Jag kom till ön för att söka frid – en chans att läka och börja om efter vraket av mitt förflutna.
Istället fann jag honom.
Charmig, uppmärksam och allt jag inte visste att jag behövde.
För ett kort, flyktigt ögonblick trodde jag på nya början.
Sedan krossades allt av ett enda svek.
Efter 55 års liv och årtionden i samma hem stod jag i mitt vardagsrum och stirrade på en öppen resväska.
Utrymmet, som en gång var mitt, kändes nu främmande.
Jag grep en kantstött mugg med texten “För evigt & alltid” och viskade: “Hur blev det så här?” innan jag kastade den åt sidan.
Jag strök handen över soffan.
“Adjö, söndagskaffe och pizzagräl.”
Skratten och grälen ekade kvar som ovälkomna och obevekliga spöken.
På övervåningen träffade tomheten i sängen hårdare, den andra sidan stirrade på mig som en anklagelse.
“Titta inte på mig så där,” muttrade jag.
“Det var inte bara mitt fel.”
Packningen blev som en skattjakt efter rester av ett liv jag fortfarande brydde mig om.
Min laptop stod på skrivbordet – en ensam fyr.
“Åtminstone har du stannat kvar,” sa jag och klappade den.
Inuti låg min roman, ofärdig men helt min.
Det var beviset på att jag inte var helt förlorad än.
Sedan kom Lanas mejl.
“Kreativ retreat. Varm ö. Ny start. Vin.”
“Självklart vin,” skrattade jag bittert.
Lana hade alltid varit skicklig på att förvandla katastrofer till möjligheter.
Idén kändes våghalsig.
Men var inte det precis vad jag behövde?
Ön mötte mig med salta vindar och det lugnande rytmen av havsvågor.
För ett ögonblick slöt jag ögonen och lät värmen sippra in i mina ben.
Men friden blev kortvarig. När jag närmade mig retreaten dränktes lugnet av hög musik och skratt.
Färgglada sittsäckar, högljudda röster och cocktails fulla av små parasoller ersatte det stilla tillflyktsort jag hade föreställt mig.
“Det här är knappast ett kloster,” muttrade jag.
Precis när jag övervägde att dra mig tillbaka dök Lana upp med solhatten på sned och en margarita i handen.
“Thea! Du kom!” utbrast hon och drog in mig i kaoset.
“Jag hoppades på något… tystare,” muttrade jag.
“Struntprat! Du behöver energi och människor! På tal om det…”
Innan jag hann protestera drog Lana mig mot en man som låg avslappnat vid poolen.
Han var som hämtad från ett magasin: solkysst hud, ett avslappnat leende och en linneskjorta uppknäppt precis lagom för att retas.
“Thea, det här är Eric,” sa Lana med en gest.
“Trevligt att träffas,” sa han med en röst mjuk som havsbrisen.
Jag mumlade ett artigt svar, kinderna hettande under hans blick.
Under de följande dagarna blev Eric en överraskande trygghet.
Medan retreaten virvlade av ljud och ytliga artigheter visade han mig öns gömda pärlor – en avskild strand, en hemlig klippstig.
Våra samtal sträckte sig från litteratur till livets ånger, och mot bättre vetande började jag lita på honom.
Sedan föll allt samman.
En morgon vaknade jag inspirerad. Ivrig att skriva satte jag på min laptop.
Mitt hjärta stannade. Mappen som innehöll två års arbete på min roman – mitt livs verk – var borta.
Desperat sökte jag igenom varje fil, varje hörn av hårddisken. Ingenting.
Medan jag kämpade med misstron hördes dämpade röster från rummet bredvid.
Driven av en illavarslande känsla närmade jag mig dörren och kikade genom glipan.
Erics röst. “Vi behöver bara sälja in det till rätt förlag.”
Mitt blod frös till is.
Lana svarade, hennes ton sockerlen.
“Hennes manus är briljant. Vi positionerar det som mitt.
Hon kommer aldrig att ana något.”
Ilska och svek stormade inom mig.
Jag drog mig tillbaka till mitt rum, kastade mina saker i resväskan och lämnade utan att se mig om.
Månader senare publicerades min roman – på mina villkor.
Den blev en framgång, men sveket lämnade ärr.
Vid en boksignering, efter att den sista gästen gått, fann jag en vikt lapp på bordet.
“Du är skyldig mig en autograf.
Caféet runt hörnet när du har tid.”
Erics handstil. Mot bättre vetande vann nyfikenheten.
På caféet fann jag honom väntande, en blandning av lättnad och nervositet i ansiktet.
“Jag måste förklara,” började han.
“Lana manipulerade mig. Först trodde jag att jag hjälpte dig.
När jag upptäckte hennes verkliga plan stal jag USB-minnet och skickade det tillbaka till dig. Jag valde dig.”
Jag lyssnade, kanterna av min ilska mjuknade.
Hans handlingar, även om de var bristfälliga, talade om ånger och en vilja att ställa saker till rätta.
“Hon är borta nu,” tillade han.
“Försvann efter att hennes lögner avslöjades.”
Jag suckade och lät tyngden av hans ord sjunka in.
“En dejt,” sa jag och höll upp ett finger.
“Gör inte bort dig.”
Hans leende återvände, pojkaktigt och hoppfullt. “Deal.”
Vad som började med svek förvandlades till något oväntat:
ett partnerskap byggt på förståelse, försoning och kärlek.
Livet verkade ha en förmåga att överraska mig när jag minst anade det.
