— Skämtar du med mig, Andryukh?! — Angela stod mitt i köket med telefonen i handen, blek som en vägg.
— Hundrafemtio tusen skickade du till henne?! Till DIN MAMMA?!
Andrey satt vid bordet, pillade med en sked i den avsvalnade soppan och låtsades som om han inte hörde.
— Sluta tjata, jag har ju redan sagt det, — muttrade han.
— Det är mammas jubileum. Det händer bara en gång i livet.
— En gång i livet? — Angela kom närmare.
— Men din mamma har ju jubileum varje år, som på schema! Förra året — “65, måste firas”. Förrförra året — “glädj åt den gamla damen”. Och varje gång ger du henne pengar. Och nu hundrafemtio tusen! Våra besparingar! Andrey, förstår du ens vad du har gjort?!
— Skrik inte! — han rynkade pannan.
— Varför skriker du? Vi skulle ändå ha spenderat pengarna någonstans. Något gott gör vi åt folk.
— Vad för nytta?! — Angela knöt nävarna.
— Vi sitter i lån! I skulder, som i silke! Jag har gått till affären i ett halvår med en lista punkt för punkt, utan ett enda “extra”. Jag har slutat fixa naglarna, köper den billigaste kosmetikan! Och du slösar hundrafemtio tusen på en restaurang åt din mamma!
— Kalla henne inte så, — Andrey lyfte huvudet kraftigt. — Det är min mamma.
— Din, ja. Men vi lever ju på mina nerver, på mitt tålamod! — Angela tappade rösten men slutade inte.
— Jag är trött, förstår du? Varje månad kämpa, vänta på lönen som manna från himlen, och samtidigt höra att “mamma behöver hjälp”, “mamma saknar något”, “mamma bad om det”…
Han lutade sig tillbaka i stolen, log snett:
— Precis. Mamma bad. Och sonen hjälpte. Vad är problemet?
— Problemet är att du inte är en son — du är en marionett! — skrek hon.
— Hon drar i trådarna och du dansar!
— Lyssna, — Andreys röst blev mörk och jämn.
— Sluta med de här förolämpande orden. Jag tänker inte lyssna på hur du kritiserar mamma.
— Och jag tänker inte lyssna på hur du ursäktar förräderi! — vrålade Angela.
— Ja, förräderi, för att du ens inte berättade för mig! Inte rådfrågade mig! Tog bara pengarna och skickade dem! Som om jag vore luft!
Han reste sig, gick runt i köket som för att tygla irritationen:
— Lugna dig. Pengar är bara pengar. Vi tjänar mer.
— Var lever du, Andrey?! — hon slog ut med händerna.
— Priserna stiger, matvaror har blivit dyrare, hyran kväver oss! Lån på tjugofem tusen i månaden! Och du bara “vi tjänar, vi tjänar”! Vi lever redan tre månader på marginalen!
— Överdriv inte, — muttrade han.
— Allt är normalt.
— För dig är det normalt, för mig inte! — hon vände sig mot fönstret och såg på den grå oktoberinnergården. Pölar som speglar, hundar vandrar, vinden driver löv.
— Jag sparade de här pengarna, förstår du? Sparade för en regnig dag. Och nu är den dagen redan idag.
Andrey var tyst. Sedan suckade han tungt och gnuggade pannan.
— Okej, — sade han tyst.
— Jag visste inte att det var så viktigt för dig.
— För att du överhuvudtaget inte tänker! — svarade hon.
— Inte på huset, inte på mig! Bara “mamma”, “mamma”, “mamma”!
Han viftade irriterat med handen:
— Nu räcker det! Hur länge ska detta pågå? Jag är trött på att höra dina klagomål! Jag hjälpte bara mamma! Jag stal inte, drack inte, förlorade inte, jag hjälpte! Det är min plikt, om du vill veta!
— Och för mig är det DIN plikt! — skrek hon.
— Din fru, ditt hem, ditt liv! Eller är jag bara en granne på räkningen för dig?!
En paus hängde i luften. Bara klockans tickande och ljudet från vägen utanför.
Andrey vände sig bort. Rummet luktade av kall middag och förbittring.
Denna historia började långt före dessa skrik. Redan när renoveringen var “lycka” och lånet — “en tillfällig svårighet”.
