Kristina öppnade ögonen och förstod genast att idag skulle bli den värsta dagen på de senaste sex månaderna.
Inte för att det regnade utanför, inte för att mjölken i kylskåpet tagit slut igen, utan för att Lyudmila Ivanovna idag hade bestämt sig för att påminna om sin existens.
Telefonen ringde exakt klockan sju på morgonen — tiden när även grannarna nedanför ännu inte hunnit sätta igång sin helvetiska borrsymfoni.
— Hallå, Kristinochka, — svärmors röst lät som om hon redan hade druckit kaffe, tagit en kontrastdusch och nu var redo att erövra världen i tre timmar.
— Har du inte glömt att jag har jubileum om en vecka?
Kristina slutade ögonen och räknade mentalt till tio. Hon hade inte glömt.
Hon hoppades bara att Lyudmila Ivanovna hade glömt.
Eller åtminstone låtsas att hon glömt. Men nej, naturligtvis inte.
— Nej, jag har inte glömt, — ljög Kristina och försökte ge sin röst någon form av liv. Huvudet dunkade som efter gårdagens vin, även om hon inte hade druckit på en månad.
Efterverkningarna av kemoterapin gjorde sig fortfarande påminda — läkarna sa att det var tillfälligt, men “tillfälligt” hade dragit ut på tre månader, och varje dag började med känslan av att någon försiktigt men envist pressade hennes skalle i tvingar.
— Utmärkt! — utropade Lyudmila Ivanovna glatt.
— Då diskuterar vi allt idag. Kom till mig vid tre, jag ska skriva en lista.
— Vilken lista? — Kristina reste sig lite på armbågen och ångrade det genast — rummet snurrade som i en karusell.
— Nå, matvaror, förstås! För tjugo personer, minst. Och glöm inte alkoholen, Maksimka sa att hans vänner inte kommer utan vodka.
Kristina bet ihop tänderna. Maksimka.
Hon tyckte alltid att det var motbjudande när svärmor kallade hennes man med ett diminutivt namn, som om han inte var en trettioårig man utan ett femårigt barn som glömt sätta på sig mössan.
— Lyudmila Ivanovna, vi hade ju kommit överens om att festen skulle vara på ett kafé, — försökte hon protestera.
— Jag kommer ju inte…
— Vilket kafé? — avbröt svärmor, och i hennes röst fanns de där tonerna som Kristina hatade mest — en blandning av förakt och falsk medkänsla.
— Du sa ju själv att det inte finns pengar. Hemma blir det billigare. Och mysigare! Du är ju snäll, du förstår hur viktigt det är för mig.
Du är ju snäll. De tre orden föregick alltid någon elakhet.
“Du är ju snäll, hjälp till med städningen”, “du är ju snäll, passa hunden”, “du är ju snäll, låna ut pengar”.
Kristinas vänlighet hade länge varit hennes största svaghet.
— Jag kan inte, — sa hon bestämt.
— Jag har inte återhämtat mig än.
På andra sidan linjen blev det tyst.
Kristina föreställde sig hur Lyudmila Ivanovna nu rynkade pannan, som om hon bads lösa ett problem i avancerad matematik.
— Kan du inte eller vill du inte? — frågade hon slutligen.
— Maksimka sa att du redan är som en gurka.
Kristina fnös. Som en gurka. Hon hade knappt orkat gå till toaletten igår, och idag skulle hon mata en armé?
— Jag är inte en gurka, — sa hon. — Mina tester är dåliga, läkaren sa att jag ska vila.
— Nå, ligg då, ligg, — viftade svärmor, även om Kristina naturligtvis inte såg det.
— Men jubileumet går inte att ställa in. Du vill väl inte att alla ska tro att du är självisk?
Självisk. Där är det, Lyudmila Ivanovnas främsta vapen.
Om Kristina vägrade skulle hon vara självisk. Om hon gick med på det — självklart, för hon är ju snäll.
— Jag ska tänka på det, — muttrade Kristina och lade på luren.
Maksim hade gått till jobbet innan samtalet. Som alltid.
Han gick tidigt, kom hem sent, och om Kristina försökte prata om något allvarligt avfärdade han det: “Vi tar det senare, jag är trött”. “Senare” kom aldrig.
Hon släpade sig till köket, satte på vattenkokaren och stirrade på kylskåpsmagneten — “Familj är det viktigaste av allt”.
En gåva från Lyudmila Ivanovna förra nyåret.
Kristina log och tackade då. Nu ville hon kasta magneten i väggen.
