Veronika öppnade den gamla rödträasken. Hon drog fingrarna över det sammetsklädda fodret.
Diamanterna glittrade i morgonljuset. Veronikas hjärta kramades av minnen.
Mormor hade gett henne detta set en månad före sin bortgång. En ring med en stor sten i mitten.
Fina örhängen. Och ett hänge på en tunn kedja.
Maxims röst hördes från korridoren.
— Nika, är du redo? De har ringt mig tre gånger redan!
— Nästan klar, — svarade Veronika och stängde asken.
Maxim dök upp i sovrummets dörröppning.
Tre års äktenskap hade lärt Veronika att läsa hans humör genom små subtila tecken. Idag var Maxim spänd.
— Tittar du på mormors smycken igen? — frågade han och nickade mot asken.
— Kanske borde du bära dem någon gång?
— Det är ju din kollegas födelsedag, — invände Veronika.
— Varför ta med diamanter dit?
Maxim ryckte på axlarna och gick ut ur rummet.
Veronika tittade återigen på smyckena och lade försiktigt tillbaka asken i byrån.
Två veckor senare kom svärmor Ludmila Petrovna på middag.
Veronika lagade mat i köket när hon hörde den bekanta rösten från vardagsrummet.
— Maxim, visa mig de där diamantena till Nika igen, — bad svärmor.
— Så vackra, och de bara ligger oanvända!
Veronika stelnade med en tallrik i händerna. En våg av irritation steg inom henne.
— Mamma, det är arv från hennes mormor, — svarade Maxim.
— Hon bestämmer själv när hon vill bära dem.
— Jag förstår, — suckade Ludmila Petrovna.
— Men Lena Vasilievas dotter gifter sig om en månad. Tänk vilket intryck jag skulle göra i det setet!
Veronika gick in i vardagsrummet och ställde tallrikarna på bordet med medveten noggrannhet.
— Ludmila Petrovna, jag har redan sagt det, — började hon lugnt.
— Dessa smycken har en speciell betydelse för mig.
— Bara för en kväll! — svärmor vecklade händerna i bön.
— Jag ska bära dem försiktigt!
— Förlåt, men nej, — sade Veronika bestämt.
Stämningen vid bordet blev tung. Maxim åt tyst och undvek sin hustrus blick.
Ludmila Petrovna flyttade demonstrativt sin tallrik åt sidan.
En månad gick. Svärmor började komma oftare, och varje gång fann hon en anledning att nämna diamanterna.
— Nika, kära, — började hon med smörig röst.
— På institutets jubileum kommer rektorn. Jag vill verkligen se värdig ut!
— Ludmila Petrovna, ni har redan vackra smycken, — svarade Veronika och försökte behålla tålamodet.
— Ja, men inte sådana! — utropade svärmor.
— Max, säg till henne!
Och då började Maxim förändras. Tidigare var han tyst, nu började han ställa sig på sin mors sida.
— Nika, vad skulle det kosta dig? — sa han på kvällen när de var ensamma.
— Mamma ber ju inte för alltid.
— Max, det är min mormors minne! — Veronika kunde inte tro att hennes man inte förstod.
— Hon gav dem till mig!
— Åh, sluta nu! — viftade Maxim bort det.
— Stenar är bara stenar. Mamma blir ledsen på grund av din envishet.
Veronika tittade på sin man och kände inte igen honom. Var är den omtänksamma man jag gifte mig med?
En kväll, efter ännu ett besök av svärmor, bröt ett riktigt gräl ut.
— Din mor blir outhärdlig! — utbrast Veronika så fort dörren stängts bakom Ludmila Petrovna.
— Det är du som är outhärdlig! — exploderade Maxim plötsligt.
— Snål för några pryttlar!
Veronika ryggade tillbaka. Pryttlar? Arvet från hennes älskade mormor kallade han pryttlar? Hela hennes inre brast.
Hon tittade på sin man och kände inte igen honom.
— Om det är pryttlar för dig, — Veronikas röst darrade av förolämpning, — då talar vi olika språk.
