— Alinka, skynda dig som en vildsvin, gör oss smörgåsar, annars går ölen inte att dricka alls!
Serjogas röst, tjock och självgod, slog mot öronen så fort hon klev över tröskeln till sin egen lägenhet.
Han vände sig inte om, hans uppmärksamhet var fäst vid de fladdrande figurerna på TV-skärmen, där någon oändligt dum actionfilm rullade.
Lukten var sådan att det kändes som om avloppssystemet från en ölbar hade brustit i hallen — en stickande blandning av bakfylla, billig tobak och svettiga mänskliga kroppar.
Under fötterna knastrade utspilld chips-salt, och Alina rynkade på näsan när de små kristallerna trängde in i sulan på hennes skor.
Tre par smutsiga, slitna sneakers låg slarvigt slängda direkt på den ljusa mattan, lämnande blöta, fula avtryck av höstslask.
Det var det första hon såg när hon kom hem för tredje gången den här veckan.
En bild som hade blivit äckligt bekant.
Alina stängde långsamt dörren efter sig.
Låset klickade öronbedövande högt i hennes huvud, men ingen av de tre som ockuperade vardagsrummet märkte det.
Hon tog av sig kappan, hängde upp den i garderoben och rättade automatiskt till halsduken.
Allt detta gjorde hon med en viss avstängd, frusen långsamhet, som om hon betraktade sig själv utifrån, som hjältinnan i en dålig film som snart måste säga sin replik men inte kan minnas den.
Hennes man, Vadim, låg utslagen på soffan med fötterna på armstödet i sina uteslitna jeans.
Han gav ett godkännande “hm” åt Serjogas kommentar och tog en klunk öl direkt ur plastflaskan på en och en halv liter.
Den tredje gästen, Kolyan, tog utan skam hennes favoritfåtölj.
Den som hon valt i ett halvår, mjuk, i manchester och damrosa.
Nu pryddes armstödet av en mörk, fuktig fläck från utspilld öl, och Kolyan lade sina skor på soffbordet i glas utan att ta av dem, vilket lämnade smutsiga märken.
Hon gick in i rummet. Ingen sa “hej” till henne.
Ingen frågade hur hennes dag hade varit efter ett tolv timmar långt arbetspass.
Hennes närvaro bemöttes som självklar, som ett möbelstycke eller vitvara som nu, på kommando, skulle utföra sin funktion.
— Har du hört, Alin? — sa Vadim långsamt utan att vrida på huvudet.
— Serjoga är hungrig. Fixa något snabbt. Korv fanns i kylskåpet tror jag.
Inuti Alina brast inget och exploderade inte. Det dog helt enkelt. Slutgiltigt och oåterkalleligt.
Den värme som fortfarande funnits för denna person, som fått henne att på kvällarna plocka upp flaskor efter honom och hans vänner, diska och vädra, hade förvandlats till en kall, slät sten.
Hon såg på dem — på sin man, hans vänner, på det smutsiga centrum i hennes lilla värld — och kände inget annat än isande, avskild avsky.
Hon var en främling här. Hushållerska i sin egen lägenhet.
Tyst, utan ett ord, vände hon sig och gick mot köket.
Männen i vardagsrummet, som trodde att ordern var mottagen, stirrade åter på TV:n och kommenterade högt med skratt och svordomar.
Alina öppnade skåpet under diskhon och tog ut den största och mest robusta soppåsen.
Svart, på 120 liter. Hon räckte ut den resolut, och plasten prasslade i kökets tystnad som torra löv på en grav.
Med påsen i händerna återvände hon till vardagsrummet. Alla tre släppte för en sekund TV:n och tittade förvånat på henne.
— Är det för smörgåsarna eller? — fnös Kolyan, men skämtet hängde i luften.
Alina ignorerade honom. Hon gick fram till soffbordet.
Med en lugn, bestämd rörelse svepte hon ner tomma och halvfulla flaskor, chipspåsar och krossade servetter på golvet.
Glaset klirrade dovt mot laminatet.
