När vräkningsbeskedet kom kändes det som om den sista gnuttan styrka höll på att rinna ur mig.
Men en mystisk inbjudan och ett livsförändrande erbjudande från en välgörare skulle snart förändra allt på sätt jag inte kunnat föreställa mig.
”Mamma, du svävar bort igen,” hörde jag Emilys röst som drog mig tillbaka till vårt kaotiska kök.
Danny jagade Leo runt bordet, medan tvillingarna bråkade om den sista rostmackan.
Jag samlade ihop ett leende, men inombords var jag utmattad.
Sedan Mark gått bort för två år sedan hade det känts som om jag ensam navigerade fem barn genom en ändlös storm.
Räkningarna hopade sig, och vräkningsbeskedet, som gav oss bara en månad på oss att lämna hemmet, kändes som det slutgiltiga slaget.
Bara några dagar innan vår tidsfrist var slut, hittade jag ett oansenligt kuvert bland högen av obetalda räkningar.
Mina händer darrade när jag öppnade det, förväntandes fler dåliga nyheter.
Istället var det en inbjudan till en exklusiv gala anordnad av Lucas Hargrove, filantropen känd för sin generositet som förändrat många liv.
Inbjudan antydde: ”Den här kvällen lovar överraskningar för de behövande.”
Den kvällen steg jag, iförd min enda fina klänning, in i den storslagna salen och kände mig helt malplacerad.
Gnistrande kristallkronor kastade ett mjukt ljus över ett hav av eleganta gäster.
Sedan tog Lucas scenen, och hans röst fick hela rummet att tystna: ”Ikväll handlar inte bara om firande, utan om att förändra liv.
Jag vill erbjuda hem till behövande familjer.”
Mina knän blev svaga när Lucas svepte med blicken över rummet och hans ögon fastnade på mig.
”Sarah Williams,” utropade han, ”en stark mamma till fem barn.
Ikväll vill jag ge dig ett hem.”
Applåder bröt ut runt mig, men jag var som i ett töcken.
Någon ledde mig försiktigt mot scenen.
Överväldigad viskade jag: ”Menar du allvar?”
Lucas lutade sig fram och sa: ”Ja, Sarah.
Du förtjänar det här.”
Tårarna strömmade ner för mina kinder när han tillade: ”Det finns fortfarande hopp, och ikväll är det ditt.”
Efter evenemanget fick jag nycklarna till ett vackert hus.
Nästa dag, när solen strålade in genom våra nya fönster, ekade mina barns skratt genom korridorerna medan de upptäckte varje hörn av huset.
Men på sängen låg ett litet kuvert, prydligt adresserat till mig.
Inuti låg en lapp: ”Kära Sarah, detta hus är bara början.
Jag ber om en sak i gengäld: att du delar din resa som ansiktet för denna kampanj.
Tillsammans kommer vi inspirera andra att tro på andra chanser.”
Först kände jag mig osäker.
Var detta bara ett PR-trick?
Men sedan insåg jag att den här historien var vår – ett bevis på styrka, uthållighet och hopp.
Under de kommande månaderna blev vår historia offentlig, och jag stod framför kameror och berättade om sömnlösa nätter och kampen att hålla vår familj samman.
Responsen var överväldigande: brev, stöd och till och med donationer strömmade in.
Föräldrar, änkor och hårt arbetande människor delade sina berättelser och fann styrka i vår resa.
En kväll, när Emily läste ett brev från en ensamstående pappa i Kalifornien som hade startat en insamling inspirerad av oss, tittade hon upp, hennes ögon lyste av stolthet.
”Mamma, det där gjorde du,” sa hon tyst.
Jag kramade henne hårt.
”Nej, älskling – det gjorde vi.”
Och tillsammans hade vi gett otaliga människor hopp.
