Under tre månader insisterade Mias mamma på att hon skulle hålla sig borta medan renoveringar pågick i huset.
Men något kändes fel.
När Mia anländer oanmäld hittar hon dörren olåst, huset kusligt rent och en underlig lukt som hänger i luften.
Vad Mia snart ska upptäcka kommer att krossa hennes värld.
När gryningen bröt över staden körde Mia genom de tysta gatorna, hennes händer grep ratten allt hårdare för varje kilometer.
En klump av oro låg tung i hennes mage och vägrade att släppa taget.
Hennes mammas upprepade ursäkter om varför hon inte borde komma på besök, tillsammans med de hastiga telefonsamtalen, hade slutligen tappat sin trovärdighet.
“Jag kan inte ha dig här, älskling,” hade hennes mamma sagt, hennes röst ansträngd. “Huset är i en röra på grund av alla renoveringar.”
Men tre månader? Det var inte likt dem. Mia och hennes mamma stod varandra nära—det hade de alltid gjort.
När Mia körde upp till sitt barndomshem ökade hennes olustkänsla.
Den en gång välskötta trädgården var överväxt med ogräs, blommorna obevakade, och rosbuskarna, en gång hennes mammas stolthet, hade vissnat.
“Det här är inte rätt,” mumlade Mia medan hon klev ur bilen.
Hon skyndade sig till ytterdörren, hennes hjärta bultade i bröstet.
Den var olåst.
Mia tvekade, en isande känsla av rädsla genomströmmade henne.
Hennes mamma var alltid noga med att låsa dörren.
Något var definitivt fel.
Hon tryckte upp dörren och klev in.
Huset var fläckfritt. Inga tecken på renovering.
Inga verktyg, ingen färg, ingenting. En steril, vass lukt låg i luften.
Den kusliga renligheten fick alla varningsklockor att ringa i hennes huvud. “Mamma?” ropade hon, hennes röst skälvande.
Inget svar.
Mias ögon svepte över hallen.
Ett inramat foto av henne och hennes mamma fångade hennes blick.
Det var från en strandresa när Mia bara var ett barn, leende mot kameran, hennes mammas armar runt henne.
Men något var fel – glaset var smetat med fingeravtryck, nästan maniskt över hennes ansikte.
En kyla kröp längs hennes ryggrad. “Mamma?” ropade hon högre, hennes röst förrådde hennes växande panik.
Då hörde hon ett svagt knarrande ljud från övervåningen.
Hennes hjärta rusade när hon tog trappan två steg i taget.
Huset kändes kvävande tyst när hon nådde hallen, hennes andetag blev snabbare för varje steg mot hennes mammas sovrum.
Hon öppnade dörren, och synen som mötte henne fick hennes knän att vika sig.
Hennes mamma, svag och mager, låg i sängen, hennes ansikte blekt, och det som en gång var hennes vackra hår var ersatt av en scarf knuten runt huvudet.
“Mia?” kraxade hon, hennes röst knappt över en viskning. “Du borde inte vara här.”
Mia stod fastfrusen, världen snurrade under henne.
“Mamma… vad har hänt?”
Hennes mammas trötta ögon mötte hennes, fyllda med skuld och sorg.
“Jag ville inte att du skulle få reda på det på det här sättet.”
Mia rusade fram till henne, sjönk ner på knä.
“Få reda på vad? Mamma, snälla, berätta vad som pågår.”
Hennes mammas hand, svag och darrande, sträckte sig mot hennes.
“Jag har cancer, Mia,” viskade hon.
Mias hjärta krossades medan rummet snurrade runt henne.
“Cancer? Varför berättade du inte? Varför lät du mig inte hjälpa dig?”
Tårar fyllde hennes mammas ögon. “Jag ville inte belasta dig, älskling. Du har arbetat så hårt.
Jag trodde att jag kunde hantera det själv.”
Ilska bubblade inom Mia. “Du trodde att du kunde hantera det själv?
Mamma, jag är din dotter. Jag borde ha varit här.
Jag ville vara här.”
Hennes mammas röst sprack medan tårarna rann ner för hennes kinder.
“Förlåt mig så mycket. Jag trodde att jag skyddade dig.”
Mia klättrade upp i sängen och omfamnade sin mamma varsamt.
“Du behöver inte skydda mig från detta. Vi är i det här tillsammans.”
De höll om varandra, gråtandes i vad som kändes som timmar, medan tyngden av hennes mammas hemlighet äntligen lättade.
Under de kommande dagarna flyttade Mia tillbaka till huset.
Hon tog ledigt från jobbet, fast besluten att tillbringa varje ögonblick hon kunde med sin mamma.
De delade berättelser, skrattade och grät, och uppskattade varje sekund.
När slutet kom var Mia där, hållandes sin mammas hand.
“Förlåt mig, Mia,” viskade hennes mamma svagt.
“Jag lovade så mycket… och bröt alla.”
“Du bröt inget, mamma,” svarade Mia mjukt, tårarna strömmade nerför hennes ansikte. “Du gav mig allt jag någonsin behövde.”
Hennes mamma log svagt, hennes ögon slöts medan hon viskade: “Jag älskar dig så mycket, Mia.”
“Jag älskar dig också, mamma,” viskade Mia, höll henne nära medan hennes mammas andning saktade ner och slutligen stannade.
Mia satt där länge, klamrade sig fast vid värmen från deras sista ögonblick tillsammans, med vissheten om att kärlek, även i de mörkaste stunder, var det som höll dem samman.
Att säga adjö till sin mamma var det svåraste Mia någonsin gjort, men en sak visste hon med säkerhet: kärlek handlar om att vara där, även när det gör ont.
Det handlar om att vara där när världen rasar samman och hålla fast när det känns som om inget finns kvar.