Sedan plockade hon upp Vadims handkontroll från soffan, som han alltid kastade hursomhelst, och lade den i påsen.
Därefter gick hans nersmutsade bilmagasin och en hoodie, slarvigt slängd över fåtöljens ryggstöd, också i påsen.
Skratten i rummet tystnade. I luften hängde tät, seg förvirring.
— Hej, vad håller du på med? — pressade Vadim fram och sänkte fötterna från armstödet. Hans röst blandade förvåning med dåligt dold irritation.
Alina lyfte blicken mot honom.
Hennes blick var helt lugn, kall och hård, som en kirurgs blick över operationsbordet.
— Jag städar, — svarade hon med jämn röst och plockade upp hans stinkande strumpor från golvet som han tagit av sig och kastat vid soffan. De hamnade också i den svarta påsen.
I ett ögonblick stannade allt i rummet: ljudet av skott på TV:n, kluckandet av ölen i flaskan som Serjoga inte ens fått till munnen.
De tre männen stirrade på Alina, sedan på den svarta påsen i hennes händer, som om hon hade tagit med en levande orm in i huset.
Vadim var den första att reagera.
Hans ansikte visade långsamt, som ett gammalt fotografi, ett uttryck av nedlåtande irritation.
Han försökte förvandla allt till ett skämt, återta kontrollen över situationen.
— Har du helt tappat förståndet? Vad är det här för uppträdande? Har du PMS eller? — han log och såg mot sina vänner för stöd.
— Grabbar, ser ni det här? Ren kvinnofason. Hon tog påsen. Nu ska hon väl tvinga oss att ta ut soporna också.
Kolyan fnittrade nervöst, och Serjoga skrattade högt och gutturalt — som han tydligen trodde var manligt.
Han slog sig på knät och nästan välte flaskan.
— Nå, Alinka, du ger verkligen! Skådespelerska! Vi trodde att du dukade bordet i köket, men du har påsen för sopor. Vadik, håll din fru i styr, annars har hon helt vildnat.
Deras skratt påverkade inte Alina.
Det var bara bakgrundsljud för henne, som brummandet från kylskåpet eller droppande vatten från kranen.
Hon svarade inte, gav dem inte ens en blick. Istället vände hon sig tyst och gick mot sovrummet.
Hennes lugn var mycket mer skrämmande än något skrik. Det var onaturligt, som lugnet före en storm.
Denna tysta manöver rubbade Vadim. Han hoppade upp från soffan, hans ansikte var inte längre hånfullt.
— Hej, vem pratar jag med?! Vart går du? — han hann ifatt henne i korridoren och grep hårt tag i hennes armbåge, vände henne mot sig.
— Jag ställde dig en fråga. Vad är det här för cirkus du har ordnat framför mina vänner?
Alina sänkte långsamt blicken mot hans fingrar som höll hennes hand.
Hon såg på dem med sådan isande avsky, som om det inte var hennes mans hand utan något slemmigt odjur.
Han släppte instinktivt greppet.
— Jag städar, — sa hon lika jämnt och tyst som första gången. Hon talade inte till honom, utan genom honom.
— Jag började inte i köket, utan i vardagsrummet.
— Vilka sopor? — höjde han rösten och tappade helt fattningen.
— Det är mina saker! Min handkontroll! Har du blivit galen?
— Dina saker? — hon såg honom rakt i ögonen för första gången, och det fanns varken rädsla eller ilska i hennes blick. Bara kall, allt förbrännande stål.
— Och vems lägenhet är det, Vadim? Vems fåtölj smutsar Kolyan ner med sin öl? På vilket bord ställde han sina smutsiga skor? I vems kök befaller din vän Serjoga mig, husägaren, att göra honom smörgåsar? Allt detta är mitt. Och du och dina saker här är bara skräp som jag inte längre tänker tolerera.
Serjoga och Kolyan i vardagsrummet tystnade och såg generat på varandra.
Den roliga ölfesten förvandlades plötsligt till ett obekvämt skådespel, där deras roll var statistrollen.
