Ett konstigt ljud från toaletten på en inrikesflygning gav flygvärdinnan Leslie en fruktansvärd skräck.
Lite visste hon att barnet där inne skulle förändra hennes liv för alltid.
Leslie gnuggade sin tinning med ena handen medan hon gick mot sitt plan.
Hon hade en bultande huvudvärk som påminde henne om natten hon hade tillbringat på en av de hetaste klubbarna i Atlanta.
“Amy!” ropade Leslie när hon såg sin kollega. “Snälla, säg att du har några huvudvärkstabletter?”
Amy tittade på Leslie och rullade med ögonen.
“Såklart att jag har, men du borde veta bättre än att festa natten innan en långflygning.”
“Vad ska jag annars göra, besöka museer?” suckade Leslie. “I alla fall håller festandet mig distraherad.”
Amy gav Leslie ett vänligt knuff, och de gick tillsammans ombord på planet.
“En dag kommer allt ordna sig för dig, Leslie,” sa Amy. “Ha bara tro.”
Leslie och Amy började genast förbereda sig för att passagerarna skulle gå ombord, sedan gjorde de säkerhetsdemonstrationen och såg till att alla passagerare satt bekvämt.
Till slut smög Leslie bort till köket och tog sina huvudvärkstabletter.
“Jag undrar om Amy kommer att ha något emot om jag ligger ner i vilorummet en stund,” sa Leslie.
Hon var på väg att prata med sin kollega när ett konstigt ljud fick henne att stanna.
Leslie pausade och lyssnade intensivt.
En stund senare bestämde hon sig för att hon måste ha inbillat sig det. Kanske hade Amy rätt om att hon festat för mycket.
Leslie hade redan planerat att besöka flera klubbar när de landade i L.A., men kanske skulle hon ta det lugnt och hoppa över några av dem.
När Leslie gick förbi toalettens dörr hörde hon återigen ett högt jamande ljud.
Det var ingen katt ombord på planet, så det måste ha varit ett barn som grät.
Leslie knackade på toalettens dörr. När ingen svarade öppnade hon dörren och tittade in.
En sekund senare skrek hon.
En stund senare insåg Leslie att den darrande lilla byltet som hade skrämt henne var en ung pojke.
Han hade gråtit och tittade upp på henne med tårfyllda ögon.
“Det där ska du inte göra!” sa Leslie till den unga pojken som hade överraskat henne.
“Vad gör du här inne?”
Pojken kramade sina knän och började gråta igen.
Nu när chocken hade lagt sig kände Leslie medlidande för pojken. Hon satte sig på huk framför honom.
“Förlåt att jag skrek,” sa Leslie. “Du skrämde mig. Jag heter Leslie, vad heter du?”
Pojken snörvlade. “Jag heter Ben.”
Leslie hjälpte pojken upp.
Hon lät honom sätta sig på en av besättningens hopfällbara stolar medan hon letade på passagerarlistan efter hans namn.
Det var förmodligen pojkens första gång på ett flygplan, och han verkade inte alls njuta av det.
Leslie rynkade pannan. Hon kollade passagerarlistan igen men hittade fortfarande inte pojkens namn!
Det var alldeles för länge sedan Leslie senast behövde trösta ett barn.
Tanken fyllde henne med längtan efter sitt hem, men nu var det inte tid att tänka på det.
Hon satte sig bredvid Ben och lade handen på hans arm.
“Ben, älskling, är du vilse? Jag kan hjälpa dig om du berättar var jag kan hitta din familj.”
Ben släppte ut ett snyftande ljud. Han kramade en papperspåse mot sitt bröst, märkte Leslie.
Det satte hennes nerver på helspänn på grund av alla skräckhistorier hon hört om substanser som tagits ombord på flygplan.
“Vad är det i påsen, Ben?” frågade Leslie.
“Det är farmors medicin,” svarade pojken.
“Hon kommer att dö utan den här medicinen, och det kommer vara helt mitt fel!”
Under de följande timmarna lyckades Leslie få hela berättelsen från Ben.
Han var den yngsta pojken i en stor familj.
Medan hans äldre bröder tillbringade det mesta av sin tid med att spela sport och komma i trubbel, drömde Ben om att bli vetenskapsman.
Hans mamma hade inte uppskattat de explosiva bieffekterna av Bens strävan att hitta ett botemedel för alla sjukdomar.
Han hade innerligt hoppats att göra sin mamma stolt och få en kram från henne, men istället hade hon tvingat honom att sitta i hörnet.