Vattenkokaren kokade, hon hällde upp te, men drack inte — mådde illa.
Istället öppnade hon sin laptop och började kolla priser på matvaror.
Femton tusen. Minst. För sallader, kött, bakverk, drycker.
Plus dekorationer, porslin, städning… Hon öppnade sin bankapp.
Det fanns åtta tusen på kontot. Av dem tre till räkningar.
Kristina stängde laptopen och lade pannan mot bordet.
Kanske sälja något? Men vad? Möbler — gamla, teknik — inte heller ny.
Endast hennes smycken återstod — örhängen från mamman och ett halsband från mormor.
Hon sträckte sig mot smyckeskrinet, men handen frös i luften.
Nej. Det var det sista hon hade kvar av ett normalt liv.
Vid tre åkte hon ändå till Lyudmila Ivanovna.
Svärmors lägenhet luktade lavendel och något annat — något surt, som om det inte vädrats på länge.
Lyudmila Ivanovna satt vid bordet i sin favoritgungstol, stickade något rosa och log, som om de pratade om en gemensam semesterresa och inte jubileumet.
— Åh, Kristinochka, äntligen! — hon viftade med handen mot stolen.
— Sätt dig, jag har satt på vattenkokaren.
Kristina satte sig. På bordet låg redan listan — prydlig, skriven med lila penna.
— Här, — svärmor räckte över pappret.
— Jag har skrivit allt. Tio kilo kött, fem kilo fisk, mycket grönsaker, och förstås tårta. Maksimka gillar Napoleon, du vet.
— Lyudmila Ivanovna, — Kristina tog ett djupt andetag.
— Jag har inte femton tusen.
Svärmor höjde på ögonbrynen.
— Femton vadå?
— Till maten.
— Åh, kom igen! — viftade Lyudmila Ivanovna.
— Du jobbar ju, du har lön.
— Jag har varit sjukskriven i tre månader, — Kristina kände hur rösten började darra.
— Jag har inte de pengarna.
— Då lånar du! — sa svärmor lätt.
— Eller låt Maksimka hjälpa till. Han är ju man, han ska försörja familjen.
Kristina skrattade. Inte glatt, mer som om någon kramade halsen på henne med tång.
— Maksim spenderar sin lön på bilen, — sa hon.
— Och på krediten för TV:n som ni köpte förra månaden.
— Det spelar ingen roll, — avbröt Lyudmila Ivanovna.
— Du är ju smart, du hittar en lösning. Eller vill du att mitt jubileum ska bli miserabelt?
— Varför gör ni det inte själva? — frågade Kristina plötsligt.
— Ni har ju pension.
Svärmors ansikte blev genast isande.
— Det är din plikt som svärdotter, — sa hon långsamt, som om hon förklarade för ett barn.
— Eller tror du att jag gifte in dig med min son för skojs skull?
Kristina kände hur något brast inombords. Hon reste sig.
— Jag är inte er tjänarinna, — sa hon.
— Och inte er plånbok.
— Åh du… — Lyudmila Ivanovna reste sig också, hennes stickning föll i golvet. — Hotar du mig?
— Jag hotar inte, — sa Kristina och tog väskan.
— Jag säger bara att jag inte kommer att göra det här.
— Då kom inte på jubileumet, — fnös svärmor.
— Och jag ska tala om för Maksimka hur otacksam du är.
Kristina var redan vid dörren.
— Hälsa honom, — sa hon och gick ut.
Hemma ringde hon genast till Maksim.
— Hej, — han lät trött. — Vad vill du?
— Din mamma kräver att jag ska ordna hennes jubileum, — sa Kristina.
— För sina egna pengar. Och för sin egen hälsa.
— Och vad är det för fel med det? — gäspade Maxim. — Mamma firar bara en gång i livet.
— En gång i livet? — skrattade Kristina.
— Hon firar alltid något varje år! Och varje gång är det mitt problem!
— Du dramatiserar, — sa Maxim. — Gör bara som hon ber.
— Och om jag inte vill?
— Då är du självisk, — svarade han likgiltigt.
— Och bli inte förvånad om mamma slutar prata med dig.
Kristina var tyst. Hon visste att han inte skulle stå på hennes sida. Han hade aldrig gjort det.
— Okej, — sa hon till sist. — Då slutar jag också.
Hon lade på luren, gick fram till byrån och tog fram en låda med dokument.
Äktenskapskontraktet som de hade skrivit under för fem år sedan låg överst.
