I den enorma salen rådde ett bullrigt sorl.
Hundratals röster blandades med orkesterns musik, glasens klirr och gästernas skratt.
Ljuskronorna glänste starkare än solen och speglades i speglar som hängde längs väggarna.
Allt var genomtänkt in i minsta detalj, från guldmönstren på gardinerna till de snövita dukarna som pryddes av haute cuisine-rätter.
Denna kväll skulle bli ett evenemang för hela stadens elit.
Bland gästerna, vana vid lyx och uppmärksamhet, försvann Alina.
Hon hade kommit hit inte för dans eller socialt umgänge, utan bara för att följa med sin man, som dröjde på ett möte.
Hennes klänning, även om den var prydlig, såg för enkel ut jämfört med de andra damernas klädsel.
Det fanns inga diamanter, inget halsband, bara en enkel look och en tyst blick.
Hon höll sig med värdighet, men i gästens ögon stack hon ut som en främling.
Flera kvinnor, som stod vid champagnebordet, viskade till varandra och pekade knappt märkbart på henne.
Männen utbytte också blickar.
Vissa med lätt intresse, andra med föraktfullt leende.
I deras värld avgjordes allt av utseende och status, och Alina verkade inte passa in i bilden av en rik bal.
Snart närmade sig kvällens värdinna henne.
En äldre kvinna i en lyxig klänning dekorerad med pärlor, med ett kallt ansiktsuttryck.
Hennes blick svepte över Alina från topp till tå, bedömde henne och avfärdade henne samtidigt som något onödigt.
Hon ens tänkte inte fråga vem denna unga gäst var.
I hennes ögon var det uppenbart – framför henne stod tjänstefolk.
“Du,” sade hon skarpt och högt, så att många hörde.
Bordet är fullt av disk.
Varför har det inte städats ännu?
Gör det genast.
Orden lät som ett befallning, och tystnad föll i salen, snabbt ersatt av skratt.
Flera unga kvinnor fnissade.
En man kommenterade ironiskt: “Äntligen, annars är det bara smuts överallt.”
Alina frös till, hennes kinder blossade, hjärtat slog snabbare.
Hon ville säga sanningen, förklara att hon inte alls var en tjänarinna, men hon blev genomborrad av dussintals blickar.
Stickande, hånfulla, likgiltiga.
I deras ögon stod det: “Vem tror du att du är som motsätter dig?”
Inuti reste sig en våg av förbittring, men Alina tillät den inte komma ut.
Hon drog djupt andetag, tog långsamt av de tunna handskarna, lade dem på bordskanten och kavlade upp ärmarna.
Denna gest förvånade många.
De väntade tårar eller protest, men såg istället lugn värdighet.
Till ljudet av dämpade skratt gick hon till bordet med den smutsiga disken.
Där stod en hög med tallrikar, glas och bestick.
Resten av de utsökta rätterna, en oäten hummer, oöppnad champagne, såg på henne som en symbol för andras förakt, men hon darrade inte.
Alina tog den första tallriken, sedan den andra, och staplade dem försiktigt.
Hennes rörelser var självsäkra och tydliga, som om det inte var förnedring utan en vanlig uppgift.
Någon viskade bakom henne.
“Van vid köksarbete, tydligen. Ja, sådana kvinnor är inte skapta för dans.”
Och Hidd tillade något annat.
Varje ord slog mot henne, men hon förblev tyst.
Hennes ansikte förblev lugnt, blicken fast.
Och även om bröstet brann av smärta, höll hon sig som om inget kunde bryta henne.
Hon kände sanningen.
Hon visste att hennes man snart skulle komma, och då skulle allt förändras.
De människor som nu såg på henne som tjänarinna skulle tvingas sänka blicken.
Men fram till dess bestämde hon sig för att uthärda detta prov.
När hon var färdig med att stapla disken torkade Alina sina händer med en handduk.
Runt omkring fortsatte skratt och viskningar, men hon tillät sig ett knappt märkbart leende.
Detta leende förvirrade vissa gäster.
De väntade förnedring, men såg styrka.
Detta gjorde henne över alla som försökt få henne på knä.
Balsalens dörrar öppnades så snabbt att musiken stannade och samtalen tystnade på ett ögonblick.
I dörröppningen stod en lång man i svart smoking, och även de som inte kände igen honom omedelbart kände hur luften i salen förändrades.
Hans steg var självsäkra, ansiktet kallt och fokuserat.
Det var Alexander Volkov, miljonär, ägare av hotellet där balen hölls, och den vars ord vägde tungt i stadens affärskretsar.
Men denna kväll var han inte intresserad av politik eller affärer.
Hans blick fann omedelbart Alina, hans hustru.
Hon stod vid bordet med högen av smutsig disk och höll ett glas som en tjänarinna.
Alexander rynkade pannan skarpt, och gästerna, när de märkte det, kände nästan stormens ankomst.
Han gick snabbt fram till henne, utan att bry sig om någon runt omkring.
Tallriken hon höll tog han försiktigt från hennes händer och satte tillbaka på bordet.
“Alina, vad betyder detta?”
Hans röst var fast, som ett hammarslag.
Tystnad lade sig över salen, så tät att man hörde någon hosta generat.
Gästerna frös till och utbytte blickar.
Plötsligt förstod vissa vem som stod framför dem.
Viskningar gick genom salen som vindens sus.
Volkovs fru, omöjligt.
Hon diskade just nu.
Herregud, vad har vi gjort?
Alexander svepte blicken över salen som is.
Ingen vågade svara honom.
Ingen vågade möta hans blick.
Endast kvällens värdinna, damen med pärlorna, samlade allt sitt högmod och tog ett steg framåt, men hennes röst darrade.
“Jag visste inte. Förlåt. Jag trodde hon var tjänarinna.”
Dessa ord ökade bara spänningen.
Alexander pressade samman läpparna och tog långsamt av sig kavajen.
Han lade den över hennes axlar som om han skyddade henne från andras blickar och förolämpningar.
Hans gest var enkel, men den innehöll allt: skydd, erkännande och stolthet.
“Kom ihåg,” sade han högt, “alla i salen hörde: ‘Detta är min fru.’
Och varje som vågade förnedra henne förnedrade mig.
Salen drog efter andan.
Flera personer sänkte sina glas generat, någon vände bort blicken, och några blev bleka av rädsla.
För de hade skrattat högst av alla.
Musikerna satt med instrumenten i händerna, men ingen vågade börja spela igen.
Alexander tog ett steg framåt, utan att släppa Alinas hand.
“Denna bal,” fortsatte han, “höll jag för vänner och affärspartner.
Men om min fru känner sig främmande här, då är ni varken vänner eller partners.”
Dessa ord slog hårdare än alla hot.
De som för en minut sedan var stolta över sin ställning, kände sig nu förnedrade.
Kvällens värdinna stod blek och visste inte vart hon skulle rikta blicken.
Alina lyfte blicken mot sin man.
I hennes ögon glimmade tacksamhet, men också lugn.
Hon verkade veta att detta var precis hur allt skulle sluta.
Hon log mjukt, utan ilska, och detta leende var starkare än någon anklagelse.
Alexander kramade henne hårdare om midjan, och tillsammans gick de mot salen mitt.
Ingen vågade stoppa dem, ingen vågade ens tala.
Alla var tysta och förstod att denna kväll blivit en läxa.
Musiken började igen, men atmosfären var redan annorlunda.
Folk såg på Alina på ett annat sätt, inte som en främling, utan som en kvinna vars värdighet visade sig vara över deras glans och pärlor.
Och alla förstod att de nu alltid skulle minnas henne.