“Jag vill bara att hon ska titta på mig med samma kärlek och stolthet som hon ger mina äldre bröder när de gör bra ifrån sig.”
Ben snyftade. “Det är därför jag stal farmors medicin.”
När Bens mormor blev sjuk bestämde familjen sig för att åka till Seattle för att ge henne medicinen.
Ben hade blivit åtskild från sin familj på flygplatsen.
Han hade så småningom fått syn på sin mamma igen och följt efter henne ombord på planet.
“Men hon var inte min mamma,” snyftade Ben.
“Och nu är jag på fel plan. Jag ville vara hjälten som gav farmor hennes medicin, men nu är jag den onda.
Hon kommer att dö på grund av mig.”
Leslie hade informerat alla relevanta myndigheter när planet landade i Los Angeles.
Hon kände sig fruktansvärt för Ben, men var redo att lägga hela situationen bakom sig.
Så när hon fick reda på de arrangemang som flygbolaget hade gjort för Ben blev Leslie chockad.
Hon stirrade på pojken som hon nu var tvungen att ta hand om och dela hotellrum med.
Det här var inte rättvist. Hon hade gjort en lista på klubbar att besöka i L.A., men nu var hon tvungen att vara barnvakt istället.
“Det här är den största gåvan jag någonsin fått. Jag hoppas bara att det är nog.”
Flera gånger hade hon skickat sms till Amy och sin andra kollega, Brandon, men ingen av dem var villig att ta hand om Ben för hennes skull.
Hon hade till och med övervägt att leta efter en lokal barnvakt, men insåg att hon inte hade råd.
Hon var tvungen att spara så mycket som möjligt för att skicka hem.
De två satt tysta och åt en pizza som Leslie hade beställt till middag när hennes telefon ringde.
Hon svarade och kände hur magen sjönk när hon hörde vad den som ringde sa.
“Mitt barn är sjukt?” frågade Leslie.
“Vad hände, mamma? Joe mådde bra senast vi pratades. Har ni tagit honom till läkaren?”
“Ja,” svarade Leslies mamma.
“Och hon hänvisade oss till en specialist. Vi har en tid senare denna vecka.
De nämnde en genetisk sjukdom och de kanske behöver att du också kommer in för tester, eftersom du är hans mamma.”
“Vad som än krävs, så länge min Joe blir frisk,” svarade Leslie.
När hon lade på luren kröp Leslie ihop i en boll och grät.
Hon önskade av hela sitt hjärta att hon kunde hålla om sin son, lukta på hans mjuka, lockiga hår och säga till honom att allt skulle bli bra.
Tyvärr var Joe långt utom räckhåll för henne.
Hennes flygschema hade inte tagit henne hem på över en månad.
Hur mycket hon än försökte att glömma sin längtan efter sin son genom att festa och bli berusad, kunde inget stoppa hennes hjärta från att värka.
“Miss Leslie?” Ben närmade sig och lade sin hand på hennes arm.
“Jag tror att du borde ha de här till din Joe.”
Leslie kände ännu en våg av tårar komma när hon tittade på påsen med medicin som Ben erbjöd henne.
“Om jag inte kan rädda min farmor, så kan jag åtminstone hjälpa dig,” sa Ben. “Ta dem för Joe så att han kan bli frisk igen.”
“Jag har en bättre idé.” Leslie började skriva på sin telefon.
“Jag ska få dig till din farmor i Seattle, Ben. Sedan ska jag åka hem till Missoula för att träffa min son.”
Leslie bokade en flygbiljett för Ben på egen bekostnad.
Hon ordnade sedan ledighet och planerade att följa med Ben på hans flyg medan hon var på väg hem.
“Jag är rädd,” sa Ben när han och Leslie gick ombord på sitt flyg.
“Tänk om farmor redan är död på grund av mitt misstag? Mamma kommer aldrig att älska mig då.”
Leslie rufsade pojkens hår.
“Din mamma har alltid älskat dig, Ben, och hon kommer alltid att göra det.
Det är vad föräldrar gör. Jag är säker på att hon har varit väldigt orolig och kommer att bli glad att se dig säker.”
Ben verkade inte tro på Leslie, även när hela hans familj rusade fram och kramade honom när de kom fram till Seattle.
Leslie såg på när Bens mamma översköljde honom med kyssar och svor att aldrig mer ignorera honom.
Tyvärr var Leslies återförening med sin familj inte lika munter.
Hon var chockad över att se hur blek och mager Joe hade blivit sedan hon senast såg honom. Han kändes så skör i hennes armar.
