Hunden hade fastnat i en fälla och ylade av smärta.
Farfar Jegor, en gammal man med gott hjärta och vitt skägg, hörde det medan han samlade ved nära sin stuga.
Han slängde kvistbunten och gick med sin käpp i handen mot ljudet.
Synen var skrämmande – en stor svartvit hund, med ögon fulla av rädsla och smärta, försökte dra ut sin tass ur en rostig fälla.
Farfar tvekade inte.
Han närmade sig försiktigt och talade mjukt:
“Ta det lugnt, lilla vän … Jag ska hjälpa dig.”
Med några skickliga rörelser befriade han tassen.
Hunden gnydde tyst, men bet inte, sprang inte iväg.
Tvärtom – han lade nosen i farfars knä, som om han ville tacka honom.
Farfar bar hem honom, tvättade såret, förband det, gav honom vatten och varm soppa.
Han gav honom ett enkelt namn – Varg.
Tre veckor gick.
Varg blev frisk och försvann – han kom bara inte tillbaka från en morgonpromenad i skogen.
Och då började det märkliga.
Varje kväll låg det ett byte framför farfars dörr – en hare, en rapphöna, till och med ett litet vildsvin en gång.
Allt var noggrant lämnat, som en gåva.
I byn bredvid kunde man inte tro det.
De viskade: “Gubben har nog slutit ett avtal med mörka krafter …”
Men en kväll blev allt klart.
Medan snön ven utanför hörde farfar ett ljud vid tröskeln.
Han öppnade dörren – och blev stum.
Där satt Varg.
Men han var inte ensam.
Bredvid honom stod tre andra hundar – stora, nästan som vargar.
Och bakom dem lyste fler ögon i mörkret.
Ett helt flock.
Varg närmade sig farfar, lade en nyfångad gås framför honom och såg honom i ögonen – klokt, nästan mänskligt.
Från den natten vaktade flocken farfars hus.
Varken tjuv eller vilddjur vågade sig nära.
Och när den hungriga vintern kom började hundarna bära mat också till andra – till barnen, till de gamla, till alla som behövde.
Människorna trodde inte sina ögon.
Men farfar visste: det var tacksamhet.
Äkta, djup, från hjärtat – för en god gärning.
Och sedan dess berättar man i byarna:
“Var god även mot ett djur – och det kan bli din ängel.”