Henry Clark hade levt ensam så länge han kunde minnas.
Vid 72 års ålder hade hans dagar blivit tysta, fyllda mestadels med att ta hand om sin lilla trädgård, läsa böcker och sitta på sin veranda och titta på världen som passerade förbi.
Som änkling i över två decennier hade han accepterat sin ensamhet.
Men en kylig novemberkväll hände något som skulle förändra hans liv för alltid.
Det var strax efter midnatt när Henry hörde ett mjukt skrik vid sin dörr.
Först trodde han att det var ett djur i nöd, men ljudet blev högre och mer brådskande.
Förvirrad och orolig traskade han i sina tofflor till dörren, öppnade den och möttes av den mest oväntade synen: en liten, inlindad babyflicka som låg i en korg, med ett brev fäst vid hennes filt.
Brevet löd: “Snälla, ta hand om henne. Jag kan inte göra det längre. Jag är ledsen.”
Henrys hjärta hoppade över ett slag.
Han tittade ner på barnet, hennes lilla ansikte rynkat av hunger och oro, hennes händer sträckte sig instinktivt mot honom.
Hans första reaktion var tvivel.
Hur kunde detta hända?
Varför skulle någon lämna ett barn vid hans dörr?
Men när han tittade in i hennes stora, oskyldiga ögon rörde sig något inom honom – en känsla av ansvar, av kärlek.
Utan att tveka plockade han upp henne och tog henne in.
Från den stunden var Henrys liv inte längre bara om honom själv.
Barnet, som han kallade Lily, blev hans värld.
De första veckorna var svåra.
Henry hade aldrig tagit hand om en baby tidigare, och ansvaret att uppfostra ett barn i hans ålder var skrämmande.
Men han fann styrka i den kärlek han kände för henne, en kärlek som växte starkare för varje dag.
Han matade henne, badade henne och lärde sig till och med att byta hennes blöjor.
Det tysta huset som en gång hade känts så tomt var nu fyllt med ljuden av ett barns skratt och gråt, den sortens glädje som Henry hade glömt för länge sedan.
När Lily växte, växte också deras band.
Hon blev ett sött, nyfiket barn som älskade att lyssna på Henrys berättelser, och när hon lärde sig att gå och prata frågade hon ofta om sina “riktiga” föräldrar.
Henry log, även om det alltid var med ett drag av sorg, och berättade för henne att hon hade varit en gåva från himlen, lämnad vid hans dörr av en anledning som han aldrig kunde förklara.
Åren gick, och Lily blomstrade under Henrys omsorg.
Hon var smart, snäll och målmedveten, med en naturlig nyfikenhet som Henry älskade.
Han gjorde sitt bästa för att ge henne allt hon behövde, även om hans pension inte räckte långt.
Deras blygsamma hem var fyllt med kärlek, men Henry oroade sig ofta för vad som skulle hända med Lily när han inte längre fanns där.
Han hade ingen familj kvar, ingen att överlämna sitt arv till.
När Lily fyllde 18 hände något som chockade alla, särskilt Henry.
Det var hennes födelsedag, och han hade planerat en lugn fest hemma med bara de två av dem.
Han hade sparat i månader för att köpa henne en liten present – ett armband som han visste att hon skulle älska.
Men Lily hade något mycket större planerat.
Den eftermiddagen fick Henry ett oväntat knackande på dörren.
När han öppnade den möttes han av ett team av flyttgubbar, som bar in lådor och möbler i huset.
Förvirrad frågade Henry en av männen: “Vad händer här? Vem har godkänt detta?”
Mannen log och räckte honom ett brev.
“Detta är från fröken Lily Clark. Hon har köpt detta hus åt dig.”
Henrys käke föll.
Det tog ett ögonblick för chocken att släppa.
Hans sinne rusade när han insåg vad som hade hänt.
Lily, vid 18 års ålder, hade på något sätt lyckats köpa ett nytt hem åt honom.
Hon hade använt de pengar hon sparat från ett jobb hon haft under sina gymnasieår, tillsammans med det stipendium hon fått för universitetet.
Men det handlade inte bara om huset – det var själva gesten.
Hon hade gjort det för att hon visste att Henry hade tillbringat hela sitt liv med att ta hand om henne, och nu var det hennes tur att ta hand om honom.
Den kvällen, när Henry satt i sitt nya hem – lyxigare än något han någonsin föreställt sig – var han överväldigad av känslor.
Han tittade på Lily, som hade ett strålande leende på sitt ansikte, och sa: “Jag vet inte vad jag ska säga, Lily. Det här… det här är mer än vad jag någonsin väntat mig.”
Lily satte sig bredvid honom och höll hans hand.
“Du behöver inte säga något, farfar. Du har gett mig allt. Det minsta jag kan göra är att se till att du får allt du förtjänar.”
Henry hade alltid trott att han var den som gav, den som försörjde, men i det ögonblicket insåg han att Lily hade lärt sig mer av honom än han någonsin hade trott.
Hon var inte bara hans dotter, utan även hans vårdare, hans beskyddare och hans anledning att fortsätta.
Och nu gav hon tillbaka och visade honom att kärlek och omsorg var en tvåvägsgata.
Ryktena om Lilys gåva spred sig genom den lilla staden, och många människor blev häpna.
Den gamle mannen som en gång hade levt i ett litet, blygsamt hus ägde nu ett vackert, rymligt hus, tack vare den unga kvinna han hade uppfostrat.
Det var en berättelse som fångade hjärtan hos alla som hörde den – historien om ett barn som växte upp, inte bara älskat, utan också med en djup förståelse för de uppoffringar som gjorts för henne, och den djupa önskan att återge den kärleken när tiden var inne.
Men för Henry var det inte huset som var det viktiga.
Det var insikten att barnet som lämnats vid hans dörr hade vuxit upp till en otrolig ung kvinna som alltid skulle vara vid hans sida, oavsett vart livet förde dem.
Det, tänkte han, var den största gåvan av alla.