Leslie satt uppe sent den natten och pratade med sin mamma och gick igenom de olika testerna som läkarna hade gjort på Joe.
Hon kände sig överväldigad, hjälplös och oerhört skyldig.
När hon till slut gick och lade sig smög Leslie in i Joes rum och kröp ihop bredvid honom.
Hon begravde sitt ansikte i hans mjuka, kokosslukande hår och lovade honom, sig själv och Gud att göra vad som än krävdes för att se sin son frisk och lycklig igen.
När dagarna gick förbättrades inte Joes tillstånd.
Specialisten kunde inte lista ut vad som var fel med pojken. Under tiden verkade han bli svagare varje dag.
Leslie ansökte om fler dagar på sin ledighet, men flygbolaget var inte särskilt förstående.
De vägrade att betala henne för den lediga tiden, trots att Joe var sjuk.
Efter ännu en vecka av att ta hand om Joe och betala för läkarbesök började pengarna ta slut.
Leslies mamma var pensionär och hade alltid förlitat sig på Leslie för att betala för Joes behov medan hon tog hand om barnet.
Nu behövde kvinnorna lista ut hur de skulle gå vidare.
“Kanske kan jag få ett jobb här,” sa Leslie. “Kanske något som betalar bättre.”
“Det är värt att titta på i alla fall,” svarade Leslies mamma och ryckte på axlarna. “Om det kommer till det kan jag sälja huset.”
Just då hördes ett knackande på dörren som förändrade allt.
Leslie öppnade dörren och fann ett bekant ansikte som stirrade upp på henne.
“Ben?” konstaterade hon och lade märke till att familjen hon kände igen från flygplatsen var med honom.
“Vad är det som händer?”
“Jag har något för dig och Joe.” Ben räckte över ett kuvert till Leslie.
Leslie öppnade kuvertet. Inuti fanns en check. När Leslie såg beloppet på den, tappade hon hakan.
“Vad är det här? Jag kan inte acceptera det,” stammade hon.
“Det är över hundratusen dollar!”
“Vi vill att du ska ha det.” Bens mamma klev fram.
“Vi startade en crowdfunding-kampanj för min mammas behandling, men hon…” kvinnan la en hand på munnen.
“Hon gick bort för några dagar sedan.”
Bens pappa klev fram och omfamnade sin fru när hon brast ut i tårar.
“Vi bestämde oss tillsammans för att vi borde ge dig pengarna, för Joe,” fortsatte Ben.
“Vi meddelade också vad vi hade planerat på crowdfunding-kampanjen,” tillade Bens pappa, “så allt är i ordning.”
Leslie pressade checken mot sitt bröst medan tårarna började rinna.
“Tack så mycket,” snyftade hon. “Det här är den största gåvan jag någonsin har fått. Jag hoppas bara att det är tillräckligt.”
Ben kastade sig fram och kramade Leslies ben.
“Det kommer att vara tillräckligt, jag är säker på det! Och när Joe mår bättre en dag, kommer jag att komma tillbaka hit och leka med honom.”
Leslie log och rufsade pojkens hår. “Du är alltid välkommen att besöka här, Ben.”
Checken var nästan exakt det belopp Leslie behövde.
Efter otaliga läkarbesök och behandlingar blev Joe sig själv igen en månad senare.
När Leslie såg honom leka med grannens hund på gräsmattan var det svårt att föreställa sig en tid när han inte hade varit stark och full av skratt.
“Och det är allt tack vare Ben,” muttrade hon.
Det bekanta ljudet av ett flygplan som flög högt ovanför fick Leslies blick att dras mot himlen.
Snart skulle hon återvända till arbetet. Hon hade också just kommit på det perfekta sättet att återgälda Bens familjs generositet.
Hon plockade fram sin telefon och började ringa.
Nästa dag ringde hon Bens mamma för att berätta att flygbolaget erbjöd hennes familj en generös rabatt på alla flyg för resten av deras liv.
Vad kan vi lära oss av denna historia?
Alla barn behöver uppmärksamhet. Ben var desperat att vinna sin mammas kärlek, så han handlade dumt.
Om hans mamma hade förstått att sonen kände sig försummad, hade hon kunnat agera tidigare för att se till att han alltid kände sig älskad.
Du kan bara undvika känslomässig smärta så länge.
Istället för att distrahera sig från smärtan av att sakna sin familj genom festande och destruktiva vanor, hade Leslie kunnat hitta ett hälsosammare sätt att hantera det.
