline när hon stannade vid ett rörigt loppisbord fullt med begagnade leksaker.
Som ensamstående mamma som arbetade långa timmar som städerska hade hon sparat i veckor för att kunna köpa något speciellt till sin dotters födelsedag.
När hon fick syn på en sliten men vacker vintage-docka som höll en liten bebis i famnen, visste hon att det var den rätta.
Det var inte mycket, men det var allt hon hade råd med – och det kändes helt rätt.
Två dagar senare gav Pauline dockan till sin åttaåriga dotter.
Eves ögon glittrade av glädje, men när hon kramade dockan mot bröstet hördes ett märkligt knastrande ljud från klänningen.
Förvånad skakade Pauline dockan försiktigt – och hörde ljudet igen.
”Mamma, låt mig se!” sa Eve ivrigt.
Pauline pillade försiktigt på en lös söm och upptäckte en liten dold ficka.
Inuti låg en skrynklig lapp med bleknad handstil: ”Grattis på födelsedagen, mamma.”
Förvirrad gick Pauline tillbaka till loppmarknaden nästa morgon och hittade kvinnan som hade sålt henne dockan.
Hon hette Miriam.
När Pauline nämnde lappen förändrades Miriams ansiktsuttryck, och tårar fyllde hennes ögon.
Hon förklarade att dockan hade tillhört hennes egen dotter, som dött i cancer bara några dagar före sin födelsedag.
Lappen hade varit en av hennes sista gåvor.
Sorgen hade varit för tung, så Miriam hade börjat göra sig av med sin dotters leksaker – i hopp om att någon annan skulle kunna hitta glädje i dem.
Pauline gav henne varsamt sina kondoleanser och kramade om henne.
Miriam berättade att hennes dotter hade bett henne att minnas henne med glädje – inte med smärta.
Att släppa taget om leksakerna var hennes sätt att hedra den önskan.
Några dagar senare, till Paulines förvåning, dök Miriam upp vid hennes dörr – med ett kuvert som innehöll tre tusen dollar.
Det var pengarna hon fått från att sälja resten av sin dotters tillhörigheter.
”En mamma vet hur det känns att önska att man kunde göra mer,” sa hon mjukt. ”Snälla, använd det här till Eve.”
Tårarna rann nerför Paulines kinder när hon tog emot gåvan.
Under de kommande veckorna blev Miriam en del av deras liv – hon kom ofta på besök, lekte med Eve och delade tysta måltider som förvandlades till kvällar fyllda av skratt.
Dockan, som en gång bara var en liten födelsedagspresent, hade blivit något mycket större.
Den hade öppnat en dörr för två mammor – en sörjande, en kämpande – att finna tröst och samhörighet.
Vänlighet flödade i båda riktningar och bar både sorg och glädje i lika delar.
Det som började som en enkel gest blev en bro mellan två hjärtan – och visade att även den minsta gåva kan bära någon annans sorg – och leda dem båda mot läkning.