I lägenheten på Myasoedovskaya luktar det naftalin, strykjärn och… oro.
Zilya har varit i sovrummet i en timme redan.
Hon har på sig den sjätte baddräkten.
De andra ligger på sängen, byrån, golvlampan och under kudden.
Ytterligare två är i ugnen för att ”värma färgen”.
Monya står i hallen med en strandväska och ett ansiktsuttryck som någon som gått genom Sinaiöknen och till slut sett skylten ”start på rutten” igen.
”Zilya, min själ, vad händer?!” ropar han för åttonde gången.
”Monya, vänta! Jag har en hel konflikt här mellan modell och självrespekt!”
Ur sovrummet kommer en figur i en blommig baddräkt med volang och ett tragiskt ansiktsuttryck.
”Säg ärligt. Ser jag ut som en kvinna i den här, eller som en person som förlorat både sin livsnerv och midja?”
Monya rättar sin panamahatt med texten ”New Jersey 1997” och svarar artigt:
”Zilya, i den där ser du ut som en själ som fått sitt tyg stulet från höften.
Men urringningen är som ett öppet visum till Israel.”
”Jaha?!” fräste Zilya.
”Vill du att jag ska ha på mig något som får mig att se fyrkantig ut?!
Vad vet du överhuvudtaget om linjer och volymer när du köpt dina kalsonger efter ögat i 30 år?”
”Zilya, ta på dig vilken som helst.
Jag vill bara se havet innan pensionen.
Min.
Eller din.
Vem som än tappar tålamodet först.”
”Alltså vilken som helst?!” fräste Zilya.
”Det säger den som väljer mellan spratt i olja eller tomatsås i tre dagar och ändå köper sardeller.”
Grannen Grisha, som ”bara tittade in för att fråga var man köper dill”, sitter redan på puffen, dricker kompott och viskar till Monya:
”Gå härifrån medan det finns hopp kvar.
De använder baddräkterna som strategiska vapen.”
Zilya kommer ut med hatt och glasögon som Yoko Ono.
Hon vänder sig till Monya och säger som Scheherazade efter en svår natt:
”Klart.
Bara att vi stannar till på apoteket, i synagogan, på Rosinos kontor, hos Bella efter en skål och i bokhandeln på vägen – de har en ny bok om hur man hittar inre frid utan att lämna badkaret.”
Monya satte sig ner.
”Zilya, låt oss bara erkänna sanningen.
Vi ska inte gå någonstans.
Det här var ingen strandutflykt.
Det var en modevisning av kollektionen ’Zilya och hennes epok’.
Imorgon börjar vi med leopardmönstrat.
Jag är inte psykiskt redo.”
Zilya kisade:
”Vänta lite.
Leopard med fransar är inte bara en baddräkt, Monya.
Det är min bättre hälft.
Man säger att den framkallar ett rus.”
”Zilya, du är som ett naturfenomen i den:
Safari upptill, meteorologisk varning nedtill.
Om du går till stranden i den kommer delfinerna att resa sig och vissla.
Och det är inte gillande utan en bön om nåd.”
”Men ingen somnar på mig,” svarade Zilya,
”till skillnad från din sorgfärgade baddräkt.”
”Zilya, om du dessutom viftar med en handduk i leopardmönstret kommer båten från Turkiet att lägga till, tänkande att det är djungelns rop!”
Zilya fnös, tog på sig leopardmönstret, tittade sig i spegeln och sa:
”Och vadå?
Jag är en framstående kvinna.
Och förresten, Monya…
Leoparden byter inte sina fläckar.
Och det gör inte jag heller.”
Och plötsligt från köket:
”Monya, vad var det där?!”
”Vad?!”
”Jag tror den här baddräkten vibrerar! Eller är det min ålder?”
Monya reste sig, gick fram, tittade noga och sa:
”Det är bara etiketten med larmet, Zilya.
De glömde ta bort den i affären.
Vi har inte betalat för den än.”
”Bra då,” sa Zilya.
”Då stannar jag i den.
Om de stoppar mig säger jag att det är en installation.
’Kvinnan i den sena sömnadens epok’.
Och du, Monya, blir min kurator.”