1. DELEN
—Om du fortsätter hitta på historier, Leo, svär jag att jag kommer söva dig tills du äntligen lugnar ner dig.
Det sa Dr. Harrington. Inte grymt, utan med den där utmattade säkerheten hos någon som redan har bestämt vad sanningen är.
Pojken fortsatte skrika.
Klockan var strax efter midnatt i ett modernt radhus i Bostons förorter, där allt på ytan såg perfekt ut — blanka golv, tysta väggar, dyra möbler som aldrig verkade flyttas. Men på övervåningen i sovrummet hade kaoset vuxit i flera dagar.
Leo Mason, tretton år gammal, vred sig i sängen. Hans vänstra arm var instängd i ett tjockt gips från handled till axel. Med den andra handen kliade han frenetiskt på det, naglarna skrapade desperat mot gipset, som om han försökte dra ut något inifrån.
—„De är tillbaka!” — skrek han med brusten röst. — „Jag känner hur de rör sig igen! Snälla… ta bort det från mig!”
Hans styvmor Vanessa stod i dörröppningen med ett glas vin i handen. Hon såg inte skrämd ut. Snarare irriterad.
—Det är precis det här jag har sagt — muttrade hon till Daniel, pojkens pappa. — Det här blir bara värre ju mer uppmärksamhet han får. Det är psykologiskt.
Daniel drog handen över ansiktet. Han hade knappt sovit på en vecka.
—Han bröt armen i skolan, Vanessa. Läkaren sa att gipset var okej.
—Och nu gör han en scen av det — svarade hon lugnt. — Barn i den här åldern gör så när de känner sig ersatta.
Leo gav ifrån sig ett trasigt ljud, knappt ens ett skrik längre.
—„Det är under min hud!” — snyftade han. — „Pappa, jag svär, det är där!”
Daniel gick fram och höll fast honom i axlarna när pojken återigen försökte slå gipset mot sängkanten.
—Nog! Du skadar dig ännu mer!
—Jag är redan skadad! — skrek Leo. — Ni förstår inte!
Vanessa suckade i dörren och ställde ner sitt glas på ett bord.
—Ser du? Det är därför jag föreslog internat. Struktur. Inte det här… kaoset.
Leo vände sig plötsligt mot henne, ögonen vidöppna, desperata.
—Du gjorde något — viskade han plötsligt. — Du var i mitt rum.
En skugga flög över Vanessas ansikte. Så snabbt att det kunde ha varit inbillning.
—Nu räcker det — sa hon skarpt. — Han hallucinerar.
Men Rosa, hushållerskan som arbetat för familjen långt innan Vanessa kom in i bilden, stod i korridoren. Hon hade lyssnat för länge.
Och det fanns något hon inte längre kunde ignorera.
En lukt.
Inte infektion. Inte svett. Något lätt sött… som sirap som stått för länge i värme.
Hon hade känt den tidigare, vid Leos kudde samma eftermiddag. Och nu, medan pojken vred sig, såg hon något annat.
En liten mörk rörelse vid gipsets kant.
Rosa kisade.
En myra.
Sedan en till.
Och ännu en.
De var inte på sängen.
De kom inifrån gipset.
Rosas mage knöt sig.
—Sir — sa hon lågt och klev fram. — Vi måste till sjukhuset. Nu.
Daniel tittade inte upp.
—Han har redan blivit undersökt.
—Det här är inte psykiskt. Det är fysiskt. Det finns insekter…
Vanessa gav ifrån sig ett kort, trött skratt.
—Åh snälla. Nu också insekter?
Rosa svarade inte. Hon stirrade bara på gipset medan en ny, svag rörelse spred sig över ytan.
Leo såg henne.
För första gången den natten slutade han skrika.
—Säg det till dem — bad han. — Säg att jag inte är galen.
Daniel tvekade.
Vanessa gick närmare, rösten lugn men vass.
—Rosa, om du uppmuntrar det här blir det bara värre.
Men Rosa hade redan bestämt sig.
För vad det än var i det där gipset…
så levde det.
—
2. DELEN
Tystnaden som följde var värre än skriken.
Leo andades tungt och såg på dem alla som om han äntligen väntade på att någon skulle tro honom.
Myrorna var inte längre inbillade: Rosa såg dem tydligt, hur de kröp genom en mikroskopisk spricka i gipsets kant, som om något inifrån pressade dem utåt.
Daniel ryggade tillbaka.
—Nej… det kan inte vara sant — mumlade han, mer till sig själv.
Vanessa däremot stod orörlig.
—Det finns skadedjur i gamla hus — sa hon kallt. — Det betyder ingenting.
Men Rosa klev närmare.
Och för första gången bad hon inte om lov.
Hon lade handen på gipset.
Leo ryckte till.
—Där… där är det — viskade han. — Det rör sig när du rör det…
Rosa kände något.
Inte bara gipsets hårdhet.
En svag, oregelbunden puls under ytan. Som om något andades för långsamt… för djupt.
Myrorna skingrades.
Rosa såg på Daniel.
—Jag ska bryta upp det.
—Nej! — sa Vanessa genast. — Du kan infektera armen. Du vet inte vad du gör.
Men Rosa letade redan efter ett verktyg.
Leo började gråta tyst.
—Snälla… — sa han. — Snälla ta ut det ur mig…
Korridoren verkade hålla andan.
Sedan tog Rosa ett litet verktyg från städvagnen — ett som ingen någonsin hade trott skulle användas till något sådant.
Daniel klev fram.
—Rosa, vänta—
Men det var för sent.
Det första slaget mot gipset lät som ett torrt ben som bröts.
Och där inne… rörde sig något våldsamt.
