Oleg slog igen kylskåpet så hårt att hyllorna där inne skakade.
En av magneterna föll till golvet med ett dovt ljud.
Lena stod mittemot honom, blek, med knutna nävar.
– Så? Känns det bättre nu? – flämtade hon och höjde hakan.
– Du har bara tröttat ut mig, – Olegs röst brast, även om han försökte tala tystare.
– Vad är det för liv vi har? Inga glädjeämnen, inga framtidsutsikter.
– Så det är mitt fel igen? – Lena skrattade, men skrattet var bittert.
– Självklart, för det blir aldrig som i dina fantasier.
Oleg ville säga något, men viftade bara avvärjande med handen.
Han öppnade en flaska mineralvatten, tog en klunk direkt från flaskhalsen och ställde den på bordet.
– Oleg, var inte tyst, – Lenas röst darrade.
– Säg åtminstone en gång rakt ut vad det handlar om.
– Vad finns det att säga? – grinade han.
– Om jag… men du skulle ändå inte förstå.
Jag är trött på allt det här.
Trött till vansinne!
De stirrade tyst på varandra några ögonblick.
Till slut drog Lena ett djupt andetag och gick in i badrummet.
Oleg satte sig i soffan.
Det hördes hur vattnet brusade i handfatet: Lena hade troligen satt på kranen för att dölja gråten.
Men Oleg insåg att han redan inte brydde sig längre.
Oleg och Lena hade gift sig för tre år sedan.
De bodde i Lenas lägenhet, som hon hade fått från sina föräldrar.
De hade flyttat till ett hus på landet när de gick i pension och överlämnat stadslägenheten till dottern.
Lägenheten var visserligen rymlig men enkelt inredd, med möbler nästan från sovjettiden.
Till en början var Oleg nöjd: lägenheten låg ju nästan mitt i centrum, nära hans arbete, i ett respektabelt område.
Men efter ett halvår började vardagen irritera honom.
Lena trivdes i sin familjeborg med de bruna tapeterna och mormors gamla skänk.
För Oleg verkade allt alltför alldagligt.
– Lena, förklara för mig, – tog han ständigt upp samma samtal.
– Vill du verkligen inte byta ut det där hemska gula linoleumgolvet? Eller tapetsera om? Göra allt modernt, stilfullt?
– Oleg, vi har inga extra pengar för en totalrenovering just nu, – svarade hon mjukt.
– Självklart skulle jag vilja ändra på allt, men låt oss vänta på bonusen eller spara först.
– Vänta?! Det är hela ditt liv – att vänta, att stå ut.
Oleg mindes ofta hur han träffade Lena.
Hon var en blyg student, men hennes blå ögon och oändligt goda leende hade vunnit honom.
Han sa till sina vänner: ”Jag ser en blomknopp i henne – när den slår ut kommer alla att häpna.”
Och nu kände han sig besviken:
”Hon slog aldrig ut, hon vissnade redan vid roten”, – tänkte han när han såg Lena damma de sköra vaserna, mata den upphittade kattungen med gräddfil eller rätta till ramarna med barndomsfoton på väggarna.
Men Lena kände sig inte som en ”grå mus”: hon levde bara så som hon ansåg rätt.
Hon gladdes åt småsaker – en ny servett, en stilla kväll med en bok, en kopp te med mynta, det varma skenet från en skrivbordslampa.
Oleg såg i det bara stagnation.
Trots alla ständiga klagomål ville han inte skiljas – innerst inne höll tanken honom tillbaka att han annars måste flytta från den bekväma lägenheten till sina föräldrar, som han alltid hade dåliga relationer med.
Dessutom brukade hans mor, Tamara Iljinitsjna, i varje gräl ta svärdotterns parti.
– Min son, du har fel, – brukade hon säga.
– Lena är en underbar flicka, klok. Ni bor i hennes lägenhet… var glad för det.
– Mamma, vad vet du? – muttrade Oleg.
– Vad förstår du om livet? Du har fastnat, precis som Lena, i din stenålder.
Tamara Iljinitsjna suckade: sonen hade länge dragit sig undan.
Fadern, Igor Sergejevitj, kände Olegs karaktär och sa bara:
– Låt honom reda ut det själv, Tamara, blanda dig inte i det.
Och samtidigt kom Oleg hem och blev alltmer arg:
”Lena är som en skugga, en grå mus, och dessutom har hon bundit mig till den här lägenheten”, upprepade han för sig själv.
I ett nytt gräl skrek han:
– Jag såg en gång i dig en vacker blomma! Och nu? Jag lever med en frusen knopp…
Då grät Lena för första gången på många månader.
Och den heta dagen – den dag då allt började – talade de för första gången på allvar om skilsmässa.
Oleg stod vid fönstret och såg på när grannarna mittemot la ut saker på balkongen.
– Lena, jag är trött, – sade han tyst, fortfarande vänd mot glaset.
– Trött… på vad? – hon försökte tala jämnt.
– På det här livet, på våra ändlösa gräl.
Du har låst in dig i dina kastruller och servetter.
Tror du att jag vill slösa bort åren så här meningslöst?
Lena teg en stund, tog sedan en soppåse och gick ut i hallen.
Oleg hörde dörren slå igen.
Han hoppades att hon skulle komma tillbaka efter några minuter, kanske för att prata.