— Kom igen, Alin, varför är du upprörd? — sa Serjoga försonande från rummet.
— Jag blev lite het, förlåt. Vi är ju bara enkla människor. Vänner.
— Precis. Vi är inte främlingar, — fyllde Vadim i och grep tag i repliken som en livboj. Han försökte återigen anta en mentorlik, nedlåtande ton.
— Det här är också mitt hem. Och mina vänner kommer hit när jag vill. Vi är familj, och du måste respektera mina gäster.
Alina gav ifrån sig ett kort, torrt skratt utan en gnutta glädje.
— Familj? Hem? Vadim, du vet inte ens vad de orden betyder. Du har bara slagit dig ner. Du bor på mitt territorium, äter min mat, sover i min säng och beter dig ändå som om jag vore skyldig dig något. Du har förvandlat mitt hem till en billig pub, till en genomgångsgård för dina polare, som inte har minsta aning om vad som är artigt.
Hon ryckte undan sin hand och, ett steg bakåt, kastade den svarta påsen vid hans fötter.
Den slog dämpat mot golvet, och en spelkontroll skramlade inuti.
— I min lägenhet bestämmer jag själv, och om det inte passar dig kan du packa dina saker och dra härifrån vart du vill!
Meningen som Alina slängde ur sig hängde i hallen som en bödelns yxa.
Den svarta påsen vid Vadims fötter såg hotfull ut, som en punkt i slutet av en mening som inte längre går att radera.
Vadims ansikte gick igenom flera faser: från blodrött raseri till förvirrad bestörtning.
Han hade väntat sig tårar, skrik, porslinsbråk — den vanliga kvinnliga hysterin som han kunde dämpa med några nedlåtande ord.
Men detta isande, lugna ultimatum slog undan benen på honom.
Han gav ifrån sig ett nervöst, skallande skratt och försökte återta bilden av att vara i kontroll.
— Lyssna på henne, grabbar! — sa han teatralt och spred armarna mot sina häpna vänner. — Drottningen i slottet! Hon bestämmer! Alina, har du tittat på kalendern? Det här är inte ett palats, det är en sketen tvåa i ett bostadsområde. Du säger “i min lägenhet” som om det vore en penthouse med utsikt över Kreml. Vakna!
Kolyan, som fortfarande satt i fåtöljen, nickade instämmande och försökte stödja vännen och lätta upp stämningen.
— Slappna av, Vadik, bli inte upprörd. Alina, vad håller du på med? Vi är ju våra egna. Vi sitter här en timme och drar oss sedan. Vad är problemet? Även män behöver koppla av.
— Problem? — Alina vände långsamt huvudet mot honom. Hennes blick var sådan att Kolyan omedvetet tryckte in huvudet i axlarna och tog bort fötterna från bordet.
— Jag har inget problem. Jag mår illa. Jag mår illa av att komma tillbaka till detta svinesti. Jag mår illa av att se andras smutsiga skor på min matta. Och jag mår illa av att ni anser att det är normalt.
Denna tillrättavisning var riktad till Kolyan, men träffade Vadim.
Han insåg att han förlorade sin auktoritet inför sina vänner.
Han gick till motattack, besluten att slå där det gjorde mest ont, att förminska inte bara lägenheten utan även henne själv.
— Hon mår illa! — efterhärmade han.
— Vem behöver dig med ditt illamående? Du skulle sitta här ensam, med dina böcker och serier, och förvandlas till damm. Det är jag som har tagit med livet in i detta bo! Jag! Med vänner, med fest! Och du då? Jobb-hem, hem-jobb. Tråkig som en dammsugarmanual. Du borde vara tacksam för att någon överhuvudtaget står ut med dig.
Serëga, som kände att Vadim återigen var på topp, stödde attacken:
— Precis! Vadim har rätt. Vi skapar åtminstone lite rörelse. Annars skulle du inte ha en lägenhet här, utan ett gravkammare.
Vadim log skadeglatt när han såg att det numerära överläget var på hans sida.
Han tog ett steg mot Alina, lutande sig över henne.