Angela var ingen drömmare. Hon arbetade som revisor på ett logistikföretag — noggrann, punktlig, med en evig pärm i handen.
Lägenheten hade hon ärvt från sin mormor — gammal men mysig.
Allt gjorde hon själv: valde gardiner, flyttade möbler, till och med kaklade om själv en gång.
Allt var bra tills Svetlana Pavlovna — hans mamma — kom in i deras liv.
Hon var av de som alltid vet “hur det ska göras”.
Pratar självsäkert, som om hon aldrig hade gjort fel i livet. Från tröskeln — kritik: “här är smutsigt”, “lampan är svag”, “tapeterna är tråkiga”.
Och allt med ett ansiktsuttryck som om hon kom in i ett studentrum, inte till sin son.
— Men byt åtminstone tapeterna, — sade hon från dörren, tog av sin dyra päls.
— Helt gammalt. Andrey, är du man eller vad? Sätt din fru i normala förhållanden.
Angela bet ihop tänderna.
Hon ville svara, men höll tyst — för fredens skull.
Sedan började samtalet om renoveringen.
“Låt oss ta ett lån och göra det fint. Inte skämmigt att bjuda in folk”.
Andrey, som vanligt, gav med sig. Mamma “råder ju”.
Angela tvekar länge. Lån är allvarligt.
Men under trycket av två röster — maken och svärmor — gav hon med sig.
Tänkte: kanske är det verkligen dags att uppdatera. De tog en miljon, började renoveringen.
Damm, säckar, hantverkare — som alla andra. De bodde hos Angelas föräldrar och väntade på “det nya boet”.
När allt var klart — lägenheten var som på bild: ljusa väggar, laminat, nytt kök.
Till och med Svetlana Pavlovna nickade godkännande: “Nu är det mänskligt”.
Men glädjen varade inte länge. Lånet tyngde.
Varje månad gick tjugofem tusen till banken, som i ett bottenlöst hål.
Sparande på allt — på sig själv, maten och fritiden.
Men Angela klagade inte. Höll ut. Tänkte — vi klarar det. Viktigast — tillsammans.
Och sedan började det som hon först inte märkte.
Små saker: Andrey satt allt oftare med telefonen, viskade med sin mamma.
Började rådfråga — hur man rengör en tekanna, hur man steker fisk, vilket tvättmedel som är bäst.
Först skrattade Angela. Sedan slutade hon.
— Kan du verkligen inte leva utan henne? — sade hon en gång.
— Trettio år som man och mamma ger fortfarande råd.
Han svarade med ett leende:
— Men hon vet hur det ska göras rätt.
Då kände hon för första gången att de levde som tre.
Inte som ett par, inte som en familj — utan som “mamma och son”, och hon någonstans vid sidan, som det tredje hjulet.
Med varje månad blev det tyngre.
Mamma ringde, bad om hjälp med mediciner, “ge till hyran”, “lån till pensionen”. Och han — sa aldrig nej.
Fem tusen. Sedan tio. Sedan tjugo.
Angela försökte tala lugnt:
— Andrey, vi har själva hål i budgeten. Vi klarar inte ens vårt eget.
Han bara viftade med handen:
— Börja inte. Vi klarar det.
“Vi klarar det” — hans favoritord.
Men det var hon som i slutändan klarade allt. Han — hjälpte mamma. Hon — betalade räkningarna.
Tills en dag, i början av oktober, gick hon in i nätbanken och såg den där summan — minus hundrafemtio tusen.
Kontot där hon lagt lite här och där, tusenlappar, två tusen. “För säkerhets skull”.
Och allt brast inuti.
— Kunde du inte åtminstone säga något, — sade hon tyst efter skandalen. — Bara varna mig.
— Vad ska man varna för? — han satte sig trött i soffan.
— Mamma har jubileum. Sjuttiofem år, trots allt. Hon bad om något fint. Jag hjälpte.
— Fint, säger du? — hon log snett.
— Och sedan hur ska vi leva? Utan pengar? Eller ska jag börja sälja kosmetika?
Han var tyst. Slå på TV:n. Där var ett program om lägenhetsrenovering — som på beställning.
— Ser du, — sade han, — folk tog också lån. Allt är normalt. Viktigast — bli inte upprörd.