— Mamma har rätt, — fortsatte Maxim.
— Du är egoistisk. Tänker bara på dig själv!
Tårarna steg mot halsen. Veronika knöt händerna, försökte samla sig.
Hon fick inte visa hur ont det gjorde. Hon fick inte låta honom se hur djupt hans ord sårade.
Veronika vände sig om och gick in i sovrummet, smällde dörren högt efter sig.
Tårarna kvävde henne. Varför? Varför skulle hon ge bort det dyrbaraste till någon som bara såg blanka stenar?
Svärmors jubileum närmade sig.
Sextio år — ett jämnt datum. Veronika plågades av frågan vad hon skulle ge i present.
— Ludmila Petrovna, kanske kan ni ge mig en ledtråd om vad ni vill ha? — frågade hon vid mötet.
Svärmor gav henne en nedlåtande blick.
— Jag behöver ingenting, kära, — sade hon med särskild intonation. — Jag har allt.
Veronika såg förvirrat på Maxim. Han hade tryckt ner ansiktet i telefonen.
— Max, vad ska vi ge din mor? — frågade hon på kvällen.
— Jag vet inte, — muttrade han.
— Kom på något själv.
— Men det är ju din mor!
— Och? — Maxim la bort telefonen irriterat.
— Hon sa att det inte behövs något.
Veronika köpte en dyr sidenhalsduk och franska parfymer.
Hon slog in dem i en vacker ask, även om en dålig känsla gnagde inom henne.
Morgonen för jubileet började hektiskt.
Veronika tog på sig en mörkgrön klänning och bestämde sig för att komplettera med smaragdörhängen — ännu en gåva från mormor, men inte så värdefull.
Hon öppnade asken och stelnade. De sammetsklädda facken gapade tomma. Diamanterna var borta.
Hjärtat bankade vilt. Veronika rotade igenom hela byrån, kontrollerade alla hyllor.
Tomt. Hon rusade ut ur sovrummet. Stormade in i köket, där Maxim lugnt drack sitt kaffe.
— Max! Var är mina diamanter? — hennes röst höjdes till ett skrik.
Maxim gav henne en lugn blick och tog en klunk till.
— Jag gav dina diamanter till mamma! — sade han med jämn ton.
— De passar henne bättre!
Veronika frös till. Rummet började snurra framför hennes ögon.
— Vad har du gjort? — viskade hon.
— Det som länge borde ha gjorts, — Maxim ställde koppen på bordet.
— Sluta vara snål!
— Det är mitt arv! — skrek Veronika. — Hur vågar du?!
Veronika grep tag i bordets kant. Allt framför hennes ögon flöt av ilska och förolämpning.
Maxim reste sig lugnt och flyttade stolen åt sidan. Hans likgiltighet sårade mer än några ord.
— Sluta hysterisera! — kastade han ur sig.
— Mamma förtjänar dem mer än du! Hon kommer åtminstone att bära smyckena!
— Det är inte ditt beslut! — Veronikas röst sprack.
— Och inte din mammas beslut heller! Ni är båda tjuvar!
Allt brann inom henne. Händerna skakade av raseri.
Den här mannen — hennes make. Hon älskade honom, litade på honom.
Och Maxim förrådde henne så lätt. Bara för att tillfredsställa sin mammas giriga begär!
— Akta språket! — röt Maxim. — Det är min mamma!
— Och jag är din fru! Eller inte längre?
Veronika grep väskan och sprang ut ur lägenheten.
På gatan tog hon en taxi och gav svärmors adress.
Hela vägen försökte hon lugna sig, men händerna darrade förrädiskt.
Dörren öppnades av födelsedagsbarnet själv.
Hon bar en festlig bordeauxklänning, och på hals och öron glittrade mormors diamanter.
— Nika? — förvånades Ludmila Petrovna.
— Du är tidig! Gästerna börjar först om två timmar!
Veronika såg sina smycken på en annan hals, och inuti kokade all ilska.
— Ta av dem, — fräste hon mellan tänderna.
— Vad? — svärmor backade.
