Mollys liv hade varit allt annat än lätt, men hennes största oro var alltid hennes son Tommy.
Det ständiga flyttandet mellan städer och skolor tog hårt på honom.
Hon kunde aldrig ha föreställt sig att ett ödesdigert samtal från rektorsexpeditionen skulle leda till att hon återupptäckte en del av sitt förflutna som hon trodde att hon förlorat för alltid.
Molly satt tyst mittemot sin man Nigel vid bordet.
Det enda ljudet mellan dem var klirrandet av bestick.
Nigel rörde knappt sin mat, hans frustration var tydlig.
Han rynkade pannan och sköt undan sin tallrik.
“Det här är överkokt,” mumlade han, och hans röst var fylld av förakt.
Mollys hjärta sjönk.
Hon hade ansträngt sig för att laga maten, men det verkade som att ingenting hon gjorde längre kunde behaga Nigel. Hans nästa ord skar ännu djupare.
“Varför kan du inte få din son att uppföra sig?” fräste han.
“Han är alltid i trubbel, och det gör våra liv svårare.”
Att Nigel kallade Tommy för “din son” sved. Han erkände aldrig Tommy som “vår son.”
Trots att de varit gifta i flera år hade Nigel aldrig riktigt accepterat Tommy som sin egen.
Tommy var inte Nigels biologiska barn, men Molly hade alltid hoppats att Nigel med tiden skulle komma att älska honom som en far borde.
Istället förstörde de ständiga flyttningarna, instabiliteten och Nigels otålighet deras familj.
Nigel hade svårt att behålla ett fast jobb och flyttade från en stad till en annan, där han plockade upp tillfälliga jobb.
Varje gång han förlorade ett jobb packade de ihop sitt liv och flyttade.
För Tommy, som bara var åtta år gammal, var omställningen överväldigande.
Varje gång de flyttade var Tommy tvungen att anpassa sig till en ny skola, nya vänner och nya lärare.
De ständiga förändringarna tog på honom.
Molly visste att Tommy betedde sig illa på grund av instabiliteten.
Han hade redan bytt skola tre gånger det senaste året, och det blev svårare för honom att anpassa sig varje gång.
Han kämpade, men Molly kände sig maktlös att hjälpa honom.
Plötsligt ringde telefonen och bröt den obekväma tystnaden.
Mollys hjärta sjönk när hon svarade.
“Fru Jones, vi behöver prata om Tommy,” sa rösten av rektorn, fru Kolinz.
“Hans beteende har varit störande, och vi vill att du kommer hit imorgon för att tala med hans lärare.”
Molly suckade och fruktade samtalet.
Hon gick med på mötet och bad tyst för sig själv att det inte skulle leda till att Tommy blev avstängd igen.
Det blev allt svårare att hitta en annan skola som ville ta emot honom.
Nästa dag gick Molly in i skolan och höll hårt i Tommys hand. Rektorsexpeditionen hägrade framför dem.
När de nådde dörren kikade Molly in och stelnade till.
Bredvid rektorn stod en man som hon inte hade sett på nästan ett decennium – Christian, hennes ex-pojkvän och Tommys biologiska far.
Christian vände sig om och deras blickar möttes.
Ett ögonblick av igenkänning flammade upp mellan dem, men båda förblev tysta, medvetna om att detta inte var rätt tid att erkänna sitt förflutna.
“Fru Jones, tack för att ni kom,” började fru Kolinz, hennes ton fast men inte ovänlig.
“Tommy har uppvisat ett problematiskt beteende, och vi måste diskutera hans framtid här.
Om det inte sker någon förbättring måste vi tyvärr be honom att lämna skolan.”
Mollys hjärta sjönk. Det här var deras sista hopp – om Tommy blev avstängd igen visste hon inte vad de skulle göra.
“Snälla, fru Kolinz,” bad Molly.
“Tommy har gått igenom mycket. Vi har flyttat mycket, och det har varit väldigt svårt för honom.
Han behöver bara lite tid att anpassa sig.”
Fru Kolinz mjuknade något men förblev fast.
“Vi ger honom en sista chans, fru Jones, men om det sker ännu en incident har vi inget val.”
När mötet var över ledde Molly ut Tommy ur kontoret, hennes sinne virvlade med oro över deras osäkra framtid.
Precis när de nådde bilen ropade en röst efter henne.
“Molly, vänta.”
Molly vände sig om och såg Christian närma sig.
“Tommy, vänta i bilen,” sa hon mjukt innan hon vände sig mot Christian, hennes hjärta bultade snabbare.
“Jag hade inte väntat mig att se dig här,” sa Christian, hans röst mjuk men fylld av ånger. “Men nu när jag gör det finns det något jag måste säga.”
Molly korsade armarna och förberedde sig. “Vad vill du, Christian?”
“Jag gjorde ett misstag då,” började han.
“Jag var ung, rädd och jag gick min väg. Jag har ångrat det varje dag sedan dess.
När jag såg Tommy idag slog det mig – han är min son, och jag har missat att vara en del av hans liv.”
Mollys känslor var i ett virrvarr.
“Du lämnade oss, Christian. Du ville inte ha ansvaret då. Vad har förändrats nu?”
“Jag var en fegis,” erkände han.
“Men jag vill ställa allt till rätta. Jag ser hur mycket Tommy kämpar, och jag vet att jag kan hjälpa till.
Jag ber dig inte att ändra ditt liv, men jag vill vara där för honom.”
Molly tvekade. Kunde hon släppa in Christian i deras liv igen efter all denna tid?
Hon tittade på honom och såg uppriktigheten i hans ögon. “Jag behöver tid att tänka,” viskade hon.
Christian nickade. “Jag väntar så länge du behöver.
Den här gången går jag ingenstans.”
Den kvällen kom Molly hem, nedtyngd av dagens händelser.
Nigel, som låg utsträckt på soffan, märkte knappt att hon kom hem.
Synen av honom, ovårdad och berusad, stärkte bara hennes beslut.
Hon visste vad hon behövde göra.
Tyst packade Molly några väskor och samlade ihop Tommys saker.
Hon väckte honom varsamt och viskade: “Vi går, Tommy. Det är dags för en ny start.”
När de lämnade lägenheten sköljde en känsla av frihet över Molly.
För första gången på flera år trodde hon att de var på väg mot en ljusare framtid – en där Tommy skulle känna sig trygg och älskad, och där hon äntligen kunde återfå den lycka hon så länge längtat efter.
Detta var början på ett nytt kapitel, ett som bar löftet om läkning och hopp för dem båda.