Angela var tyst länge. Sedan viskade hon:
— Andrey… Jag kokar inte. Jag är trött.
Han vände sig om och tittade på henne. Men han sa ingenting.
Och det där “ingenting” visade sig vara värre än vilket skrik som helst.
Nästa dag kom hon hem från jobbet senare än vanligt. Det regnade lätt, asfalten glänste.
Väskan var tung, huvudet fullt av brus. I trapphuset luktade det katt och blöta kläder.
Hon gick upp, satte i nyckeln, öppnade dörren — lägenheten var tyst.
Bara tv:n mumlade från rummet. Andrey var hemma igen, igen på telefonen.
— Har du ätit? — frågade hon mekaniskt.
— Mhm. Mamma ringde, — svarade han utan att släppa skärmen.
— Hon har gäster där. Hon säger att allt gick bra.
— Nåväl, någon är i alla fall nöjd, — mumlade hon och gick till köket.
Hon satte sig, öppnade sin anteckningsbok där hon skrev ner utgifter, betalningsdatum och räntor.
Siffrorna hoppade framför ögonen på henne. Hon suckade och tänkte: “Nej, så här går det inte längre. Antingen växer han upp, eller så flyttar jag.”
Hon stängde anteckningsboken, hällde upp te och tittade länge ut genom fönstret, där hennes hus mitt emot speglades — samma panelhus, grått, med andras fönster.
Bakom varje fönster — ett eget liv, sin egen Angela, sin egen Andrey. Och kanske samma svärmor.
“Dags att ta ett beslut”, tänkte hon. Men beslutet skulle komma lite senare. För nu — bara tyngden som byggts upp under årens lopp.
Sedan Angela såg det olyckliga kontoutdraget hade tystnaden lagt sig i lägenheten.
Inte bara tystnad — tät, seg som gelé.
De pratade bara om praktiska saker: “kan du ge mig salt?”, “stängde du av vattnet?”, “gjorde du betalningen?”.
Allt. Inga skämt, inga leenden, inga “hur har dagen varit?”.
De levde som grannar. Bara om nätterna hördes någon som vände sig försiktigt — var och en på sin sida av sängen.
Andrey verkade inte märka sprickan mellan dem.
Allt fortsatte “som vanligt”: arbete, telefonsamtal, sällsynta middagar.
Bara nu slutade Angela fråga vem han skrev till. Och han slutade förklara.
Två veckor gick. Oktober var rå och kall. På morgonen — dimma, på kvällen — rått duggregn.
Folk svepte in sig i jackor, skyndade hem, och hemma — samma fukt, bara själslig.
En kväll kom Andrey hem senare än vanligt.
Han tog av sig skorna vid dörren men gick inte in i hallen — stod och grävde i telefonen.
Angela satt i köket och räknade rester inför nästa betalningsdag.
— Med mamma igen? — frågade hon utan att titta upp.
— Ja. Vadå? — svarade han lugnt.
— Tvättmaskinen gick sönder. Hon bad mig kolla var det är billigast att köpa en ny.
— Jag hoppas inte på vår bekostnad, — sa hon sarkastiskt.
Han suckade tungt, tog av sig jackan och hängde den på galgen.
— Nu börjar du igen. Allt var ju bra. Jag frågade bara om priset. Jag tänker inte köpa något.
— Än, — mumlade hon.
— Tror du jag är idiot eller? — höjde han rösten.
— Tror du inte jag ser hur du tittar på mig? Med misstänksamhet, som om jag vore en tjuv!
— Hur ska jag annars titta om du redan “hjälpt” en gång? — svarade hon kort.
— För hundrafemtio tusen, förresten.
— Hur länge ska vi minnas det här?! — exploderade Andrey.
— Ja, jag överförde! Ja, jag sa inte något! Slut nu! Jag har inte varit otrogen mot dig!
— Och vad är bättre med det? — Angela reste sig.
— Pengar är vårt liv. Vårt lugn. Och du kastade bort dem! Som om de var någon annans!
Han gick närmare, nästan ända fram.
— Pengar är bara papper. Och mamma — en människa.
— Och jag då?! — skrek hon. — Vem är jag för dig? Ett bankkonto?!
