En het majeftermiddag omslöt parken i ett gyllene ljus.
Leva och Misha, båda i skolbyxor och blå skjortor, satt på gräset.
Bredvid dem, utsträckt i full längd, låg Rex — en stor, lurvig alabay med en fuktig nos och mjuka, nästan mänskliga ögon.
— Titta vad han kan! — utropade Leva stolt och sträckte ut handen.
— Rex, ge tassen!
Valpen hoppade genast upp, lade nosen på pojkens hand och sänkte klumpigt sin tunga tass på den.
Misha skrattade, och Rex, kände av den glada stämningen, rusade mot honom, välte honom och började lekfullt “kittla” honom med nosen.
Pojkarna skrek av förtjusning, snurrade i ett virvlande moln av skratt och päls, där det redan var omöjligt att avgöra var hunden slutade och barnet började.
— Du skämmer bort honom för mycket, — andades Misha ut och borstade gräset från håret.
— Men hur kan man låta bli? — svarade Leva och skakade bort sandkorn från knät.
— Han är ju min vän. Och dessutom världens smartaste hund.
Rex, som om han bekräftade dessa ord, lade nosen på Mishas hand och viftade glatt på svansen.
— Synd att jag aldrig har haft en hund, — sa Misha tyst och klappade valpen.
— Nu har du mig och Rex, — log Leva och gav honom en vänskaplig klapp på axeln.
— Imorgon ska jag ta med godis till honom. Låt honom också bli glad.
Solen lutade mot horisonten. Leva reste sig och borstade försiktigt av byxorna:
— Jag måste gå. Pappa blir orolig om jag är sen. Men kom imorgon, okej? Jag väntar.
Misha nickade, men i bröstet kände han en oro.
Han såg på hur hans vän gick iväg med Rex lekfullt hoppande bredvid sig och gick hem, hoppades att allt skulle vara bra imorgon — även om hjärtat viskade något annat.
Lägenhetsdörren gnisslade.
Misha gick försiktigt in och tog av sig skorna vid dörren.
Luften doftade av mediciner, gammalt trä och något sorgligt men varmt.
På soffan, inlindad i en stor filt, satt hans mamma, Marina. Hon höll i en bok, men blicken var riktad mot fönstret.
— Hej mamma, — viskade Misha, rädd för att störa hennes ro.
— Redan tillbaka? Hur var promenaden? — Marina log trött, men värme glimrade i hennes ögon.
— Jättebra. Leva visade hur Rex ger tassen. Vilken rolig valp!
— Jag är glad att du har fått en vän, — sa hon mjukt och strök hans hand.
— Du vet att jag alltid är här.
Gamla minnen flöt upp: hur pappa tog med glass, hur det doftade av stekt potatis i huset, hur de tillsammans skrattade åt filmer.
Det var så mysigt.
Och sedan förändrades allt. Mamma föll i trappan och skadade ryggen allvarligt.
Sjukhus, vita väggar, läkarnas oroliga samtal.
Hemmet blev annorlunda — mediciner, tystnad, nattliga ljud av tabletter.
Pappa blev allt oftare sen, och sedan lämnade han, slog igen dörren.
Marina grät, och Misha visste inte hur han skulle göra så att hon mådde bättre.
Ibland kom mormor Valentina Nikolaevna — hon skällde på svärsonen, bakade pajer, men bara kortvarigt.
Snart var det bara de två kvar — mor och son. Och de lärde sig att hålla ihop.
Nästa dag kom Leva in, sur och förvirrad.
— Allt är dåligt hemma, — sa han tyst.
— Pappa åker på affärsresa, och Inga flyttar in hos oss. Hon är hemsk — klagar på alla, till och med barnvakten Tamara.
— Kanske har hon bara inte vant sig? — försökte Misha trösta, även om han inte trodde på det själv.
— Nej, med flit. Hon blir irriterad även på Rex. Hon säger att han är smutsig och tröttsam. Och pappa gav honom till mig i födelsedagspresent!
Han tystnade, sedan lade han till:
— På nätterna kommer Rex till mig i sängen. Vi är som bröder. Men nu har Inga förbjudit att ens gå ut med honom.
Flera dagar gick — och Leva dök inte upp. Misha var orolig, men väntade.
En morgon vaknade han mycket tidigt — gryningen hade knappt börjat.
“Om Leva rastar Rex, måste han vara vid floden,” tänkte Misha och gick dit.
Parken var tom, bara fåglarna kvittrade. Misha gömde sig i buskarna och väntade.
Snart körde en silverfärgad bil upp vid floden.
Ur den steg en lång kvinna i en färgglad sjal och med perfekt smink.
Hon öppnade bagageutrymmet, tog ut en stor påse som rörde sig konstigt… och kastade den kraftigt i vattnet.
