Natten därpå försvann min 8-åriga son.
Vad som började som en enkel resa för att adoptera en hund spiralerade in i panik, svåra sanningar och en lektion om förtroende och familj.
Förra helgen trodde jag att jag hade förlorat min son.
Vår son Andy hade bett om en hund i flera månader och frågat varje dag: “Pappa, kan vi snälla skaffa en hund?”
Jag var nära att ge efter, men han måste fortfarande övertyga min fru, Kelly.
Efter mycket fram och tillbaka gick hon motvilligt med på det och sa: “Okej, men den måste vara liten och väluppfostrad. Inga stora, slabbiga blandraser.”
Sheltern var kaotisk, med ljudet av upphetsade och hoppfulla skällande som fyllde luften.
Andys ögon lyste när han hoppade mellan burarna och såg förbi de fluffiga hundarna vi först hade föreställt oss.
Sedan stannade han, stirrade in i en bur med den strävaste hund jag någonsin sett – en röra av trassligt päls och stora, allvarliga ögon.
Jag knäböjde bredvid honom och viskade: “Hon är inte riktigt vad din mamma ville ha, kompis.”
“Hon behöver oss,” svarade han allvarligt.
“Vi skulle kunna göra henne lycklig.”
Mot alla odds tog vi hem den sträva hunden.
Andy namngav henne Daisy, och medan hans ansikte strålade, föll Kellys ansikte omedelbart så snart hon såg henne.
“Hon är… strävare än jag föreställt mig,” mumlade hon och gav mig en misstänksam blick.
Men Andys band till Daisy var omedelbart, och han tillbringade natten med att visa Daisy varje del av huset.
Senare, när vi hade lagt oss i sängen, ville Daisy inte lugna sig, hon gick fram och tillbaka och gnällde vid dörren.
“Kan du göra något åt det?” sa Kelly, hennes irritation var uppenbar.
Motvilligt reste hon sig och muttrade: “Kanske behöver hon bara en godbit,” och efter några minuter av tystnad kom hon tillbaka till sängen.
Runt 3 på morgonen vaknade jag av en tung tystnad.
Något var fel.
Jag gick till Andys rum och stannade – hans säng var tom, lakanen var kastade åt sidan, och fönstret stod lite på glänt.
Panik grep tag i mig.
Jag sökte igenom varje rum och ropade hans namn, men han var ingenstans.
Jag väckte Kelly, och när jag berättade vad som hänt såg jag en blixt av skuld i hennes ögon som gjorde mig orolig.
“Jag ringer polisen,” sa jag, men när jag sträckte mig efter min telefon hörde jag klösande vid dörren.
När jag öppnade den satt Daisy där, lerig och utmattad.
Lättnad svepte över mig när jag knäböjde bredvid henne.
“Var har du varit?” viskade jag, kände mig konstig över att prata med en hund men var desperat efter svar.
Med gryningen kom ett samtal från vår äldre granne, fru Carver.
Hon hade sett en pojke i närheten av skogen bakom hennes hus, som såg förlorad ut.
Jag skyndade mig ut, med Kelly och Daisy tätt efter.
Vi kom fram och kastade oss in i skogen, ropade Andys namn tills jag till slut såg honom hopkurad under ett träd, skakande men trygg.
Hans ansikte lyste upp när han såg Daisy vid min sida, och han kramade henne hårt och sa: “Jag trodde att du hade rymt på grund av mig.”
Tillbaka hemma, när lättnaden satte in, fanns det fortfarande spänning.
Kelly var distanserad, hennes ögon undvek mina.
När Andy tryggt vilade på soffan vände jag mig mot henne.
“Hur kom Daisy ut?”
Hon tvekade innan hon viskade: “Jag… jag släppte ut henne.”
Mitt hjärta sjönk när hon fortsatte: “Jag trodde… kanske att om hon bara försvann, skulle Andy gå vidare. Jag ville inte ha röran. Jag ville bara att allt skulle förbli normalt.”
Ilska flammade upp inom mig.
“Du satte honom i fara för att undvika lite oreda?”
Hon bröt samman och insåg konsekvenserna av sina handlingar.
Jag vände mig mot Andy, som nu låg på soffan med Daisys huvud vilande på sitt knä.
De hade knutit band på sätt vi inte kunnat förutsäga, och jag visste att Daisy nu var en del av vår familj.
“Jag vet inte hur vi går vidare,” sa jag, min röst var lugn men bestämd, “men Daisy stannar. Hon hör hemma hos oss.
Och jag hoppas att du också kommer att förstå det.”
Kelly nickade genom sina tårar och förstod vad vi nästan hade förlorat.
Familj handlade inte om perfektion – det handlade om kärlek, brister och den tysta, beständiga förlåtelse som håller oss samman.
