Som 16-åring och över 1,80 lång har flygresor alltid varit en utmaning för mig.
På en nylig resa sattes mitt tålamod verkligen på prov, men den här gången hade jag en plan för hur jag skulle hantera det.
Varje gång jag kliver ombord på ett flygplan förbereder jag mig på den obekväma bristen på benutrymme.
Men den här flygningen tog frustrationen till en helt ny nivå.
Min mamma och jag var på väg hem efter att ha besökt mina morföräldrar, och vi satt i ekonomiklass där utrymmet mellan sätena snarare kändes som en tvångströja än en sittplats.
Jag visste att det skulle bli trångt, men jag hoppades att jag skulle stå ut.
Flyget var dock försenat, och när vi väl gick ombord var stämningen spänd.
Planet var fullpackat, och irritationen låg tung i luften.
Vi satte oss, och jag försökte göra det så bekvämt som möjligt, även om mina ben kändes som om de var instängda i en liten låda.
Min mamma, alltid lika omtänksam, gav mig en resekudde och några tidningar i hopp om att göra situationen mer uthärdlig.
Sedan kom det första varningstecknet: sätet framför mig ryckte plötsligt bakåt en aning.
Först trodde jag att det bara var en liten justering, men det var det inte.
Mannen framför mig – en affärsresenär i kostym – började luta sitt säte helt bakåt.
Jag förstår att folk vill luta sig tillbaka, men det finns oskrivna regler – som att kolla bakom sig först för att försäkra sig om att man inte krossar någons knän.
Tyvärr struntade den här mannen helt i sådana hänsynstaganden och fortsatte att trycka sitt säte bakåt tills det praktiskt taget låg i mitt knä.
Mina knän pressades smärtsamt mot sätet, och jag var tvungen att vrida benen på ett obekvämt sätt för att undvika kraftig smärta.
Jag lutade mig fram och frågade artigt:
“Ursäkta, skulle du kunna flytta upp ditt säte lite?
Jag har knappt något utrymme här bak.”
Han vände knappt på huvudet, ryckte på axlarna och sa:
“Tyvärr grabben, jag har betalat för den här platsen”, som om det gjorde hans beteende okej.
Jag tittade på min mamma, som gav mig blicken som sa “låt det vara”.
Men jag var inte redo att släppa det.
“Mamma, det här är löjligt!
Mina knän är helt fastklämda, han kan ju inte bara—”
Hon avbröt mig.
“Jag vet, älskling, men det är en kort flygning.
Försök bara stå ut, okej?”
Motvilligt bestämde jag mig för att bita ihop – det var ju trots allt en kort resa.
Men sedan lutade sig mannen ännu längre bak, till den grad att jag knappt kunde andas.
Mina knän pressades nu så hårt mot sätet att jag var tvungen att sitta i en obekväm vinkel för att inte bli helt klämd.
Till slut kallade min mamma på en flygvärdinna, som snabbt uppfattade situationen.
Hon bad mannen vänligt att flytta sitt säte något, eftersom det uppenbart orsakade mig obehag.
Men han vägrade och insisterade på att han hade all rätt att luta sig tillbaka så mycket han ville.
Flygvärdinnan, som såg förbluffad ut över hans svar, bad om ursäkt och gick därifrån, vilket lämnade mig fast i en ännu värre position.
Då slog inspirationen till.
Jag grävde i min mammas väska och drog fram det enda som kunde hjälpa mig – hennes familjepåse med pretzels.
Jag bestämde mig för att ta saken i egna händer, på ett ganska barnsligt sätt.
Jag öppnade påsen och började äta högljutt, och såg till att smulor föll överallt – i mitt knä, på golvet och framför allt på mannens huvud.
Det tog en minut, men till slut märkte han det och stelnade till medan han borstade bort smulorna från sina axlar.
Han vände sig om och fräste:
“Vad håller du på med?”
Jag tittade oskyldigt upp.
“Åh, förlåt.
De här pretzlarna är så torra.
Det verkar som om de smular en del.”
“Sluta med det”, krävde han irriterat.
Jag ryckte på axlarna.
“Jag äter bara mitt snacks.
Jag har ju betalat för den här platsen, vet du.”
Han blängde på mig, men innan han hann säga något mer tajmade jag en perfekt nysning, vilket skickade ytterligare en dusch av smulor över honom.
Det blev droppen.
Muttrande rätade han upp sitt säte och gav mina knän det utrymme de desperat behövde.
Lättnaden var omedelbar, och jag kunde inte låta bli att le.
Resten av flygresan var betydligt bekvämare, och när vi landade kände jag en känsla av seger.
Det var kanske inte det mest mogna sättet att lösa situationen på, men det fungerade.
När vi steg av planet gav min mamma mig en road men nöjd blick.
“Ibland är det okej att stå upp för sig själv – även om det innebär att skapa lite oreda.”
Jag nickade.
“Nästa gång väljer jag snacks som inte smular.”
Hon skrattade.
“Eller så uppgraderar vi till första klass.”
Jag log – den idén lät rätt lockande.