En åttaårig pojke sprang längs gatan, stressad över att hinna till skolan.
Han var redan sen till mattelektionen och kunde redan föreställa sig hur lärarinnan, med sitt stränga ansikte, skulle skälla ut honom igen — antingen för att han var sen eller för att han gav ett otydligt svar.
Han stod inte ut med de ögonblicken av förödmjukelse.
Och just idag, som grädde på moset, hade hissen slutat fungera, vilket försenade honom ännu mer.
”Hon kommer att skrika igen… hon kommer att säga att jag är lat igen…” tänkte han medan han hastigt korsade gatan.
Plötsligt fastnade hans blick på en grå bil som stod parkerad vid trottoarkanten.
I passagerarsätet satt ett litet barn, ungefär i hans brors ålder.
Barnet grät, slog med nävarna mot rutan och ropade hest på hjälp.
Hans kinder var röda och han hade svårt att andas.
Det var uppenbart att det var väldigt varmt inne i bilen.
Ingen vuxen fanns i närheten.
Pojken stelnade till.
Två känslor kämpade inom honom: rädslan för att komma för sent till en viktig lektion — och fasan över att se den lille pojken må allt sämre.
Han tänkte på sin bror: ”Tänk om det var min bror och ingen hjälpte honom…?”
Utan att tveka en sekund tog han upp en tung sten från marken och slog med all sin kraft mot rutan.
Glaset krossades och bilens larm gick igång.
Han stack in handen försiktigt och drog ut det gråtande barnet.
Några minuter senare kom en kvinna springande — det var barnets mamma.
Hennes ansikte var fyllt av tårar och skräck.
Pojken förklarade snabbt vad som hade hänt.
Kvinnan, som kramade sitt barn hårt, tackade honom om och om igen.
Och han, som torkade händerna på sin skjorta, suckade bara och fortsatte sin väg — mot skolan.
På vägen tänkte han bara på vad han skulle säga till lärarinnan.
Som väntat tog lärarinnan emot honom med stor indignation:
— Sen igen! Hur många gånger till?! Jag kommer ringa dina föräldrar!
— Men jag… — började han säga, men orden fastnade i halsen.
— Jag bryr mig inte om vad du gjorde där ute.
Hur många gånger har jag sagt att du inte får komma för sent till min lektion? Sätt dig, och imorgon kommer du med dina föräldrar.
Pojken satte sig vid sin bänk, men just då hände något oväntat.
Plötsligt öppnades klassrumsdörren.
In kom kvinnan från gatan, åtföljd av skolans rektor.
Kvinnan talade högt inför hela klassen:
— Den här pojken räddade min sons liv idag.
Jag ville berätta för er alla hur modig och klok han är.
Inte alla barn i hans ålder skulle ha gjort något sådant…
Klassrummet blev knäpptyst.
Lärarinnan, förvirrad, kunde inte säga något.
Rektorn gick fram till pojken och gav honom en liten ask.
Inuti fanns en läsplatta.
— Du gjorde det rätta — sa rektorn.
Vi är alla stolta över dig.
Lärarinnan, blek i ansiktet, såg på pojken och tillade tyst:
— Förlåt… jag visste inte…
Pojken ville säga något, men just då kände han sig bara lycklig.
Han förstod att till och med de hårdaste ord från lärare inte spelar någon roll när man har gjort något verkligt viktigt.
Ibland är goda handlingar mer värda än en lektion — det viktigaste är att vara en bra människa.