En paus uppstod. Andrey tog ett steg tillbaka och sa tyst:
— Du är trött, gå och vila.
Hon svarade inte. Satt tillbaka och stirrade på anteckningsboken.
Men siffrorna gick inte ihop längre. Allt flöt.
Några dagar senare ringde Svetlana Pavlovna. Som alltid, oväntat, utan “hej” och “hur mår du?”.
— Andryush, jag har ett problem, — började hon med en påklistrat trött röst.
— Jag har inga barnbarn, så hjälp åtminstone mig. Bilen måste repareras. Växellådan gick sönder, kan du tänka dig? Hur många år den har gått — och nu är det din tur.
— Hur mycket behövs? — frågade han automatiskt.
— Nåja, åttio tusen, minst. Jag tar hand om det, men om du har möjlighet…
— Mamma, det är svårt nu, — började Andrey.
— Vi har lån, du vet det.
— Lån, lån… — drog hon ut.
— Och jag ska gå till fots? Jag har alltid gjort allt för dig. Skulle ge min sista skjorta. Och nu tycker jag att åttio tusen är för mycket?
Angela stod vid köksdörren och lyssnade på hur han mumlade, hur han vanemässigt försvarade sig.
Som om han var tonåring igen.
— Mamma, tryck inte, — mumlade han.
— Jag tänker på det, okej?
Han lade på luren och märkte hennes blick.
— Vad, ska du tänka igen? — frågade hon kallt.
— Börja inte, — muttrade han. — Hon är mamma, det är svårt för henne.
— Det är inte svårt, Andrey. Det är bekvämt. Väldigt bekvämt — att ha en son med pengar och utan karaktär.
Han vände sig om, knöt nävarna:
— Sluta! Jag sa åt dig, håll dig borta! Det är mina affärer!
— Våra! — ropade hon.
— Våra, för allt vi har är köpt på kredit! Och om du ger henne ens en kopek, jag…
— Vad då? — avbröt han med utmaning.
— Vad kommer du att göra?
— Då kommer inte vi att leva här, utan du och din mamma, — sa Angela lugnt.
— Och lägenheten tar du med dig om du kan.
Han grimaserade, ville säga något men var tyst. Bara slog igen dörren och gick.
Och hon satte sig vid bordet och täckte ansiktet med händerna.
Huvudet dånade: “Kan det verkligen vara så här? När man lever med någon — och plötsligt inser att han har en värld där du inte är tillåten.”
Dagarna följde samma mönster, som de grå husen utanför fönstret. Jobb — hem, hem — jobb.
Andrey började komma hem senare, irriterad.
Telefonen alltid med sig, under kudden, i badrummet, i köket — släpper den aldrig.
Angela stod inte ut.
En morgon, när han gick till jobbet, tog hon hans gamla laptop — där synkroniserades meddelanden.
Inte av nyfikenhet — av förtvivlan.
Och hon såg konversationen.
Inte med en kvinna. Med modern.
Svetlana Pavlovna skrev långt, med anklagelser:
“Du har helt glömt mig. Allt med din fru. Och jag är alltså inte viktig för någon.”
“Du måste komma ihåg att jag uppfostrade dig.”
“Kvinnor kommer och går, men en mor har man bara.”
Och han svarade lydigt:
“Bli inte arg, mamma, Angela är nervös.”
“Jag ska betala tillbaka snart.”
“Ja, kanske säljer jag tv:n, men hjälper dig ändå.”
Angela satt länge och läste dessa rader. Det kändes som hjärtat knöt sig till en näve.
Ska han sälja tv:n för att “hjälpa mamma”? Det är inte längre hjälp. Det är beroende. Som om han har två liv inom sig — ett “verkligt” och ett “mammas”.
Hon stängde laptopen. I bröstet slog det: “Nog. Antingen jag, eller hon.”
På kvällen, när han kom tillbaka, låg papper redan på bordet. Inte rättsliga, nej.
Bara utskrifter av konversationen och ett blad med beräkning av utgifter för året.
Angela satt lugnt, till och med för lugnt.
— Sätt dig, — sa hon.
Han blev vaksam men satte sig. Tyst. Hon räckte honom bladen.
— Vad är det här? — rynkade han pannan.
