Julen hade alltid varit min favoritårstid.
De tindrande ljusen, doften av gran, pepparkakor och strumpor fyllda med godsaker – allt kändes magiskt.
Men i år var det annorlunda.
Magin var borta.
Min pappa hade gift om sig för några månader sedan, och hans nya fru, Melanie, hade gjort det till sin mission att få mig att känna mig som en utomstående i mitt eget hem.
Hon var inte öppet elak, som de styvmödrar man ser i filmer, men hennes passiv-aggressiva kommentarer var tillräckligt skarpa för att få vem som helst att tvivla på sig själv.
”Åh, Anna, är det där vad du har på dig? Älskling, du kanske vill tänka om!” eller ”Din pappa skämmer bort dig så mycket, eller hur? Njut av det så länge det varar.”
Hennes ord var så söta att de fick mig att må illa.
Ändå höll jag tyst för pappas skull.
Efter att ha förlorat mamma för tio år sedan, sa jag till mig själv att jag kunde stå ut med vad som helst om det gjorde honom lycklig.
Och under en tid trodde jag att jag kunde.
Men det ändrades en vecka innan jul.
En kväll kallade pappa på mig med ett ovanligt allvarligt uttryck i ansiktet.
Han räckte mig ett vackert inlindat paket, guldpapper som glittrade i ljuset, bundet med ett rödvelourband.
”Anna,” sa han, ”jag har något speciellt för dig i år.”
Min nyfikenhet väcktes.
”Vad är det, pappa?”
Han log, även om hans ögon avslöjade ett uttryck som var omöjligt att läsa.
”Det är en överraskning, lilla vän. Men jag behöver att du lovar mig något.”
”Okej… vad?”
”Öppna det inte förrän på julaftons morgon,” sa han.
”Lägg det under granen och tänk på mig när du ser det.
Jag kommer vara bortrest för jobbet, men jag ringer dig första saken på morgonen. Jag kommer hem så fort jag kan.”
Jag nickade ivrigt.
”Jag lovar.”
Nästa morgon, julafton, åkte pappa iväg på sin resa.
På kvällen lade jag det guldinlindade paketet under granen, ivrig att morgonen skulle komma.
När julaftons morgon äntligen kom rusade jag ner för att öppna pappas present.
Men det jag såg stannade mig i mina spår.
Melanie låg på knä framför granen och rev upp det guldinlindade paketet.
”Melanie!” utbrast jag, min röst darrande. ”Det där är mitt paket!”
Utan att vända sig om svarade hon nonchalant: ”Åh, Anna, God Jul! Din pappa skämmer bort dig så.
Låt oss se om han äntligen köpt något användbart – något jag kan använda.”
”Stopp! Pappa sa att vi inte får öppna det förrän på morgonen. Snälla, det är mitt!”
Hon himlade med ögonen och skrattade.
”Åh, Anna, du är som ett barn. Du förtjänar inte ens hälften av de saker pappa ger dig.”
Innan jag hann stoppa henne rev hon bort omslaget och öppnade locket.
Hennes självsäkra leende försvann genast, ersatt av en skräckslagen blick.
Jag steg närmare för att se vad som fanns i paketet – en svart sammetsskrin och ett kuvert med Melanies namn skrivet med pappas oföränderliga handstil.
Hennes händer darrade när hon öppnade kuvertet och läste högt:
”Melanie, Om du läser det här betyder det att du har gjort exakt vad jag förväntade mig.
Jag hörde ert samtal om att ta Annas present för er själva.
Jag funderade på att konfrontera dig, men jag ville ge dig en chans att bevisa att jag hade fel.
Men istället har du visat mig precis vem du är.
Du har inte respekterat min dotter för sista gången.
Betrakta detta som mitt farväl.
God Jul.
– Greg.”
Hennes ansikte blev dödshänt.
Skakande öppnade hon smyckeskrinet.
Inuti låg smaragdringen som pappa hade använt för att fria till henne – ringen som tillhört min mormor och som jag alltid drömt om att ärva en dag.
Just då öppnades ytterdörren.
”Greg?” stammade Melanie.
”Pappa!” ropade jag.
Där stod han, lugn och samlad, som om han hade förväntat sig det här ögonblicket.
”Jag trodde du var på affärsresa,” sa Melanie, med darrande röst.
”Det var jag inte,” svarade pappa kyligt.
”Jag stannade nära för att se om du skulle göra rätt val.
Istället bevisade du att jag hade rätt.”
”Greg, det är inte som det ser ut!” vädjade hon.
”Det är precis som det ser ut, Melanie.
Jag litade på att du skulle vara min partner och en styvmamma för Anna, men du har bara visat grymhet och girighet.
Packa dina saker.
Du åker idag.”
Melanies ansikte förvrängdes när hon försökte protestera, men pappa var orubblig.
Några timmar senare var hon borta, släpande på sin resväska ut genom dörren.
För första gången på månader kändes huset fridfullt.
Pappa och jag tillbringade resten av dagen tillsammans, lagade pannkakor, drack varm choklad och tittade på gamla julfilmer.
Senare på kvällen gav han mig ett annat guldinlindat paket.
Inuti var samma sammetsskrin, tillsammans med ett nytt brev till mig:
”Anna, Du är det bästa som har hänt mig.
Jag hoppas att denna jul markerar en ny början för oss.
Jag älskar dig mer än något annat.
– Pappa.”
Tårarna fyllde mina ögon när jag läste hans ord.
”Pappa, jag är ledsen.
Jag ville inte göra det svårare för dig.”
Han log milt.
”Du gjorde inte det.
Du är min familj, Anna.
Den här ringen tillhör dig nu, och en dag kommer en man som är värdig dig att sätta den på ditt finger.
Tills dess är det en påminnelse om hur mycket jag älskar dig.”
Denna jul insåg jag att den verkliga gåvan inte var ringen eller ens brevet.
Det var att veta att jag hade en pappa som älskade mig villkorslöst, redo att stå upp för mig oavsett vad.
Det är en magi som jag aldrig kommer att glömma.
