Jag har alltid betraktat mitt liv som ganska normalt, även om det kanske var lite mer kaotiskt än mina vänners.
Jag är en hemmamamma, en roll jag är otroligt stolt över, även om det innebär att jag offrar mycket av min personliga tid och mina karriärambitioner.
Mina dagar är fyllda med oändliga uppgifter – laga mat, städa huset, göra ärenden och se till att mina två barn är trygga, glada och friska.
Så har det inte alltid varit.
Innan jag fick barn arbetade jag heltid och byggde en karriär.
Men efter att min yngsta föddes beslutade vi att det skulle vara bäst om jag stannade hemma.
Jag trodde att det skulle vara lättare.
Men ingen varnade mig för den fysiska och känslomässiga utmattningen som kommer med att vara hemma på heltid med barn.
Min bästa vän, Julie, var alltid stöttande, men jag kunde känna att hon inte riktigt förstod verkligheten av mitt liv.
För henne verkade det som en lyx att vara hemmamamma.
Hon hade en framgångsrik karriär, gick ut och åt middag och reste när hon ville.
I hennes ögon hade jag all tid i världen att slappa hemma, kanske baka kakor eller titta på TV medan barnen sov middag.
En eftermiddag, efter att ha hört hennes sarkastiska kommentarer om hur “enkelt” mitt liv måste vara, tappade jag tålamodet.
“Du tror att det är enkelt?” frågade jag med spänd röst av frustration.
“Vad sägs om att du kommer och spenderar en dag med mig och ser hur det verkligen är?”
Julie skrattade och skakade på huvudet.
“Kom igen, så illa kan det väl inte vara. Vad gör du ens hela dagen?”
Jag stod inte ut längre.
“Okej. Kom över imorgon och spendera dagen med mig. Då kan du se själv.”
Julie gick med på det och fnissade, utan att ha någon aning om vad hon gav sig in på.
Nästa dag kom Julie klockan åtta på morgonen, redo att “uppleva” en dag i livet som hemmamamma.
Jag hade redan varit uppe i en timme, förberett frukost till barnen och mentalt förberett mig för det kaos som skulle följa.
Vi började med frukost.
Jag gjorde pannkakor, äggröra och bacon medan jag försökte medla i ett litet bråk mellan min treåring och femåring om vem som skulle få den sista baconskivan.
Julie blev synligt överraskad när jag för femte gången fick påminna min son om att sluta kasta sina leksaksbilar i köket.
Hon hann knappt ta en klunk kaffe innan jag torkade upp spilld mjölk från bordet, hindrade småbarnet från att äta något från golvet och lugnade bebisen som plötsligt började gråta utan någon uppenbar anledning.
Vid nio på morgonen var köket ett kaos, mina barn bråkade och Julie såg redan utmattad ut.
“Det här är… mycket,” medgav hon.
“Det här är bara uppvärmningen,” sa jag med ett leende och ledde henne till nästa del av dagen.
Vi tillbringade de följande timmarna i ett virrvarr av aktiviteter.
Jag läste för barnen, hjälpte dem med pussel och tog dem till lekplatsen.
Julie gjorde sitt bästa för att hänga med, men hon insåg snabbt att de ständiga kraven från små barn inte tillät en sekunds vila.
Vid ett tillfälle, medan jag hjälpte min son att knyta sina skor, jagade Julie efter bebisen som hade vandrat iväg mot en lerpöl.
När det var dags för lunch kunde jag se utmattningen i hennes ansikte.
Medan jag förberedde smörgåsar försökte Julie vika tvätten som jag hade samlat på soffan.
Men efter några minuter blev hon distraherad av barnens oväsen och började halvvägs vika en tröja.
Hon gav mig ett urskuldande leende.
“Hur hinner du ens göra något här hemma?”
“Exakt,” svarade jag och kunde knappt hålla tillbaka ett leende.
“Det är omöjligt att fokusera när man alltid blir avbruten.”
Efter lunch lugnade det inte ner sig.
Jag lade bebisen för en tupplur, men då bestämde sig min femåring plötsligt för att han ville göra ett vetenskapligt experiment med bakpulver och vinäger.
Det var skum överallt, och självklart lyckades han spilla hälften på golvet.
Julie och jag tillbringade de följande tjugo minuterna med att städa upp röran och försöka hindra småbarnet från att hälla vatten i krukväxterna.
Vid tre på eftermiddagen såg jag att Julie var helt slut.
Barnen studsade fortfarande runt, och jag förberedde mig för kvällsrutinen – middag, bad och läggdags.
Julie, som hade skrattat och skämtat från början, satt nu tyst, blek i ansiktet av utmattning.
Till slut, efter middag och bad, låg barnen äntligen i säng.
Jag sjönk ner i soffan med en suck av lättnad.
Julie satte sig bredvid mig och såg på mig med stora ögon.
“Jag… jag hade ingen aning,” sa hon tyst.
“Jag trodde alltid att vara hemma bara handlade om att ta det lugnt och göra saker i sin egen takt.
Jag hade ingen aning om hur konstant det är.
Hur utmattande.
Hur… svårt.”
Jag nickade.
“Det är inte glamoröst.
Det är inte lätt.
Men det är värt det.
Mitt jobb kanske inte ger en lön, men det ger stunder av glädje som gör allt värt det.”
Julie var tyst länge och reflekterade uppenbart över allt hon hade sett.
Hon hade kommit hit med inställningen att hemmamammor hade det lätt.
Men efter att ha spenderat en dag i mina skor förstod hon att arbetet aldrig tog slut.
Det var känslomässigt och fysiskt krävande, men också otroligt givande.
Nästa dag skrev Julie ett sms till mig.
“Jag är fortfarande imponerad av allt du gör.
Du förtjänar en medalj för att du klarar varje dag.
Förlåt att jag inte förstod det tidigare.”
Jag log när jag läste hennes meddelande.
Det handlade inte om att ha rätt – det handlade om att ge henne möjligheten att se de utmaningar som hemmamammor står inför med egna ögon.
Hon förstod nu att det liv jag valt inte var något man bara kunde skratta åt.
Det krävde tålamod, styrka och kärlek.
Julie skrattade aldrig mer åt mig för att jag var hemmamamma.
Istället blev hon en av mina största supportrar, erbjöd hjälp när hon kunde och visade alltid mer respekt för det arbete jag gjorde.
Hon hade spenderat en dag i mina skor – och nu såg hon att de inte var så enkla att fylla som hon en gång trott.