Vid 45 års ålder kraschade mitt liv. Min man svik mig med min närmaste vän, min chef sparkade mig och jag blev kvar med ingenting annat än tårar och hjärtesorg.
Sittande ensam på det kalla trägolvet i min tomma lägenhet kände det som att min värld hade rasat samman på ett ögonblick.
Allt jag hade arbetat för var borta – min karriär, mina vänskapsband och mest smärtsamt, mannen jag älskade.
Jag kunde inte förstå hur allt kunde gå så fel. Hur kunde de ha skrattat bakom min rygg så länge, utan att jag märkte något?
Vikten av sveket var outhärdlig.
Min hjärna snurrade vid den kommande skilsmässan, som verkade vara ett mörkt moln redo att brista.
Pengarna jag hade sparat för vår framtid var nu avsedda för advokater och rättegångskostnader.
När jag satt i min tomma lägenhet hotade tårarna att flöda över, men jag var för utmattad för att gråta.
Det var för mycket att hantera – mina drömmar, mina planer, mitt liv – allt hade blivit till damm.
Jag kände ett djupt behov av att fly, att springa bort från smärtan.
När min advokat ringde för att diskutera fallet, kunde jag knappt fokusera.
I ett ögonblick av överlåtelse sa jag till honom att jag inte längre brydde mig om att kämpa.
Han förstod och gick med på att ta hand om allt. Förlorad och mållös öppnade jag min laptop och köpte utan att tveka en enkelbiljett till Argentina.
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig där, men jag visste att jag var tvungen att åka.
När jag anlände till Argentina gick jag direkt till kusten, dragen av ljudet av vågorna.
Sittande där, stirrandes mot horisonten, undrade jag vad jag skulle göra härnäst.
En kvinna vid namn Violetta närmade sig mig och erbjöd mig ett varmt leende och ett lyssnande öra. På något sätt fann jag mig själv öppna mig för henne och dela min historia.
Hon lyssnade utan att döma och överraskade mig sedan med ett erbjudande: en plats att bo på tills jag fick ordning på saker och ting.
Jag blev överraskad av hennes vänlighet, men accepterade tacksamt.
Violetta hjälpte mig att etablera mig i mitt nya liv och guidade mig genom den okända staden.
Jag fick jobb på en liten strandbar, där den enkla rutinen av att servera drycker och rensa bord gav en mycket behövlig distraktion.
En kväll började Martín, en stammis på baren, en konversation med mig.
Hans vänliga uppträdande fick mig att känna mig bekväm, och han erbjöd sig så småningom att lära mig tango.
Trots min tvekan var hans entusiasm smittande, och jag gick med på det.
Vi dansade under den nedgående solen, med vågornas rytm som vår musik.
För första gången på länge kände jag en gnista av glädje.
Men saker och ting tog en vändning när jag märkte att Violetta tittade på oss när vi dansade.
Hennes varma uppträdande hade blivit kallt, och jag kände att något hade förändrats.
Kort därefter bad hon mig att gå, och avslöjade att hon såg mig som en rival för Martín’s uppmärksamhet.
Chockad och sårad packade jag mina tillhörigheter och tillbringade natten på stranden, återigen kännande sticket av sveket.
Utan något ställe att gå till bestämde jag mig för att släppa resterna av mitt gamla liv.
Jag sålde min smycken och designklänningar på den lokala marknaden och använde pengarna för att hyra en liten tomt på andra sidan ön.
Den gamle mannen som ägde marken gav mig ett råd: att plantera mig själv, precis som jag skulle plantera grödor, och låta mina rötter växa djupt.
Han uppmuntrade mig att meditera dagligen, för att hitta stillhet och återkoppla med mig själv.
När jag arbetade med jorden och följde hans råd började jag hitta fred i rutinen. Men denna nyfunna lugn krossades när den gamle mannen blev sjuk.
Jag stannade vid hans sida medan hans styrka avtog, och erbjöd det tröst jag kunde.
Innan han gick bort gav han mig ett brev, sin sista gåva.
I det påminde han mig om att äkta lycka kommer från att vårda andra, precis som jag hade blivit vårdad.
Hans ord ekade djupt inom mig.
Efter hans bortgång återvände jag till havet, där Martín väntade.
Utan att säga ett ord började vi dansa igen, lät vågornas rytm vägleda oss.
I det ögonblicket fann jag en djup känsla av fred – en fred som kom inte från att söka godkännande, utan från att vara sann mot mig själv.
Denna resa lärde mig att även när livet faller isär, är det möjligt att återuppbygga, att växa och att återfinna lycka.