— Det jag fick reda på idag, — svarade hon.
— Läs. Eller kom ihåg om du skrev själv.
Han bläddrade igenom och blev vit i ansiktet.
— Du rotade i min laptop?
— Jag rotade, — svarade hon lugnt.
— Vet du varför? För att jag inte längre kan leva i ett främmande äktenskap. Där allt bestäms av en tredje part.
— Det är mamma! — skrek han.
— Förstår du överhuvudtaget vad du säger?!
— Jag förstår, — svarade hon bestämt.
— Och därför talar jag rakt på sak. Andrey, jag orkar inte längre. Varken moraliskt eller ekonomiskt. Jag kan inte leva med en man vars ord “mamma” hörs oftare än “vi”.
Han reste sig och gick nervöst runt i rummet.
— Du är bara svartsjuk! — sa han till slut.
— Det är allt! Du har ett komplext problem — du vill att jag ska glömma mamma! Men jag är inte den typen av person, förstår du?! Jag kommer inte att lämna min mor!
— Jag ber dig inte att lämna henne, — sa Angela tyst.
— Jag ber dig välja. För att leva tillsammans med tre personer är omöjligt.
Han stod stilla. Sedan skrattade han — nervöst, ilsket.
— Ställer du ett ultimatum?
— Nej. Bara ett faktum. — Hon reste sig.
— Jag tänker inte bära det här äktenskapet på mina axlar. Lånet är mitt. Lägenheten är min. Allt annat… är ditt ansvar.
Han tog ett steg mot henne:
— Vänta. Menar du allvar? Vill du kasta ut mig?
— Jag vill inte. Jag är tvungen.
Han sänkte blicken, såg på golvet, sedan på henne. I hans ögon fanns inte ilska, utan förvirring.
— Angela… — andades han ut.
— Varför måste allt vara så här? Vi har ju gått igenom så mycket tillsammans…
— Vi har gått igenom det, — nickade hon.
— Men du gick åt ett annat håll.
Hon vände sig om, gick till rummet och tog hans väska ur garderoben.
Allt som förra gången — snabbt, lugnt, utan hysteri. Saker i väskan, jackan ovanpå.
Andrey stod vid dörren, rörde sig inte.
Bara läpparna rörde sig: “Du kommer ångra dig… du kommer förstå senare…”. Men hon lyssnade inte längre.
När dörren stängdes bakom honom verkade lägenheten andas ut.
Det blev tyst. Till och med elementen slutade brusa.
En vecka av tystnad. Sedan — samtal.
Han skrev, ringde, bad att “prata”. Kom under dörren. Lämnade lappar.
Angela öppnade inte.
Sedan kom ett sms från Svetlana Pavlovna:
“Är du stolt? Du har förstört en familj. Sonen är nu utan tak över huvudet. Du är ju glad, eller hur?”
Angela raderade meddelandet.
“Inte glad, — tänkte hon. — Bara fri.”
Hon började leva igen. Trots skulder, trots sparande. Hon köpte själv en ny kopp, nya gardiner.
Småsaker — men hennes egna. Hon betalade lånet i tid, skötte sina ärenden lugnt.
Utan ständiga ursäkter, utan andras krav.
Ibland på kvällen satte hon på en gammal serie och märkte att lägenheten äntligen var tyst, och inte “Andryusha, köp det här”, “Andryusha, hjälp med det här”.
Ett år senare träffade hon honom av en slump — i ett köpcentrum.
Han med sin nya fru, ung, välvårdad, och — gissa vem som var där bredvid? — Svetlana Pavlovna.
De gick tre tillsammans, som en familj.
Mamman framför, sonen och svärdottern lite bakom, bärandes på påsar.
Han såg Angela. Stelnade, nickade stelt.
Hon svarade med en kort blick — utan ilska, utan ånger. Bara tittade och gick vidare.
Hemma, när hon hällde upp te, log hon plötsligt.
För att för första gången på länge kände hon att hon hade sitt eget hem.
Ett riktigt hem. Utan andras samtal, utan andras påtryckningar.
Sin egen luft, sin egen tystnad, sitt eget liv.
Och i denna tystnad fanns ingen ensamhet. Bara ro.
Sådan som du inte kan köpa för hundrafemtio tusen.
Slut.