Allt började en trist fredagseftermiddag i sen höst, när campus verkade helt tomt på energi.
Slutbetygen hade precis kommit, och på mitt betygsblad glänste ett pinsamt ”F”.
Denna misslyckandets symbol hade fastnat på min hud som en fläck som inte går att tvätta bort.
Liggande på soffan och slentrianmässigt bläddrande i telefonen såg jag ett mejl: Avsändare — doktor Evelyn Reid, min lärare i modern litteratur.
Ämne: mitt namn.
I mejlet fanns bara tre ord: ”Ring mig på kontoret”.
Det var det sista jag ville göra.
Trots allt, det var ju hon som hade underkänt mig.
Men nyfikenheten — eller kanske skuldkänslan — tog över.
En timme senare gick jag mot hennes kontor i den gamla byggnaden på litteraturfakulteten, denna kalla, tysta, nästan tomma plats i skymningen.
Jag knackade på hennes tunga ekdörr, förväntande mig en föreläsning om mina brister.
Men kvinnan som öppnade dörren var inte den skrämmande läraren jag kände till.
Hon såg trött, nästan sårbar ut.
Tröjan var enkel, håret något rufsigt, glasögonen slarvigt placerade på huvudet.
Hon bjöd in mig, föreslog te — och det som följde motsvarade på inget sätt mina förväntningar.
Hon pratade.
Inte bara om mitt betyg, utan också om den ständiga pressen i universitetsvärlden, ensamheten i slutet av terminen, tomheten efter månader av ansträngning och väntan.
Hon predikade inte för mig.
Hon delade med sig av sig själv.
För första gången såg jag inte doktor Reid, utan Evelyn — en kvinna, inte en titel.
I rummet hängde en märklig spänning, en elektrisk känsla som jag först inte förstod.
När jag lämnade hennes kontor den kvällen visste jag att något hade förändrats.
Något nytt hade fötts — en tyst förståelse som varken hon eller jag vågade uttala.
De följande dagarna stärkte bara denna förbindelse.
Ett slumpmässigt möte i bokhandeln ledde till en inbjudan till middag.
Samtal i hörnbaren blev till bekännelser om ensamhet.
Gränserna mellan lärare och student suddades ut, farligt och oemotståndligt.
När hon föreslog ett ”projekt för extra poäng” med veckovisa möten blev det tydligt: betygen var inte längre det viktigaste.
Så allt började: ett enkelt mejl, ett samtal och väckandet av en förbjuden känsla.
Det extra arbetet var verkligt — en fördjupad studie av T. S. Eliot — men mycket snart blev det något mer.
Två gånger i veckan kom jag till hennes kontor: vi pratade om poesi, men också om livet, sömnlöshet, rädslor.
Jag såg hur hennes blick höll sig lite längre, hur hennes skratt blev mjukare när vi var ensamma.
En lördag ringde hon mig för att titta på sällsynta manuskript.
När jag kom sa hon att hon ville prata.
Hon erkände att hon kanske hade överskridit gränsen, gått för långt.
Jag trodde att hon skulle avsluta allt.
Men istället viskade hon det jag redan visste men aldrig sagt högt: mellan oss finns något.
Hon tog min hand.
En lätt, försiktig gest, men som framkallade en oåterkallelig darrning.
Hon viskade: ”Det här handlar inte längre bara om extra poäng.”
Från och med det ögonblicket existerade ingen linje längre.
Vi kallade det inte med ord, men förändringen var definitiv.
Våra litterära diskussioner flätades samman med intima bekännelser.
Middagen på den italienska restaurangen kändes som en dejt.
Farvälkramen varade för länge.
Och snart började vi ett hemligt förhållande som bröt alla universitetsregler.
Det var både spännande och skrämmande.
Jag förstod riskerna: hennes karriär, mitt rykte, skandalen om någon fick reda på sanningen.
Men inget av detta övervägde dragningskraften av hennes närvaro.
Under hennes självsäkra och intelligenta yttre dolde sig ensamhet, som hon lät mig se.
Vi byggde vår egen värld.
Blicken över auditoriet sa allt.
Lätt beröring blev ett hemligt språk.
Skört.
Förbjudet.
Berusande.
I månader spelade vi våra roller: hon — den respekterade läraren, jag — den anonyma studenten.
Men bakom stängda dörrar var vi bara Markus och Evelyn.
Det var inte perfekt, ofta svårt, men det var verkligt.
Ett år senare, på kvällen för årsdagen av vårt första möte, lade hon sitt huvud på min axel och frågade: — Tänker du ibland på hur vi kom hit?
— Hela tiden, — svarade jag.
Vi visste att faran inte var borta.
Men det vi byggt tillhörde bara oss.
Det handlade inte om godkännande.
Det handlade om val.
Och den kvällen förstod jag det jag aldrig vågat erkänna: trots rädsla, trots hemlighetsmakeri, var jag lycklig.
Hon också.
Det var inte lätt och inte rättvist.
Det var kaotiskt, riskfyllt, djupt mänskligt.
Men det var vi.
Och trots allt höll det.