Hon bläddrade i sidorna och stannade vid punkten om delning av egendom.
Lägenheten var hennes. En present från föräldrarna på bröllopet. Maxim hade inte lagt en enda krona på den.
Kristina tog upp telefonen och slog numret till mäklaren.
Kristina vaknade av ljudet av nyckeln i låset. Klockan på nattduksbordet visade tre på natten.
Hon lyfte sig på armbågen och lyssnade på hur Maxim släpade skorna i hallen, försökte att inte låta.
Som om det var möjligt efter tre flaskor öl och ett midnattsbesök hos mamma.
— Var har du varit? — frågade hon, även om hon redan visste svaret.
Maxim frös vid sovrumsdörren, hans silhuett skymtade i mörkret — breda axlar, lätt framåtböjd rygg, händer som han aldrig visste vart han skulle göra av.
— Hos mamma, — muttrade han. — Hon blev ledsen på grund av dig.
— På grund av mig? — fräste Kristina.
— Är det mitt fel att hon vill fira sitt jubileum på min bekostnad?
— Du överdriver allt, — började Maxim ta av sig T-shirten.
— Hon ville bara ha en familjefest. Och du som alltid — skapar konflikt.
— Och du är som alltid på hennes sida, — svarade Kristina.
— Du frågade inte ens hur jag mår.
— Vad är det med dig?! — höjde Maxim plötsligt rösten.
— Du är alltid skyldig till något! Mamma har rätt — du har blivit självisk!
Kristina satte sig snabbt upp i sängen. Huvudet snurrade igen, men hon knöt nävarna.
— Jag är självisk? — upprepade hon.
— Jag låg i tre månader med feber, och du tog inte ens med soppa. Din mamma kräver att jag ska mata halva kvarteret, och du stödjer henne istället för mig. Vem är självisk här, Maxim?
— Du dramatiserar! — viftade han med handen.
— Alla har problem.
— Ja, men inte alla har en svärmor som tycker att svärdottern ska allt ge henne, — Kristina reste sig och gick fram till honom. — Har du någonsin stått på min sida? Bara en gång?
Maxim var tyst. Han gillade aldrig gräl.
Han föredrog att gå undan — bokstavligt talat. Som nu: han vände sig om och gick mot badrummet, slog igen dörren.
Kristina blev ensam i mörkret.
Hon väntade tills stegen tystnade, gick sedan till nattduksbordet, tände lampan och tog fram en bunt dokument ur lådan.
Äktenskapskontraktet låg överst.
Hon bläddrade igen, stannade vid punkten om delning av egendom, och tog sedan fram telefonen.
Hon skrev ett meddelande till mäklaren: “Förbered dokumenten för försäljning av lägenheten. Utan Maxim.”
Hon skickade det.
På morgonen gick Maxim till jobbet utan att ens äta frukost. Kristina stoppade honom inte.
Hon drack kaffe, åt en rostad macka som fastnade som en klump i halsen, och började packa saker.
Inte sina egna. Hans.
T-shirts som han slängt på fåtöljen.
Strumpor som låg under soffan. Dokument från hyllan — pass, körkort, några kvitton.
Hon lade allt i sportväskan som han köpt för två år sedan och aldrig använt.
Sedan tog hon fram hans favorittröja från garderoben — den som hon gett honom på födelsedagen förra året — och lade den försiktigt ovanpå.
Klockan tio ringde det på dörren. Kristina öppnade.
På tröskeln stod Lyudmila Ivanovna.
I en ny blus, med en väska från ett dyrt märke, som Kristina visste att Maxim hade gett henne.
Troligen igår. Svärmor log, men hennes ögon var kalla.
— God morgon, Kristin, — sa hon och gick in i hallen.
— Jag tänkte komma förbi och prata om jubileet. Har du något emot det?
— Kom in, — backade Kristina och lät henne gå förbi.
Lyudmila Ivanovna gick in i köket, ställde väskan på bordet och började ta ut påsarna.
— Jag har redan köpt lite av varje, — sa hon och la fram korv, ost och två flaskor vin på bordet.
— Så att det blir lättare för dig.
Kristina tittade på detta och kände hur allt inom henne knöt sig.
— Ta tillbaka det här, — sa hon.
— Vad? — Lyudmila Ivanovna lyfte på huvudet.
— Ta tillbaka, — visade Kristina på påsarna. — Jag ska inte laga ditt jubileum.
Svärmor reste sig långsamt och lutade sig mot bordet med händerna.
— Menar du allvar? — frågade hon tyst.