— Så lugna ner dig, ta din påse och gå till köket. Och gör som du blev tillsagd. Smörgåsar. Annars börjar jag bestämma här själv, och det kommer du inte gilla.
Han väntade sig att hon skulle bli rädd, dra sig tillbaka, ge efter.
Men Alina blinkade inte ens. Hon tittade upp på honom, och i hennes ögon flöt ren, klar förakt.
— Liv har du tagit med? Vadim, låt mig påminna dig om vilket “liv” du har tagit med, — hennes röst förblev lugn, men en ny, skärande ton hade smugit sig in.
— Du har tagit med dig dina speladresser, som jag fick reda på när någon började ringa oss. Du har tagit med dig vanan att ljuga om att du söker ett “seriöst projekt”, medan du i själva verket spelar dina små spel tolv timmar om dagen.
Du har tagit med dig din pappa, som efter en veckas supande kom för att vila på min soffa eftersom din mamma hade kastat ut honom. Det är ditt “liv”.
Varje ord hon sa var som ett exakt, mätbart slag under bältet.
Leendet försvann från Vadims ansikte.
Serëga och Kolyan stod stela, deras glada humör försvann spårlöst.
— Vad… Vad pratar du om? — väste Vadim.
— Jag talar sanning, — deklarerade Alina.
— Den som du är så rädd för att höra, särskilt inför vittnen. Eller ska jag påminna om hur du “lånade” pengar från min pappa för ett “startup”-projekt, men i själva verket spelade bort dem på två dagar? Han väntar fortfarande. Du är ingen man, Vadim.
Du är en parasit. Dekoration. Du är bara en kropp som tar plats på min soffa, äter min mat och lämnar smuts efter sig. Och jag är färdig med att försörja dig. Och dina vänner också.
Hon gjorde en paus och svepte med blicken över alla tre.
På Sergejs och Kolyans ansikten speglades extremt obehag.
De hade kommit för att dricka öl med en vän, men hamnade på en offentlig förödmjukelsesession.
Och nu såg deras vän i deras ögon inte ut som en cool kille, utan som en ynklig parasit.
— Så det är inte jag som går ut i köket, — avslutade Alina, hennes röst klingade av kall ilska.
— Det är ni alla tre som ska ställa er upp och dra härifrån. Och ta med er allt ert skräp. Börja med den här påsen.
Luften i korridoren blev tjock som gelé, där alla ljud och rörelser stelnade. TV:n i vardagsrummet mumlade något om jakt och explosioner, men det kändes avlägset, som ett orealistiskt eko från ett annat liv.
Sergej och Kolyan, fångade i ett främmande familjeskandal som hade utvecklats till en offentlig avrättning, reste sig långsamt, nästan synkront.
I deras rörelser fanns varken solidaritet med vännen eller medkänsla med hans fru.
Det fanns bara en instinkt — att så snabbt som möjligt komma bort från epicentrumet av denna förödmjukelse.
— Ja, vi… vi går nog, — mumlade Sergej, utan att titta på varken Vadim eller Alina. Han grep snabbt sin jacka från soffans ryggstöd och tappade en paket cigaretter på golvet. Han orkade inte ens plocka upp det.
— Ja, vi måste nog gå, — tillade Kolyan och trängde sig förbi Vadim på sidan. Han undvek att se på Alina, som om han fruktade att hennes blick också kunde förgöra honom.
— Saker… ni förstår.
De tog på sig skorna i hallen tyst och stressat, snubblande över sina egna skosnören.
Deras uppvisade manliga bravader försvann och lämnade efter sig bara en klibbig känsla av obehag.
De sa inte till Vadim ”håll ut, vän” eller ”ring senare”.
De ville bara försvinna, smälta bort, glömma denna kväll som en dålig dröm.
När dörren stängdes bakom dem blev tystnaden i lägenheten öronbedövande.
Vadim stod mitt i korridoren som ett skadat djur. Hans ansikte var blekt, med fula röda fläckar.
Han försökte inte längre verka stark eller hånfull.
