Efter nio månader utomlands kom jag hem till min fru och vår nyfödda dotter, och livet kändes äntligen perfekt.
Men vår lojala tyska schäfer, Max, började bete sig konstigt runt Jennas spjälsäng.
Hans hektiska skällande blev så intensivt att jag bestämde mig för att undersöka saken, utan att veta att jag skulle avslöja en hemlighet som skulle skaka om min värld.
När jag höll Jenna för första gången, studerade jag hennes lilla ansikte och kände en överväldigande blandning av beundran och kärlek.
“Hon har din näsa”, viskade Ruby, hennes röst mjuk bredvid mig.
Jag kysste henne och andades in tryggheten av att vara hemma, och insåg att jag hade väntat på detta ögonblick under alla de månaderna i Dubai.
Max, alltid den trogne beskyddaren, var klistrad vid min sida och höll ett vakande öga på oss.
“Han är redan den bästa storebror”, sa Ruby och log ner på Max som låg nära spjälsängen, vaksam men ändå mjuk.
Vi hamnade i en rytm av midnattmatningar, blöjbyten och stulna ögonblick av glädje.
Allt kändes perfekt.
Nästan för perfekt.
En natt hörde jag Ruby prata i telefon klockan 3 på morgonen, hennes ansikte upplyst av telefonens mjuka sken.
Hon avslutade samtalet abrupt när hon såg mig, och avfärdade det som ett samtal med sin mamma.
Men spänningen i hennes röst hängde kvar, och jag kunde inte skaka av mig känslan att något var fel.
Dagarna gick, och Rubys beteende blev allt mer misstänksamt – viskande samtal, låsta bankutdrag och timmar spenderade ensamma i barnkammaren.
Jag fann ett konto som visade ett stort uttag och konfronterade henne om det.
Hennes ursäkt – att hon hade förberett sig för mycket av orolig mammasång – kändes ihålig, särskilt när kvitton visade barnkläder som Jenna inte skulle kunna använda på ett år.
Max blev mer orolig, han kunde inte längre lägga sig på nätterna, hans ögon var fästa på spjälsängen, som om han uppmanade mig att se det han redan kände.
Sent en kväll, efter ännu ett av Max’ utbrott, gick jag in i barnrummet.
Max ledde mig till spjälsängen och krafsade på den tills jag, med ett bultande hjärta, lyfte madrassen.
Där låg den – ett nyligen taget positivt graviditetstest.
Men Jenna var bara tre månader gammal.
Ruby dök upp i dörröppningen, hennes ansikte föll när hon såg testet i min hand.
Hennes bekännelse var full av ursäkter: ensamhet, ett engångsfel med en gammal vän från college.
Smärtan i mitt bröst var obeskrivlig, att veta att förtroendet mellan oss var oåterkalleligt brutet.
Max hade försökt varna mig, hans lojalitet var orubblig i mötet med hennes bedrägeri.
När Ruby räckte ut handen och bad om förlåtelse, kunde jag bara backa.
“Förtroende är inget man kan limma ihop igen”, sa jag tyst och tittade på Max.
Med en packad väska lämnade Max och jag den natten, och vi fann tröst i varandras sällskap.
I slutet var det min trogna följeslagare som hjälpte mig att möta sanningen, stående vid min sida genom hjärtesorgen.
Och när vi började vårt nya liv, visste jag att vi skulle klara oss, steg för steg, dag för dag.