— Helt och hållet, — korsade Kristina armarna över bröstet.
— Och ge Maxim beskedet att hans saker ligger i väskan. Låt honom ta dem.
Lyudmila Ivanovnas ansikte förändrades. Leendet försvann, läpparna blev en tunn linje.
— Har du blivit galen? — fräste hon. — Det är min son! Mitt hus!
— Det är min lägenhet, — rättade Kristina.
— Och jag vill att ni båda lämnar härifrån.
— Du vågar inte! — tog ett steg framåt, hennes röst blev högre.
— Du förstår ingenting! Maxim bor här! Han har rättigheter!
— Han har rätt till den där väskan med saker, — visade Kristina mot hallen.
— Och inget mer. Äktenskapskontraktet är undertecknat, lägenheten är min. Så ta dina saker och gå.
Lyudmila Ivanovna blev blek.
— Du… du slänger ut oss? — knöt nävarna. — På grund av någon fest?
— Nej, — skakade Kristina på huvudet.
— På grund av att ni båda ser mig som en mjölkkossa. På grund av att du kräver, och han tiger. På grund av att jag är trött.
— Du förstör familjen! — skrek Lyudmila Ivanovna.
— Nej, — sa Kristina lugnt. — Jag räddar mig själv.
Svärmor tog ett snabbt steg mot henne, hennes ögon glödde.
— Du kommer ångra det här! — fräste hon.
— Maxim kommer inte förlåta dig!
— Låt honom inte göra det, — öppnade Kristina dörren. — Men gå. Nu.
Lyudmila Ivanovna stod kvar en sekund till med påsarna i händerna, sedan slängde hon dem på golvet.
— Du kommer att gråta mer! — skrek hon och gick ut, slog igen dörren så hårt att grannarna säkert trodde att ett mord skedde.
Kristina låste dörren. Sedan gick hon till fönstret, tittade ut på gatan.
Lyudmila Ivanovna gick mot bilen, hennes rygg var rak, huvudet högt. Hon tittade inte bakåt.
Kristina gick tillbaka till köket, böjde sig ner och började samla de utspridda matvarorna.
Korven föll på golvet, vinet gick sönder, osten rullade ut i hörnen.
Hon slängde allt i soporna, tog sedan fram sopborste och skyffel från skåpet.
När hon städade upp skärvorna ringde det på dörren igen.
Hon öppnade.
På tröskeln stod Maxim. Hans ansikte var rött, ögonen stora och förvirrade.
— Vad har du gjort?! — andades han ut.
— Jag har kastat ut dig, — sa Kristina. — Och din mamma.
— Du kan inte göra så här! — tog ett steg framåt, men hon lät honom inte komma in.
— Jo, — visade hon på väskan med saker. — Ta dem och gå.
— Du är galen! — skrek Maxim. — Det här är min lägenhet!
— Nej, — tog Kristina fram äktenskapskontraktet ur fickan, vecklade ut det på rätt sida.
— Den är min. Läs.
Maxim stirrade på dokumentet, hans ansikte förvrängdes.
— Du… du planerade det här?!
— Jag planerade att skydda mig själv, — sade Kristina.
— För ingen annan kommer att göra det.
— Du förstör vår familj! — hans röst brast.
— Nej, — hon skakade på huvudet. — Jag räddar mitt liv.
Maxim grep tag i väskan, slängde den på golvet, vände sig snabbt om och gick ut, slog igen dörren så hårt att väggarna skakade.
Kristina stängde ögonen.
Det blev tyst i lägenheten.
Kristina vaknade av tystnaden. Inte av en ringsignal, inte av grannarnas skrik, inte av nyckeln i låset — bara av tystnaden.
Hon låg på soffan, inlindad i en filt, och lyssnade på klockans tickande i köket.
Tick-tack.
Tick-tack.
Som om tiden äntligen hade saktat ner.
Tre dagar hade gått sedan hon hade skickat ut Maxim och Ludmila Ivanovna.
Tre dagar utan att någon ringt, kommit, eller försökt få tillbaka henne.
Hon hade väntat sig att Maxim skulle be henne stanna, att svärmodern skulle komma med anklagelser, att grannarna skulle börja viska bakom hennes rygg.
Men — ingenting.
Tystnad.
Kristina reste sig, sträckte på sig och kände hur musklerna värkte.
Hon hade legat för länge, spännt sig för länge.
I köket väntade kallt kaffe — hon hade glömt att stänga av kaffemaskinen kvällen innan.