All hans påklistrade självsäkerhet rann av honom tillsammans med de bortgångna vännerna.
Kvar var bara en naken, förödmjukad och arg människa.
— Nöjd? — fräste han. Hans röst var låg och giftig.
— Du har förödmjukat mig inför alla. Gjort mig till ett skämt. Trampat på mig. Var det det du ville, eller hur?
Alina svarade inte. Hon bara tittade på honom, och hennes tystnad var mer skrämmande än vilket skrik som helst.
Hon såg framför sig inte sin man, inte en nära person, utan en ynklig, infantila manipulativ person vars trick slutat fungera.
— Och nu då? — fortsatte han, övergick till en giftig viskning.
— Du kastade ut dem, du kommer att kasta ut mig också. Och sen då? Ska du sitta ensam i din sterila lägenhet? Ska du njuta av tystnaden? Du kommer att skrika om en vecka! Du kommer att vissna här i ensamhet. Vem behöver dig så här? Arg, omöjlig kvinna. Tror du någon annan kommer att tolerera detta?
Han steg mot henne och försökte med sitt sista vapen — psykologiskt tryck — att bryta igenom hennes rustning.
Han ville se rädsla, tvivel, tårar i hennes ansikte.
Ville att hon skulle förstå vilket ”misstag” hon gjorde genom att avvisa honom.
Men Alina backade inte. Hon höjde handen och pekade tyst mot dörren. En enkel, tyst gest, som talade högre än alla ord.
— Gå, Vadim.
— Vad? — han blev överraskad.
— Jag sa: gå, — upprepade hon, och det fanns inte en uns tvekan i hennes röst.
— Ta din påse. Ta allt du anser är ditt. Och gå. Direkt nu. Lägg nycklarna på byrån i hallen.
Han stirrade på henne i flera långa sekunder, letade efter något tecken på bluff i hennes ögon.
Men där fanns bara kall, lugn beslutsamhet. Han förstod att det var slut.
Inte en ny skandal som man kunde försonas efter, utan just slutet. Sluttexterna.
Han gnisslade tänder. Grep den svarta påsen från golvet, som nu kändes som en symbol för hans utvisning.
Vände sig om och gick, utan att säga ett ord, till sovrummet.
Alina hörde hur han med duns drog ut lådor ur byrån, hur han ilsket slängde saker i någon väska.
Hon rörde sig inte, stod bara och väntade, förvandlad till en levande staty vid tröskeln till sitt nya liv.
Efter tio minuter kom han ut, påklädd, med en fylld sportväska över axeln och en soppåse i handen.
Han passerade förbi henne utan att se, slängde en nyckelknippa på byrån.
Metall klingade mot trä — det sista ljudet av deras gemensamma liv.
Vid dörren stannade han för ett ögonblick och vände sig om. Hans blick var full av maktlös hat.
— Du kommer att ångra det här, Alina, — kastade han och gick ut, slog hårt i dörren.
Låset klickade.
Och tystnaden infann sig.
Alina stod kvar i ytterligare en minut, eller fem, eller tio. Hon visste inte. Tiden stod stilla.
Hon gick långsamt in i vardagsrummet.
På bordet stod en halvdrucken ölflaska, på golvet låg smulor och ett paket cigaretter, på hennes favoritfåtölj mörknade en ful fläck.
I luften hängde en tjock doft av tobak, fylla och någon annans svett.
Det var doften av hennes tidigare liv.
Hon kände varken glädje eller triumf. Inuti henne fanns ett klingande tomrum.
Inte seger, utan tomhet, som efter en tung, utmattande sjukdom.
Hon gick fram till fönstret och slet upp det.
Kall, fuktig novemberluft, som luktade av regn och våt asfalt, strömmade in i rummet.
Den var frisk. Den var verklig.
Hon tittade ner på stadens ljus, på bilarna som skyndade någonstans, på människor under paraplyer.
Livet fortsatte.
Hennes liv också. Denna röra i lägenheten var nu bara hennes röra. Och tystnaden också.
Och för första gången på länge skrämde inte den tanken henne. Den gav hopp…