Misha frös till. Hjärtat stannade — sedan kastade han sig i floden.
Det isande vattnet brände huden, men han kände sig fram till påsen, drog upp den på stranden, knöt upp knuten… Inuti fanns Rex.
Nosbandet var tejpat, kroppen skakade — men han levde!
— Tyst, lilla vän, — viskade Misha försiktigt medan han befriade honom.
— Nu är allt bra. Jag ska inte låta någon skada dig.
Rex pep tyst och slickade honom på kinden.
I det ögonblicket förstod Misha: han skulle aldrig ge bort honom till någon.
Hemma mötte Marina sin genomblöta son med förvåning, som höll den darrande hunden i sina armar.
— Vad hände?
— Det är Rex… de ville dränka honom! — snyftade Misha.
— Jag såg kvinnan — hon kastade honom i vattnet!
Marina kramade sonen och hunden.
— Du gjorde rätt. Men nu måste vi ta reda på allt. Kommer du ihåg vem det var?
— Ja. Lång, i färgglad sjal, silverbil. Vi måste berätta för Leva.
— Bra. Rex stannar hos oss, — sa hon och klappade pojken på huvudet.
Nästa morgon gick Misha till Leva.
Han stod länge vid grinden tills han såg Leva komma ut på verandan med sin far — den stränge, reslige Herman Arkadievich.
— Oroa dig inte, — sa fadern.
— Troligtvis har Rex bara sprungit bort. Vi ska hitta honom.
— Nej! — utbrast Leva.
— Det är Inga! Jag såg hur arg hon blev på honom! Och idag är han borta!
Herman rynkade pannan:
— Sluta hitta på. Inga är inte kapabel till något sådant.
Misha kunde inte hålla sig, han sprang fram ur buskarna:
— Jag såg allt! — ropade han.
— Kvinnan i sjalen, silverbilen — hon kastade påsen i floden! Där var Rex! Jag räddade honom! Han är hemma hos mig!
Herman vände sig hastigt om.
— Är du säker på att det var Inga?
Leva nickade och torkade sina tårar. I samma ögonblick stannade samma bil vid huset. Inga steg ut — i sin färgglada sjal.
Herman blev blek.
— Inga, — sade han med iskall röst, — vi måste prata. Nu.
En kvart senare kom han tillbaka, blek men beslutsam.
— Var är Rex? Visa oss.
De gick till Marina. Herman blev förvånad när han såg henne:
— Marina? Är det verkligen du? Vi gick ju i skolan tillsammans!
Hon log generat.
— Självklart, jag minns. Du har alltid varit en stjärnelev.
Medan de vuxna mindes sin ungdom, sprang pojkarna runt i gården med Rex. Glädjen återvände.
I köket sa Marina tyst:
— Ibland känns det som om livet aldrig kommer att ordna sig… och sedan dyker någon upp — och allt förändras.
— Det viktigaste är att inte ge upp, — svarade Herman.
— Man kan alltid börja om.
Han tog fram pengar och räckte dem till pojkarna:
— Spring och köp något gott till teet. Sedan kommer ni tillbaka — vi ska fira!
Misha och Leva köpte glass, chips, sötsaker.
Hermans hus fylldes med skratt: Marina hjälpte barnvakten Tamara att förbereda sallader och pajer, alla skojade och åt vid samma bord.
Ingen tänkte längre på Inga — hennes saker försvann, som om hon aldrig funnits.
På kvällen satt pojkarna i rummet.
— Tror du att om våra föräldrar varit tillsammans skulle vi varit lyckligare? — frågade Leva eftertänksamt.
— Självklart, — log Misha.
— Du skulle varit min bror, och Rex vår gemensamma hund.
— Då testar vi deras känslor, — föreslog Leva konspiratoriskt.
— Vi lämnar en lapp: “Vi har gått. Vi kommer bara tillbaka om ni gifter er.”
De skrev den och lade försiktigt på köksbordet.
På morgonen hittade Marina inte sin son och blev orolig. Herman läste lappen och skrattade:
— Vilka listiga små rackare… Det verkar som vi inte har något val!
Han gick ut i trädgården och såg pojkarna bakom busken.
— Så, ska vi komma överens? — frågade han och log.
Marina nickade generat, ögonen lyste.
— Jag håller med, — viskade hon.
Från huset ropade Tamara:
— Hej, små rackarungar! Kom tillbaka! De vuxna har kommit överens!
Pojkarna rusade ut ur buskarna, Rex skällde glatt runt dem.
Alla kramades, skrattade, och solen över trädgården sken extra starkt — som om den själv firade denna nya, goda början.
Och livet blev varmt och lyckligt igen.