Hon drack det och rynkade på näsan åt bitterheten, sedan satte hon på telefonen.
Tjugo missade samtal.
Tio från Maxim, fem från Ludmila Ivanovna, resten från okända nummer.
Och ett meddelande från mäklaren: “Dokumenten är klara. När ses vi?”
Hon svarade: “Idag. Klockan tre.”
Ludmila Ivanovna kom klockan fyra.
Kristina öppnade dörren och såg henne — i samma kappa, med samma väska, men svärmors ansikte var inte bara argt, utan förvridet.
Ögonen röda, läpparna pressade, händerna klamrade sig fast vid väskans rem så hårt att knogarna blev vita.
— Vad har du gjort?! — fräste hon utan att vänta på en inbjudan.
— Jag säljer lägenheten, — sade Kristina lugnt.
— Du har ingen rätt! — Ludmila Ivanovna tog ett steg framåt, hennes röst darrade. — Det här är min sons hus!
— Det är min lägenhet, — Kristina gav inte vika. — Och jag säljer den.
— Din häxa! — skrek svärmodern plötsligt, hennes självkontroll sprack som en sträng som dragits för hårt.
— Du förstör hans liv!
Du är självisk!
Du…
— Jag är trött på att vara er försörjerska, — avbröt Kristina. — Trött på att vara den som står ut med allt.
Jag är sjuk, Ludmila Ivanovna.
Jag står knappt på benen, och ni kräver, kräver, kräver.
Det får vara nog.
— Du vågar inte! — Ludmila Ivanovna tog ett steg närmare, hennes fingrar borrade sig in i väskremmen. — Jag går till advokaten!
Jag kommer att bestrida avtalet!
— Bestrid, — ryckte Kristina på axlarna. — Men lägenheten är redan såld.
Svärmodern frös till.
— Vad?
— Jag skrev under dokumenten för en timme sedan, — log Kristina.
Inte glatt, utan som om hon äntligen hade andats ut.
— Mäklaren har redan överfört pengarna.
Imorgon kommer de nya ägarna.
Ludmila Ivanovna blev vit i ansiktet.
— Du… du kunde inte…
— Jag kunde, — tog ett steg tillbaka. — Och jag gjorde det.
Svärmodern rusade plötsligt mot henne.
Kristina hann inte reagera — hon greps om axlarna, skakades, fingrarna borrade sig in i huden.
— Du har förstört allt! — skrek Ludmila Ivanovna, hennes saliv sprutade Kristina i ansiktet.
— Du har förstört min son!
Kristina stötte bort henne kraftigt.
— Er son förstör sig själv, — sade hon. — Han kommer aldrig stå på min sida.
Han kommer alltid vara er mammason.
Och jag vill inte leva i den här cirkusen.
Ludmila Ivanovna backade, hennes bröst lyfte tungt.
— Du kommer att ångra dig, — fräste hon. — Du kommer att bli ensam.
Ingen kommer att finnas för dig.
— Jag är redan ensam, — stängde Kristina dörren.
Maxim kom på kvällen.
Hon öppnade och såg honom — röda ögon, ovårdat ansikte, händerna visste inte vart de skulle ta vägen.
— Sålde du verkligen lägenheten? — frågade han med hes röst.
— Ja, — nickade Kristina.
— Varför?
— För att jag vill leva, — hon såg honom i ögonen. — Inte bara överleva.
— Du har förstört vår familj, — knöt han nävarna.
— Nej, — Kristina skakade på huvudet. — Du förstörde den.
Du valde alltid henne, inte mig.
Du frågade aldrig hur jag mådde.
Du tog bara och tog.
— Jag älskade dig, — viskade han.
— Nej, — skakade hon på huvudet. — Du älskade bekvämligheten.
Du älskade att ha en fru som stod ut med allt.
Men jag tänker inte stå ut längre.
Maxim var tyst.
Sedan vände han sig snabbt om och gick.
Kristina stängde dörren.
Nästa dag stod hon på tröskeln till sin nya lägenhet — liten, men ljus, med balkong mot parken.
Nycklarna låg i hennes ficka.
Hon andades in — luften luktade av gräs och regn.
Telefonen vibrerade.
Ett meddelande från advokaten: “Ludmila Ivanovna har lämnat in en stämning om ogiltigförklaring av äktenskapsavtalet.
Men hon har ingen chans.”
Kristina log.
Hon tog fram telefonen och slog numret till sin mamma.
— Hallå? — svarade hon.
— Mamma, — sade Kristina. — Jag är fri.
Slut.