Zainab hade aldrig sett världen, men hon kände dess grymhet i varje andetag.
Hon föddes in i en familj som satte skönhet framför allt, och hon var blind.
Hennes två systrar beundrades av alla för sina fängslande ögon och eleganta gestalt, medan Zainab betraktades som en börda – en pinsam hemlighet bakom låsta dörrar.
Hennes mamma dog när hon bara var fem år, och sedan dess förvandlades hennes far. Bitter, förbittrad och grym – särskilt mot henne.
Han kallade henne aldrig vid namn, utan kallade henne bara “den där saken”.
Hon fick inte sitta vid familjens middagsbord, och när gäster kom skulle hon inte vara i närheten.
Han trodde att hon var förbannad, och när Zainab fyllde 21 år fattade han ett beslut som skulle krossa det lilla som fanns kvar av hennes redan brustna hjärta.
En morgon gick hennes far in i hennes lilla rum, där Zainab satt tyst och försiktigt lät fingrarna glida över de slitna punktskriftssidorna i en gammal bok, och lade en hopvikt tygbit i hennes knä.
“Du ska gifta dig imorgon,” sa han likgiltigt.
Zainab frös till. Orden hade ingen mening. Gifta sig? Med vem?
“Det är en tiggare från moskén,” fortsatte hennes far. “Du är blind, han är fattig – ett bra parti för dig.”
Hon kände hur blodet försvann från hennes ansikte. Hon ville skrika, men inget ljud kom ur hennes mun.
Hon hade inget val – hennes far gav henne aldrig något alternativ.
Nästa dag gifte hon sig i en liten, hastig ceremoni. Självklart såg hon aldrig hans ansikte, och ingen vågade beskriva det för henne.
Hennes far puttade henne mot mannen och sa: “Ta hans arm.”
Som ett spöke i sin egen kropp lydde hon.
Bakom hennes rygg skrattade alla och viskade: “Det blinda flickan och tiggaren.”
Efter ceremonin fick hon en liten påse med kläder och puttades återigen fram till mannen.
“Nu är han ditt problem,” sa hennes far och gick iväg utan att se sig om.
Tiggaren, Yusha, ledde henne tyst längs vägen. Han talade inte under lång tid.
De kom fram till en liten, fallfärdig stuga i byns utkant som luktade av våt jord och rök.
“Det är inte mycket,” sa Yusha milt. “Men här är du trygg.”
Hon satte sig på den gamla mattan och höll tillbaka tårarna. Detta var nu hennes liv – en blind kvinna gift med en tiggare, i en stuga av lera och hopp.
Men något märkligt hände den första natten.
Yusha gjorde te med varsamma händer. Han gav henne sin kappa och sov vid dörren som en vakthund som skyddade sin drottning.
Han talade till henne som om han verkligen brydde sig: vilka historier hon gillade, vilka drömmar hon hade, vilken mat som fick henne att le.
Ingen hade någonsin frågat henne så förut.
Dagarna blev till veckor.
Yusha följde med henne till floden varje morgon, beskrev solen, fåglarna, träden med sådan poesi att Zainab trodde hon såg dem.
Han sjöng medan de tvättade kläder och berättade sagor om stjärnor och fjärran länder på kvällarna.
Zainab skrattade för första gången på år – hennes hjärta började öppna sig.
Och i den där märkliga lilla stugan hände något oväntat: Zainab blev kär.
En eftermiddag tog hon hans hand och undrade: “Var du alltid en tiggare?”
Han tvekade och viskade sedan: “Jag var inte alltid så.” Men han sa inget mer, och Zainab pressade inte vidare.
Tills den dagen.
Hon gick ensam till marknaden för att köpa grönsaker. Yusha hade instruerat henne noggrant och hon memorerade varje steg.
Men halvvägs grep någon tag i hennes arm hårt.
“Blinda råtta!” fräste en röst – hennes syster Amina.
“Är du fortfarande vid liv? Lekar du fortfarande tiggaren fru?”
Zainab kände hur tårarna steg, men hon stod rak i ryggen.
“Jag är lycklig,” sa hon.
Amina skrattade kallt: “Du vet inte ens hur han ser ut. Han är avskum. Precis som du.”
Då viskade hon något som krossade Zainabs hjärta:
“Han är ingen tiggare. Zainab, du har blivit lurad.”
Förvirrad vinglade Zainab hem. Hon väntade tills det blev mörkt, och när Yusha kom tillbaka, frågade hon med fast röst:
“Säg mig sanningen. Vem är du egentligen?”
