Mitt namn är Tessa Rowe, och det här är inte en av de där söta historierna om att vi fastnade i regnet och blev kära.
Den här slutade med blinkande ljus, en bår och jag som svor att aldrig använda dejtingappar igen.
Det började ganska normalt. En kille vid namn Jonah matchade med mig på Hinge.
Han var charmig, sarkastisk på ett roligt sätt, och han började inte med något obehagligt.
Han var fotograf – “mest bröllop, ibland produktbilder” – och hade vänliga ögon.
Efter en vecka med textmeddelanden bestämde vi oss för ett datum.
Han valde en takterrass-tapasbar i centrum. Jag uppskattade ansträngningen – han hade till och med gjort en reservation.
När jag kom dit reste han sig för att hälsa på mig. Lång, välklädd, luktade som cederträ och citrus. En bra början.
Den första timmen var underbar. Vi delade på rätter, bytte pinsamma högstadiehistorier och skrattade åt att vi båda hade strikta mormödrar som trodde på Vaporub som botemedel för allt.
Runt den tredje rätten började jag känna mig… konstig. Mina läppar pirrade, men inte på ett “han är söt”-sätt.
Mer som om något kröp under min hud. Sedan kom värmen i halsen. Subtil först, men växte.
Jonah märkte det. “Är du okej? Du är lite röd.”
“Jag tror… något är fel,” sa jag och greppade kanten på bordet. “Har de nötter?”
Han blinkade. “Ja, de små har cashewsås. Varför?”
“Jag är allergisk,” sa jag, och min röst var hes. “Jag sa det till dig. I appen. Kommer du ihåg?”
Hans ögon vidgades. “Vänta. Jag – oh herregud. Jag glömde helt bort. Jag är så ledsen.”
Jag brydde mig inte om vems fel det var. Min hals höll på att stängas.
Jag reste mig för snabbt, välte mitt vatten.
En servitör rusade fram. Jag minns knappt vad som hände sedan, bara snabba bilder: någon som ringde 112, Jonah som försökte hålla mig medveten, den kalla luften när vi gick ut.
Jag svimmade innan ambulansen kom.
När jag vaknade var jag på akuten, kopplad till ett dropp och med en syrgasmask på.
Sjuksköterskan sa att jag hade fått en fullständig anafylaktisk chock. Fem minuter till, och det kunde ha blivit mycket värre.
Jonah var inte där.
Först trodde jag att han bara hade gått ut eller inte fick komma in igen. Men timmar gick, och ingen kom. Inte ett samtal. Inte ett sms. Ingenting.
Jag kollade min telefon så fort jag var tillräckligt stabil för att sitta upp. Han hade tagit bort oss från matchningarna. Blockerat mig. Borta.
Jag var chockad. Jag hade nästan dött framför honom, och han ghostade mig medan jag låg i en sjukhussäng.
Jag gråtte. Inte för att jag gillade honom så mycket – vi kände knappt varandra – utan för att det var förnedrande.
Jag kände mig dum för att jag litade på en främling med något så allvarligt som min allergi.
Arg på mig själv för att jag inte dubbelkollade. Rasande på honom för att han hade glömt – och sen sprungit iväg.
När min bästa vän, Nina, hämtade mig nästa morgon berättade jag allt. Hon var rasande.
“Han kunde ha dödat dig, och sen hade han inte ens anständighet nog att se till att du var okej? Vilken fegis gör så?”
Det ordet satt kvar: fegis.
Några dagar senare lade jag upp min historia anonymt på ett forum för dejting-säkerhet. Till min förvåning svarade dussintals människor. Det visade sig att jag inte var ensam.
En kvinna berättade att hennes dejt insisterade på att beställa ostron trots hennes skaldjursallergi – “Sluta vara dramatisk, det är bara en liten smak”, hade han sagt.
En annan kille berättade att hans dejt smög ner jordnötssmör i en dessert som ett skämt. Han hamnade på intensivvårdsavdelningen.
Det fick mig att inse något: matallergier tas inte på allvar när man dejtar. De avfärdas ofta som “preferenser” eller “obehagligheter”. Men de kan vara dödliga.
Så jag började prata om det. Jag gjorde ett kort TikTok där jag delade min historia – inte för att skämma ut Jonah, utan för att öka medvetenheten.
Det blev viralt. 2,5 miljoner visningar på en vecka. Folk delade sina egna allergihistorier.
Några skickade meddelanden och tackade mig för att jag talade ut.
Jag blev till och med inbjuden till att göra ett poddavsnitt med en läkare som specialiserar sig på allergivård.
Hon sa något som jag aldrig kommer att glömma:
“Din historia handlar inte bara om en dålig dejt. Det handlar om hur lite folk förstår allvaret i anafylaxi. Men nu lyssnar de.”
Det hjälpte mig att läka mer än jag trott.
Några månader senare gick jag på en annan dejt. Den här gången hade jag min EpiPen i handväskan och tveka inte att prata om min allergi – tidigt och högt.
Och vet du vad? Killen – han heter Mateo – bad servitören att dubbelkolla allt två gånger.
Han skämtade till och med: “Du dör inte på mig ikväll, okej? Första dejter är redan tillräckligt obekväma.”
Vi har varit tillsammans sedan dess.
Så ja. Jag gick på en första dejt, och det slutade med att jag hamnade på sjukhuset.
Men det slutade också med att jag lärde mig att tala för mig själv.
Att lyssna på min magkänsla. Och att aldrig, aldrig nedvärdera min egen säkerhet för att göra någon annan bekväm.
Och förresten, läs alltid ingredienslistan. Varje. Enda. Gång.