Jag borde aldrig ha gett dem pengarna.
Men när min man, Derek, satte sig ner med mig en kväll och berättade att hans föräldrars restaurang höll på att gå under, kände jag att jag inte hade något val.
“De behöver bara lite hjälp,” sa han.
“Det är tillfälligt.
Om de inte får pengarna kan de förlora allt.”
Jag tvekade.
“Hur mycket ber de om?”
“Tjugo tusen.”
Min mage sjönk.
Det där var inte “lite hjälp”.
Det var hela vårt sparkapital – pengarna vi hade lagt undan för en kontantinsats till ett hus.
“Jag vet inte, Derek,” sa jag försiktigt.
“Det är mycket pengar.
Vad händer om de inte kan betala tillbaka?”
Han skakade på huvudet.
“De kommer att göra det.
De lovade.”
Hans föräldrar, Judith och Warren, hade ägt sin restaurang i nästan trettio år.
Den hade varit en institution i deras stad, men tiderna hade förändrats.
Stora kedjor hade flyttat in, och deras gammaldags sätt att driva verksamhet fungerade inte längre.
Trots mina tvivel gick jag med på det.
De var ju trots allt familj.
Vi skrev ett låneavtal, lät dem skriva under och förde över pengarna.
Och det var då allt förändrades.
Till en början var de tacksamma.
Warren ringde för att tacka oss och svor att de skulle börja betala tillbaka inom sex månader.
Men sex månader gick.
Sedan nio.
Sedan ett helt år.
Inga betalningar.
Inga förklaringar.
Jag försökte vara tålmodig, men varje gång jag tog upp det hade Judith en ursäkt.
“Åh, affärerna går fortfarande lite trögt.”
“Vi hade en oväntad utgift förra månaden.”
“Vi ska fixa det snart, jag lovar.”
Det värsta?
De levde som om ingenting hade hänt.
De åkte på semester, lade upp bilder på dyra middagar och köpte till och med en ny bil.
Jag var rasande.
Till slut konfronterade jag dem.
“Ni skrev på ett avtal,” påminde jag dem.
“Vi behöver tillbaka de pengarna.”
Judith suckade, som om jag störde henne.
“Ni har ju båda bra jobb,” sa hon.
“Ni behöver dem inte just nu.”
Min haka föll.
“Det är inte poängen!
Vi litade på er.”
Warren korsade armarna.
“Vadå, ska ni stämma er egen familj?”
Han flinade.
“Varsågod.”
Jag gick därifrån skakande av ilska.
Derek var lika chockad som jag.
“Jag trodde aldrig att de skulle göra så här mot oss,” erkände han.
“De tror att vi bara ska släppa det,” sa jag.
“Men de har fel.”
Jag vägrade låta dem komma undan med det.
Jag började varna folk.
Försiktigt till en början – nämnde för gemensamma vänner att Warren och Judith kanske inte var så pålitliga när det gällde pengar.
Sedan fick jag reda på att vi inte var de enda de hade lurat.
De hade lånat 10 000 från en annan släkting och aldrig betalat tillbaka det heller.
Deras rykte fick sig en törn, och folk slutade lita på dem.
Men karmans arbete var inte klart än.
En dag fick jag ett samtal från en gammal vän som jobbade inom fastighetsbranschen.
“Har du hört om din svärföräldrars restaurang?”
“Nej, varför?”
“De blir vräkta.”
Det visade sig att de hade slutat betala hyran för sin lokal.
I månader hade de ignorerat varningar från sin hyresvärd, precis som de ignorerade oss.
Nu skulle de tvingas stänga.
Judith dök upp vid vår dörr två dagar senare, gråtandes.
“Vi kommer att förlora allt,” snyftade hon.
“Vi behöver bara lite mer tid.”
Jag tog ett djupt andetag, såg henne i ögonen och sa:
“Nej.”
Hon blinkade chockat.
“Vad menar du med nej?”
“Jag menar att vi redan lånade er tjugo tusen,” sa jag.
“Ni hade er chans.”
Hon vände sig till Derek.
“Snälla, son—”
Men han skakade på huvudet.
“Mamma, ni försökte inte ens betala tillbaka.”
Hennes ansikte förvrängdes av ilska.
“Så det är så här?
Ni vänder ryggen åt er egen familj?”
Jag skrattade.
“Det är roligt att höra det från just dig.”
Hon stormade iväg, och det var sista gången vi pratade.
Deras restaurang stängdes.
De förlorade allt.
Och det värsta?
De hade ingen annan än sig själva att skylla.
Och vi?
Vi byggde upp vårt sparkapital igen – helt på egen hand.
Och vi lärde oss en värdefull läxa:
Man ska aldrig blanda familj och pengar.
Vissa skulder förblir obetalda, men karma samlar alltid in sin skuld.