Det var en lördagseftermiddag när inbjudan anlände.
Det eleganta kuvertet låg på min köksbänk och glänste under ljuset, som om det hånade mig.
Mitt namn var skrivet på framsidan med en djärv, välbekant handstil – Liams handstil.
Jag hade inte hört något från honom på över ett år, och ärligt talat trodde jag att vårt kapitel var avslutat för gott.
Uppbrottet var kaotiskt, smärtsamt och hade lämnat ärr på ett sätt som jag inte var säker på om de någonsin skulle läka.
Så inbjudan kändes som ett slag i magen.
“Du är hjärtligt inbjuden till bröllopet mellan Liam Mitchell och Jessica Harper.”
Jag stirrade på orden, mitt hjärta bultade.
Jessica.
Självklart skulle hon vara där.
Hon var den som kommit mellan oss, anledningen till att Liam och jag gjort slut.
Jag hade aldrig trott att det skulle vara hon som gick med honom till altaret.
Men där stod det, svart på vitt.
Sanningen.
Den bekanta smärtan kom tillbaka, en klump formades i min hals.
Det hade gått över ett år sedan jag senast talade med Liam, och såren från vårt uppbrott hade till största delen läkt.
Ändå kunde jag inte ignorera svartsjukan och hjärtesorgen som steg upp inom mig vid tanken på att han var med någon annan.
Och ändå visste jag djupt inom mig att jag inte kunde missa det här bröllopet.
Det fanns för mycket historia, för många obesvarade frågor.
Kanske, bara kanske, skulle det hjälpa mig att släppa taget en gång för alla om jag såg att han hade gått vidare.
Eller åtminstone intalade jag mig det.
Bröllopsdagen kom, och jag stod framför spegeln, fortfarande osäker på om jag gjorde rätt.
Jag ska inte ljuga – jag kände en blandning av känslor.
Ilska.
Sorg.
Förvirring.
Men jag kände också ett behov av avslut.
Jag behövde möta det här.
Bröllopet hölls i en magnifik balsal i centrum, precis den plats där sagor borde bli verklighet.
Jag kom tidigt – jag ville inte missa ett ögonblick, men inte heller hamna mitt i det kaos som kanske väntade.
När jag klev in var rummet fyllt av elegant klädda gäster, klingandet av champagneglas och lågt sorl fyllde luften.
Jag fick syn på Liam på avstånd, stående nära altaret, och han såg bättre ut än jag mindes.
Men något var annorlunda med honom – något jag inte riktigt kunde sätta fingret på.
Spänningen i mitt bröst växte när jag kom närmare och letade efter Jessica.
Men det var inte hon jag såg först.
Bredvid Liam stod någon som höll hans arm med en förtrolighet som fick min mage att knyta sig.
Jag tappade andan.
Det var Mia.
Mia, min bästa vän.
Min bästa vän som alltid hade funnits där för mig, som tröstat mig efter uppbrottet med Liam, som hjälpt mig genom alla sömnlösa nätter.
Mia, som hade svurit att hon inte var intresserad av honom.
Som sagt att han var en del av vårt förflutna.
Som om och om igen sagt att jag förtjänade bättre.
Men nu stod hon där, hennes hand vilade lätt på hans arm, och hon såg lika bekant ut med honom som ingen annan.
Insikten slog mig som ett slag, en våg av svek drog mig med sig.
Hur länge hade det här pågått?
Hur länge hade Mia hållit det hemligt för mig?
De två personer jag litade mest på – och de hade ljugit för mig hela tiden.
Mitt huvud snurrade medan jag försökte förstå allt.
Mina ögon flackade mellan Liam och Mia, men de märkte inte vad som pågick inom mig.
Jag kände mig som om jag höll på att kvävas, mina tankar rusade.
Vad skulle jag göra nu?
Skulle jag konfrontera dem?
Skulle jag bara gå?
Mina händer skakade när jag försökte kontrollera min andning, men det verkade omöjligt.
När ceremonin började försökte jag fokusera på något annat än dem.
Prästens röst lät avlägsen, dämpad.
Jag kunde inte koncentrera mig på något annat än den skärande smärtan av svek.
Mina ögon drogs gång på gång till dem.
Till Mias hand på Liams arm.
Till Liams leende, som om ingenting hänt.
Som om jag var osynlig.
Hela ceremonin passerade i en dimma.
När gästerna reste sig och applåderade tog jag tillfället i akt att diskret dra mig tillbaka till lobbyn.
Där drog jag ett djupt andetag och försökte få tillbaka kontrollen över mina känslor.
Men jag var inte ensam länge.
Mia hittade mig.
Hennes ansikte var rödflammigt – av skuld eller nervositet, jag visste inte.
Hon öppnade munnen för att säga något, men jag hann före.
“Varför sa du inget, Mia?”
Min röst var knappt mer än en viskning, men den skar genom luften som en kniv.
“Hur länge har det pågått?”
Hon tvekade, vek undan med blicken.
“Jag visste inte hur jag skulle säga det till dig.”
Hennes röst skälvde.
“Jag ville aldrig att det skulle bli så här, Ava.
Det bara… hände.”
Jag ville skrika.
Säga till henne hur djupt hon hade svikit mig.
Men istället nickade jag bara.
“Du visste hur mycket han betydde för mig.”
Min röst brast.
“Ändå valde du honom.
Lät det här hända bakom min rygg.
Lögnen… sveket…”
Tårar fyllde Mias ögon, men hon rörde sig inte.
Hon stod bara där.
Som om hon var fastfrusen.
Jag kunde se ångern i hennes ansikte, men det spelade ingen roll längre.
Skadan var redan skedd.
“Jag klarar inte det här.”
Min röst var bara en viskning.
“Jag kan inte stanna.
Inte efter det här.”
Och med de orden vände jag mig om och lämnade balsalen.
Mitt hjärta var tungt av allt som just hänt.
När jag klev ut i den svala nattluften kände jag för första gången den dagen att jag kunde andas igen.
Det var över.
Men på ett sätt hade det precis börjat.
Bröllopet, sveket, chocken – allt hade förändrats i det ögonblicket.
Mitt hjärta var krossat.
Men den här gången behövde jag inte bara släppa Liam.
Jag behövde även släppa Mia.
Och jag var inte säker på om jag någonsin skulle kunna förlåta henne.
Det värsta?
Jag visste inte om jag någonsin skulle kunna lita på någon igen.