När Melody var tio år gammal, bröts hennes värld i ett ögonblick.
Ett ögonblick packade hon upp sin skolväska hemma; nästa var hennes föräldrar där och tog med henne med en resväska och lovade ett “roligt besök” hos hennes farmor.
Hennes mamma log när hon band Melodys hästsvans och frågade: “Du älskar att vara hos farmor, eller hur?”
Melody nickade, ovetande om att detta inte var en kort resa utan ett permanent farväl.
Hennes yngre syster, Chloe, hade nyligen börjat med gymnastik och hennes tränare hade kallat henne ett underbarn, en framtida mästare.
Hennes föräldrar var hänförda.
De röt upp sina liv för att jaga Chloes olympiska drömmar och lämnade Melody bakom som en eftertanke.
Först framställde de det som något ädelt.
“Du är äldre, Melody”, sa de, strålande, som om detta offer var ett privilegium.
“Det här kommer ge dig en chans att bonda med farmor. Det kommer att vara kul!”
Det var inte kul.
Det var övergivande.
Farmor gjorde sitt bästa, men hon var gammal och hade dålig syn.
Några månader senare steg Faster Lisa och Farbror Rob in.
Eftersom de inte kunde få egna barn, kallade de Melody för deras “mirakelbarn.”
Farbror Rob skojade: “Ser ut som om storken levererade dig fel, Mel.”
Med tiden började Melody tro på dem.
Faster Lisa flätade hennes hår varje kväll och deltog i varje skolhändelse, medan Farbror Rob fyllde hennes dagar med råd, pappa-skämt och smygande glassturer.
Vid tolv års ålder slutade Melody att ringa sina föräldrar.
Hon insåg att de inte brydde sig; de ringde sällan, och födelsedagskort slutade komma.
Vid sexton års ålder adopterade Lisa och Rob henne officiellt.
De firade med en middag i trädgården, komplett med cupcakes, dekorationer och en valp.
När Lisa kramade om henne sa hon: “Du var menad att vara vår från början.”
För första gången på många år gråtte Melody glädjetårar.
Vid tjugo-två års ålder hade Melody byggt en framgångsrik IT-karriär med sina adoptivföräldrars kärlek och uppmuntran.
Sedan, från ingenstans, dök hennes biologiska föräldrar upp igen.
Chloes gymnastikkarriär hade abrupt slutat efter en förödande skada och plötsligt ville de ha Melody tillbaka i sina liv.
De tog kontakt med glada meddelanden och trängde sig på henne i kyrkan på julafton, men Melody mötte dem med kall likgiltighet.
“Ursäkta, känner jag er?” frågade hon och såg hur hennes mammas ansikte spröck.
Hennes pappa skrek: “Vi är dina föräldrar!”
Melodys röst var lugn men bestämd.
“Mina föräldrar är hemma och slår in mina julklappar.
Ni menar nog Anthony och Carmen – de människor som lämnade mig.”
Efter det ringde de och krävde hjälp.
“Du är skyldig oss något,” insisterade hennes mamma.
Melody skrattade bittert.
“Skyldig er? Faster Lisa och Farbror Rob har uppfostrat mig.
Jag är skyldig dem, inte er.”
Hon lade på och avslutade samtalet för gott.
På nyårsdagen var Melody hemma med Lisa och Rob.
De skrattade över honungsglaserat skinka och lite brända kakor.
Omgiven av kärlek och värme insåg Melody att hon inte behövde sina biologiska föräldrar för att känna sig hel.
Hennes verkliga familj hade alltid varit med henne.