Då knäböjde Yusha framför henne, tog hennes händer och sade tyst:
“Du borde inte veta det än. Men jag kan inte längre ljuga.”
Hennes hjärta bultade.
Han andades djupt.
“Jag är ingen tiggare. Jag är Emirens son.”
Zainabs värld började snurra. “Emirens son!”
Hon kämpade för att kontrollera sin andning, försökte förstå vad hon just hört.
Varje ögonblick de delat – hans vänlighet, hans tysta styrka, historierna som kändes för levande för en enkel tiggare – fick nu mening.
Han hade aldrig varit en tiggare – hennes far hade gift bort henne med kunglig princ, förklädd i trasor.
Hon drog tillbaka händerna och frågade darrande: “Varför? Varför lät du mig tro att du var en tiggare?”
Yusha reste sig, hans röst lugn men full av känsla:
“För jag ville ha någon som såg mig – inte min rikedom, inte min titel, bara mig. Någon ren i hjärtat. Någons kärlek som inte var köpt eller utkrävd. Du var allt jag önskade, Zainab.”
Tårar rann nerför Zainabs kinder.
Hennes fars smärta blandades med ofattbarheten att någon gått så långt för att vinna hennes hjärta.
Hon sa ingenting, bara viskade: “Och nu? Vad händer nu?”
Yusha tog hennes hand: “Nu följer du med mig – in i min värld, till mitt palats.”
Hennes hjärta hoppade till.
“Men jag är blind. Hur kan jag vara en prinsessa?”
Han log mot henne: “Redan är du, min prinsessa.”
Den natten sov hon knappt. Tankarna snurrade – över hennes fars grymhet, Yushas kärlek, framtidens skrämmande okända.
Nästa morgon anlände en kunglig vagn till stugan. Vakter klädda i svart och guld bugade sig när Yusha och Zainab klev in.
Zainab höll hårt i hans arm när vagnen rullade mot palatset.
När de kom fram, vänta folkmassan redan. De förundrades över den förlorade prinsens återkomst – ännu mer över att se honom med en blind kvinna.
Yushas mor, drottningen, steg fram och granskade Zainab. Men Zainab bugade sig vördnadsfullt.
Yusha förklarade: “Det här är min fru – kvinnan som valde mig, som såg min själ när ingen annan kunde.”
Drottningen tystnade. Sedan tog hon ett tveksamt steg fram och omfamnade Zainab:
“Då är hon min dotter,” sade hon mjukt.
Zainab kände hur hon nästan svimmade av lättnad.
Yusha pressade handen och viskade: “Jag sa det – du är trygg nu.”
Den kvällen, i ett tornrum, stod Zainab vid fönstret och lyssnade på livet i hovet.
Hennes liv hade förändrats på en dag. Hon var inte längre en skugga – hon var prinsessa, hustru, en kvinna som äljades för sin själ, inte utseende.
Men i det ögonblickets fred låg en mörk skugga – hennes fars hat.
Hon visste att hovet skulle viska – om hennes blindhet, hennes ursprung – men för första gången kände hon sig stark.
Nästa morgon blev hon inkallad till hovet, där adelsmän och dignitärer väntade.
Vissa viskade när Zainab steg in – men hon höll huvudet högt.
Då hände det oväntade: Yusha steg fram och sade med fast röst:
“Jag kommer inte bli kung förrän min fru är accepterad och ärad i detta palats. Om inte, så går jag med henne.”
Ett sorl fyllde salen. Zainabs hjärta bultade när hon såg på honom.
Han hade riskerat allt för henne.
“Skulle du lämna tronen för mig?” viskade hon.
Han såg på henne med brinnande passion:
“Det gjorde jag en gång – och jag skulle göra det igen.”
Drottningen reste sig:
“Låt det vara känt: Från och med idag är Zainab inte bara hans fru. Hon är prinsessan Zainab av det kungliga huset. Den som visar henne respektlöshet, visar respektlöshet mot kronan.”
Och med de orden tystnade salen.
Zainabs hjärta bultade – inte av rädsla längre, utan av stolthet och kraft.
Hon visste att hennes liv skulle förändras – men nu på hennes egna villkor.
Hon skulle inte vara en skugga mer, utan en kvinna som funnit sin plats i världen.
Och det största av allt: för första gången behövde hon inte ses för sin skönhet – utan för den kärlek som fanns i hennes hjärta.