Jan Semjonovitj och Ljudmila Ivanovna hade mer än en gång ångrat att de gett efter för sonens övertalningar och sålt sitt hus… Det var kanske inte mycket, men det var deras eget hörn, där de kände sig som herrar i sitt hem.
Och här? De vågade knappt gå ut ur rummet för att inte reta upp svärdottern Alina.
Hon irriterade sig på allt — på hur de släpade med tofflorna, på hur de drack te, på hur de åt.
Den enda som brydde sig om dem i den här lägenheten var barnbarnet Artiom.
En lång, ståtlig kille, han älskade sina morföräldrar över allt.
Om hans mor höjde rösten framför honom, tog han genast deras parti.
Men sonen Igor… Antingen var han rädd för sin fru eller så brydde han sig helt enkelt inte, men han tog aldrig sina föräldrar i försvar.
Artiom åt till och med middag med sin mormor och morfar.
Men han var sällan hemma — han gjorde praktik och bodde på studenthemmet nära arbetet.
Han kom bara hem på helgerna.
De gamla väntade på dessa dagar som på en högtid.
Och nu stod det nya året för dörren.
Artiom tittade in tidigt på morgonen för att gratulera alla.
Han gick in till morföräldrarna, tog fram presenter — varma yllesockor och vantar.
Han visste att de alltid frös.
Till morfadern — enkla, till mormodern — med broderi.
Ljudmila Ivanovna höll vantarna mot kinden och började gråta.
— Mormor, vad är det? Tyckte du inte om dem?
— Men nej, mitt barn! Bättre present har jag aldrig fått.
Hon kramade sitt barnbarn, och han kysste hennes händer, precis som när han var liten.
De luktade alltid antingen äpplen eller pajer, men framför allt — värme och omtanke.
— Nåväl, håll ut här utan mig ett par dagar.
Jag går ut med grabbarna, sedan kommer jag tillbaka.
— Bra, mitt barn, — nickade mormodern.
Artiom gick.
De gamla blev kvar i rummet.
En timme senare hörde de Alina skrika åt sin man: ”Gästerna kommer, och här sitter de gamla!
Var ska vi göra av dem? Skam inför folk! Och var ska gästerna sova sen?” Igor muttrade något till svar, men hans fru ville inte ens lyssna.
Ljudmila och Jan satt tystare än vattnet, de vågade inte ens sätta på vattenkokaren.
Han tog fram några sparade våfflor ur nattduksbordet och delade med sin hustru.
De satt vid fönstret och tuggade i tystnad.
I Ljudmilas ögon darrade tårar.
Så smärtsamt — att leva tills du blir gammal och inse att ingen behöver dig…
Det började skymma.
Igor kom in i rummet.
— Det är så här… Gästerna kommer snart, ni måste gå någonstans.
Ni förstår själva — med er blir det ingen fest.
— Son, vart ska vi gå? — frågade modern.
— Vi känner ingen här.
— Vet inte… Grannen i byn hade ju bjudit in er — kanske dit?
— Hur då? Bussarna går inte längre, och var är hon nu…
— I alla fall, ni har en timme att packa.
Han gick.
Ljudmila och Jan såg på varandra och höll tillbaka tårarna
.
De packade ihop sina saker — och barnbarnets vantar kom väl till pass.
De gick ut på gatan.
Det hade redan blivit mörkt, folk skyndade med sina ärenden.
Ljudmila tog sin man under armen, och de gick mot parken.
På vägen gick de in på ett kafé, drack te och åt smörgåsar — hela dagen hade de inte ätit något.
De satt där nästan en timme, vågade inte gå ut i kylan.
Men till slut gick de ändå.
I parken fanns en paviljong.
De bestämde sig för att vänta där.
De satte sig tätt intill varandra.
Ljudmila betraktade vantarna på sina händer.
Jan suckade:
— Åtminstone har vårt barnbarn ett gott hjärta, till skillnad från sina föräldrar.
— Ja… Vi lovade honom att hålla ut — men vi orkade inte.
Snön föll, i fönstren tändes ljusslingor.
Människor förberedde sig för högtiden.
Plötsligt började en hund gnälla vid deras fötter — en glad spaniel.
Han hoppade upp i mormors knä.
— Vems är du, vännen? Har du gått vilse?
På avstånd hördes en röst:
— Graf! Var är du? Dags att gå hem!
En ung kvinna närmade sig paviljongen.
Hon såg de gamla, hunden i kvinnans knä.
Hennes blick mjuknade.
— Ursäkta, han är snäll, han gör ingen illa… Har ni suttit här länge?
— Länge, lilla vän…
— Men varför inte hemma? Snart är det nyår, ute är det kallt.
De gamla teg.
— Har ni ingenstans att gå?
De sänkte blicken.
— Så… — Hon stannade ett ögonblick.
— Nåväl, vi fortsätter samtalet i värmen.
Jag är tunt klädd, fryser redan.
Och ni säkert också.
Res er, följ med mig.
— Varför ska du besvära dig? Vi klarar oss på något sätt…
— Nej då! Jag och Graf bor ensamma, plats finns det.
Kom nu, annars missar vi högtiden.
De såg på varandra, reste sig.
Även i de varma sockorna var deras fötter stelfrusna.
De gick långsamt, hunden sprang runt dem, viftande glatt på svansen.
Hemma var det varmt, det luktade paj.
Julgranen glittrade med ljusen.
Dasja — så hette flickan — dukade bordet.
Hela natten satt de och samtalade.
Ljudmila berättade hur de hamnat i paviljongen.
Dasja var nära att gråta:
— Hur kan man driva ut sina egna föräldrar på gatan?!
På morgonen lät hon dem inte gå.
Hon lät dem bo kvar.
Hon trivdes med dem — det var som om hennes egna anhöriga hade kommit tillbaka.
Under tiden hade Artiom återvänt, tittade in i morföräldrarnas rum — tomt.
Sängen orörd.
— Mamma, var är de?
— De gick.
— Vart?!
— Den 31:a bad jag dem gå — gästerna var här.
Artiom tog jackan och rusade ut.
I två timmar letade han, frågade förbipasserande.
Förtvivlan överväldigade honom.
Och plötsligt såg han en flicka med en hund.
I hennes händer — mormors vantar.
— Ursäkta, var fick du dem ifrån?
— Och varför?
— Sådana gav jag till min mormor! Och nu är hon och morfar borta…
— Är du Artiom?
Hon log.
— Följ med mig.
På vägen berättade Dasja hur hon hittat dem i parken.
Hur hon låtit dem stanna hos sig.
Hemma luktade det pannkakor.
— Jag älskar den doften, — viskade Artiom.
Dasja gick in i köket:
— Se vem vi hittade!
Ljudmila rusade till sitt barnbarn.
Sedan satte sig alla vid bordet.
Artiom bad om ursäkt för sina föräldrar.
Dasja övertalade dem att stanna hos henne.
Så blev det i hennes lägenhet, där tidigare bara hon och Graf hade bott, livligt, varmt och hemtrevligt.
Hunden valde nu själv hos vem han skulle sova.
Och Artiom och Dasja… Det är redan en annan historia.
Det viktigaste — godhet.
Ibland räcker det att bara le.
Att fråga: ”Vad har hänt?” Att göra något gott.
Och sedan dess hördes alltid skratt i det hemmet, det luktade paj, och Lord kunde aldrig bestämma sig hos vilken av sina nya husvärdar det var mysigast.