När jag gifte mig med Filip visste jag att han stod nära sin mamma. Vad jag inte visste var att “nära” betydde veckovisa dejtnätter med henne – även efter att vi fick barn.
I början brydde jag mig inte. Jag respekterade att han brydde sig om sin mamma Adrijana.
Som änka hade hon uppfostrat honom och hans bröder ensam. Hon var tuff, stolt och lite kontrollerande. Okej, väldigt kontrollerande.
Men när våra tvillingar föddes förändrades allt – åtminstone för mig.
Sömniga nätter, kolik, postpartumutmattning… Jag höll på att drunkna.
Samtidigt, varje fredag, som ett klockslag, satte Filip på sig parfym, valde en blazer och sa: “Mamma och jag ska prova den nya italienska restaurangen.”
Och jag? Jag var i leggings, med ofriserat hår, hoppade upp och ner med bebisarna på varje höft och såg dörren stängas bakom honom.
De första gångerna sa jag inget. Sedan började jag ge små vinkar.
“Kanske vi skulle turas om att ha fredagkvällarna?” Han log. “Nästa vecka, älskling. Mamma har redan bokat bord.”
Jag påminde honom om att jag inte hade haft en hel natts sömn på månader. Han kysste min panna och sa: “Du är fantastisk. Jag vet inte hur du gör det.”
Ja. Inte jag heller.
En natt, när jag höll Leo i ena armen och torkade upp spyor med den andra, scrollade jag på Instagram och såg det: en story från Adriannas konto.
En bild på henne och Filip, med höjda vinglas, leende som om de var på smekmånad. Texten: “Min eviga dejt 💕 #bästasonenivärlden”
Jag såg rött.
Jag var inte avundsjuk på henne. Jag var rasande på honom.
Han hade inte tagit mig på dejt på sex månader. Han hade inte ens erbjudit sig. Men han lyckades fortfarande vara Prins Charming varje vecka – för henne.
Den kvällen, när han kom hem luktande av tiramisu och dyrt vin, skrek jag inte. Jag grät inte. Jag sa bara:
“Nu är det slut. Det här slutar nu.”
Han blinkade. “Slut med vad?”
“Att du spelar man för din mamma medan jag spelar ensamstående förälder för våra barn.”
Filip fnyste. “Det är bara middag. Du vet hur viktigt det är för henne—”
“Nej”, snäste jag. “Du gör det viktigt. Du väljer det framför oss – varje gång.”
Han blev naturligtvis defensiv. Han sa att jag överdrev. Att det var “familjetid.” Att jag inte förstod deras band.
Så jag lärde honom en läxa han aldrig kommer att glömma.
Nästa fredag packade jag en helgväskan, kysste bebisarna och sa: “Du har föräldraansvaret. Jag åker till Wien med Mila.”
Han skrattade. “Seriöst?”
Jag log. “Oh ja. Eftersom du och din mamma är så tajta, kanske hon kan hjälpa till med blöjor.”
Han stammande: “Du kan inte bara – vad med barnen?”
“Vad med dem? Du är deras pappa. Du får lösa det.”
Och jag gick.
Mila och jag hade en fantastisk helg. Vi drack vin på en takterrass, åt bakverk i sängen och gick på spa. Jag sov tio timmar båda nätterna. TIO. TIMMAR.
Under tiden hemma? Kaos.
När jag kom tillbaka på söndagskvällen, fann jag Filip sittande på golvet, med mörka ringar under ögonen, och tvillingarna som skrek i stereo.
“Jag vet inte hur du gör det här”, sa han.
Jag gav honom en kaffe och sa: “Nu vet du.”
Den kvällen hade vi vårt första riktiga samtal på månader.
Han erkände att han aldrig hade förstått hur ensidigt det hade blivit. Han trodde att fredagkvällarna var “en harmlös tradition,” men han hade inte sett hur mycket de kostade oss – känslomässigt, mentalt, äktenskapligt.
“Jag trodde jag var en bra son”, sa han.
“Och jag har försökt vara en bra fru, en bra mamma… en bra allt”, sa jag, med bruten röst. “Men ingen tar mig på dejt på fredagar. Ingen frågar hur jag mår.”
Vi gråtte båda lite. Sedan gjorde vi en plan.
Fredagkvällarna? Nu turas vi om.
En vecka är det jag och Filip – inga barn, inga ursäkter. Nästa vecka är det min tid. Spa, bokhandel, café, tupplur i bilen – jag får välja.
Adrijana träffar fortfarande Filip – på söndagar, för brunch. Vi satte upp gränser. Först var hon sur. Hon sa att jag “ändrade honom.”
Men gissa vad?
Hon anpassade sig. Och det gjorde han också.
Han överraskade mig till och med två veckor senare med en barnvakt och en reservation på samma italienska ställe som han brukade ta henne till.
“Låt oss göra det här till vår nya tradition”, sa han och trädde sina fingrar genom mina.
Det var inte perfekt. Äktenskap är sällan det.
Men det kändes som vi igen.
Vad lärde jag mig?
Att vara mamma betyder inte att bli osynlig. Att kärlek inte betyder att alltid sätta sig själv sist.
Och att ibland är den enda sättet för människor att lära sig när du slutar täcka för dem – och låter dem känna det du har burit ensam.