— Har du blivit galen?
Veronika tog ett steg fram och sträckte sig mot låset på halsbandet.
Ludmila Petrovna skrek till och försökte stöta bort svärdottern.
— Rör dem inte! — skrek hon.
— Det är en present från min son!
— Det är mitt arv! — Veronica öppnade halsbandet och tog av det från sin svärmoders hals.
— Tjuv! — vrålade Lyudmila Petrovna.
— Jag ringer polisen!
Veronica tog av sig örhängena och tog ringen från hallbordet.
Hennes händer var ovanligt lugna, även om en storm rasade inom henne.
Svärmodern sprang omkring i hallen och viftade med armarna.
— Ring, — sade Veronica kallt. — Berätta hur din son stal sin frus arv från hennes mormor.
— Du har blivit helt fräck! — svärmodern rodnade av ilska.
— På min fest! Max kommer inte förlåta dig!
Veronica stannade i dörren. Hon vände sig om och tittade på Lyudmila Petrovna.
Kvinnan som hon hade kallat mamma i tre år stod framför henne — girig, småaktig, redo att göra allt för gnistrande stenar.
— Räkna inte med att jag kommer på festen, — sade Veronica bestämt.
— Och jag förväntade mig inte att ni tillsammans med din son skulle sjunka så lågt.
Hon gick ut och smällde igen dörren så att rutorna darrade.
Hemma mötte Maxim henne med ett skrik från tröskeln.
— Har du helt tappat förståndet?! — skrek han.
— Du förstörde mors jubileum!
— Din mor är en tjuv! — Veronica gick förbi honom in i sovrummet.
— Och du också! Hur kunde du överhuvudtaget ge henne mitt arv? Hur, Maxim?
— Hur vågar du?! — Maxim blockerade hennes väg.
— Hon är min mor! Mor ville ha de här smyckena, och hon fick dem!
Veronica stannade. Hennes bröst knöt sig av smärta.
Tre år av äktenskap, tre år av kärlek — och så slutade allt på detta sätt.
Maxim stod framför henne som en främling, fientlig.
Veronica förstod inte hur hon kunnat missta sig så i en människa.
Hur hon inte hade sett masken inom honom, inom hans mor.
— Och vem är jag för dig? — Veronicas röst darrade.
— Ett ingenting?
— Du är en egoist som värderar stenar högre än familjen!
Orden skar djupare än en kniv. Veronica bet sig i läppen och höll tillbaka tårarna.
Nej, hon skulle inte gråta framför honom. Vreden gav henne styrka.
— Det är du, mammas lilla pojke, som är redo att råna sin fru för mammas nyckfullhet! — fräste hon.
— Försvinn från min lägenhet!
Hennes man tog ett steg tillbaka. Det verkade som om han inte hade väntat sig den vändningen.
— Vad?! — Maxim blev förbluffad.
Veronica såg hur hans ansikte förändrades. Av självsäkerheten återstod inte ett spår.
Men det var redan för sent. Alltför sent för dem båda.
— Hör här! Packa dina saker och stick till din lilla mamma! — Veronica knuffade honom och gick in i sovrummet.
— Om hon är viktigare för dig än din fru!
— Du kan inte kasta ut mig!
— Jo, det kan jag! Lägenheten är min, om du har glömt! Eller ska du ge den till mamma också?
En månad senare var skilsmässan klar.
Veronica satt i den tomma lägenheten när telefonen ringde. Numret var svärmoderns.
— Nå, nöjd nu? — sade Lyudmila Petrovna giftigt.
— Stenarna visade sig vara viktigare än äktenskapet!
Veronica log för sig själv.
— Det var för er stenarna som var viktigare än er sons lycka, — svarade hon lugnt.
— Ni fick honom att stjäla det som tillhörde mig.
— Men hur kan du…
Veronica lade på och tog ett djupt andetag. På byrån stod den öppna smyckeskrinet med diamanterna.
De glimmade mjukt i kvällsljuset. Mormors arv stannade hos henne.
Och det var det viktigaste. Det förflutna låg bakom henne.