Men Lena var borta en halvtimme och kom tillbaka lugnare.
– Vet du, – sade hon, lutad mot väggen, – kanske är det verkligen bättre om du är ensam. Flytta.
– Inte tal om, – Oleg svarade tvärt, som om hon hade sårat honom.
– Jag hade inte tänkt lämna mitt hem.
– Oleg, det här är inte ditt hem.
Det är mina föräldrars lägenhet, – Lena log bittert.
– Låt oss vara ärliga: vi klarar det inte. Det är dags att erkänna det.
Han visste inte vad han skulle säga, så han drog sig tillbaka till rummet och satte sig vid datorn.
Men tanken gnagde: ”Och vart ska jag gå? Till föräldrarna… relationerna är redan spända.”
Grälet blev hängande i luften och de följande dagarna upprepades allt: de grälade om småsaker, men kärnan var alltid densamma –
likgiltighet mot hustrun som han såg som en ”grå mus”, blandad med rädslan att bli hemlös.
Så småningom gick det till sin spets: Oleg blev rasande och lämnade själv in skilsmässoansökan.
”Det är jag som bestämmer, inte hon”, mumlade han envist.
”Jag har ju mina föräldrar, jag har någonstans att gå.”
Han packade sina väskor och flyttade, om än utan större glädje, till Tamara Iljinitsjna och Igor Sergejevitj.
Lena gick lugnt med på skilsmässan.
Papperen på myndigheten – och snart var de inte längre man och hustru.
Tre år gick.
Oleg bodde hela tiden hos sina föräldrar.
Till en början trodde han: ”Jag vilar några månader och återgår sedan till ett normalt liv: hyr en lägenhet, hittar en ny kvinna som delar mina ideal.”
Men han fastnade som i ett träsk.
Jobbet såg dystert ut: pengarna räckte bara till små nöjen.
Och några framtidsutsikter visade sig inte.
Föräldrarna klagade på att sonen var över trettio och fortfarande levde på deras bekostnad.
Och en kall vårkväll gick Oleg hem efter att ha träffat en vän.
Han passerade ett litet mysigt café där lamporna lyste starkt i skyltfönstret.
Han bestämde sig för att gå in och värma sig.
Men när han kom närmare stannade han plötsligt: vid ingången stod Lena.
Samma Lena som han hade lämnat för tre år sedan i hennes lägenhet.
Men nu var det en annan kvinna: rak hållning, prydligt hår, strama men eleganta kläder och en lugn blick.
I handen – bilnycklar.
Av märket att döma, inte billig.
”Herregud…” tänkte Oleg och märkte inte ens hur han gick fram till henne.
– Lena? – ropade han.
Hon vände sig om, kände inte igen honom direkt, men log sedan.
Oleg lade märke till att hennes leende inte längre var det gamla – blygt och generat – utan verkligt lugnt och självsäkert.
– Hej, Oleg, – sade hon.
– Jag är glad att se dig! Hur mår du?
– Jag ser att du har det bra.
– Låt oss säga att jag nu lever som jag alltid har drömt om, – svarade Lena utan någon som helst självhävdelse.
– Jaså… – Oleg svalde, försökte svälja klumpen i halsen och den växande avundsjukan.
– Ja, bra gjort. Jobbar du fortfarande på samma ställe?
– Nej, jag bytte område.
Jag öppnade min egen blomsterstudio.
I början var jag rädd, men… – hon log.
– Det fanns en person som stödde mig.
– Vem då? – orden slank ur honom.
Innan Lena hann svara kom en lång man i kappa ut från caféet.
Han gick fram till Lena och lade armen om hennes axlar:
– Älskling, ett bord blev ledigt, ska vi gå?
Lena vände sig till Oleg och presenterade mannen:
– Det här är Vadim, får jag presentera. Vadim, det här är Oleg, – hon log mot mannen, rörd av hans omtanke.
– Nåväl, Oleg, jag var glad att se dig. Jag… hoppas det går bra för dig också.
Oleg nickade, medan en storm kokade inom honom.
När han såg på Vadim förstod han plötsligt: Lena var helt förändrad, inte den ”gråa musen” han hade trott.
Hon hade slagit ut – som den blomma han själv en gång beskrev, men inte med honom, utan med någon annan.
– Lena… – han ville säga något i stil med ”förlåt mig”, men alla ord fastnade i halsen.
– Jag är glad för din skull, verkligen.
– Tack, Oleg, – svarade hon tyst men bestämt.
– Ta hand om dig.
Vadim log mot Oleg, nickade lätt, och de försvann tillsammans genom caféets glasdörr.
Oleg kände hur den kalla vinden gick rakt igenom honom.
Han slöt ögonen ett ögonblick och mindes: ”Jag lever med en frusen knopp…” – det hade han en gång slängt hårt i ansiktet på Lena.
Och nu hade knoppen slagit ut, medan han själv stod kvar utanför – bokstavligt och bildligt.
Genom caféets stora fönster kunde man se hur Lena och Vadim pratade och skrattade.
Han såg deras gester, deras uppriktiga leenden och insåg att hela hans kväll redan var förstörd.
Och inte bara kvällen – känslan av tomhet i själen växte.
En gång hade även han kunnat bli en källa till trygghet för Lena, uppmuntra henne till förändringar, stötta hennes drömmar.
Men han hade valt en helt annan väg.