Man säger att djur ibland kan känna och se mer än människor. Så var det också med den märkliga vargen som helt enkelt vägrade lämna kroppen av en död flicka i en liten ukrainsk by.
Situationen blev så underlig att de lokala läkarna kallades in – och det de upptäckte chockade alla.
När de såg den vackra Julia, klädd i sin brudklänning och liggande i kistan, brast alla närvarande i byns kulturhus ut i gråt.
Man borde ha fått se henne gå leende och lycklig mot altaret på sin bröllopsdag. Men istället för ett bröllop… blev det en begravning.
Plötsligt kom en varg in i salen. Den hoppade direkt upp i kistan och vägrade lämna den. Ivan, förkrossad, försökte driva bort honom, men djuret brydde sig inte ens. Då mindes Ivan sitt första möte med Julia.
Hon älskade Karpaterna. Så ofta hon kunde, vandrade hon genom skogarna i Transkarpatien eller Lviv-regionen. Den friska luften där fick henne att må bättre – stora städer som Lviv eller Kiev förvärrade alltid hennes epilepsi.
En dag, efter en lång vandring, vilade hon i tältet när hon hörde ett svagt jämrande utanför.
När hon tittade efter upptäckte hon ett litet, utmärglat djurunge. Hon gick genast fram, men när hon lyfte upp det insåg hon att det inte var en valp – utan en liten varg… Hon blev lite rädd, eftersom hon trodde att modern kunde dyka upp när som helst och vara farlig.
Men tiden gick, och ingen kom. Ungen såg på henne med sorgsna ögon och pep svagt.
Då förstod hon att modern troligen hade dödats – kanske av tjuvjägare, kanske av en björn. Och utan henne hade den lilla ingen chans i vildmarken.
Hon tog med sig ungen till byn och gav den varm mjölk. Efter att ha ätit rullade ungen ihop sig på en traditionell ukrainsk handduk och somnade.
Julia visste att hon inte kunde uppfostra en varg – till slut skulle den växa upp till ett starkt rovdjur. Så hon tog honom till ett rehabiliteringscenter för vilda djur, som de i Uzjhorod eller nationalparken Synevyr.
Där mötte hon Ivan, en medkännande anställd. Han lovade att ta väl hand om vargen och lät Julia besöka honom regelbundet.
Så började en vacker vänskap – inte bara mellan Julia och vargungen, som hon kallade Charlie, utan också mellan henne och Ivan. Båda älskade den ukrainska naturen och djuren.
Charlie växte upp som en lojal hund och besvarade den kärlek han fått. Och när Ivan friade till Julia, svarade hon genast ja. De bestämde sig för ett traditionellt ukrainskt bröllop.
Julia älskade sin brudklänning med traditionella broderier – hon kände sig underbar i den. Men hennes sjukdom förstörde alla hennes drömmar.
Den dag då Ivan kom hem till sin fästmö fann han henne livlös i sängen. Byläkaren, en vän till familjen, kom och konstaterade dödsfallet: Julia hade dött i ett epileptiskt anfall.
Ivan var förkrossad. Istället för att leda henne till altaret, måste han nu följa henne till hennes sista vila. Han klädde henne i den älskade brudklänningen och ordnade begravningen.
Stämningen i byns kulturhus var tung. Ingen kunde stå ut med synen av en brud i en kista. Ivan, som visste hur mycket Charlie älskade Julia, bestämde sig för att ta med honom för att säga farväl.
Men i samma ögonblick som vargen kom in och såg henne, sprang han direkt till kistan, hoppade upp i den och vägrade lämna den.
Ingen kunde få bort honom. Ivan förstod att något inte stämde och ringde akutsjukvårdare från regionsjukhuset.
Läkarna blev förvånade över vad de såg, men på Ivans desperata bön gick de med på att undersöka Julia en gång till. Plötsligt ropade en av dem till och började prata tyst med sina kollegor.
De lade Julias kropp på en bår och förde henne snabbt till sjukhuset. Ivan, chockad, följde genast efter.
På intensiven sa en läkare, med darrande röst: “Julia var inte död… Det var ett sällsynt tillstånd som kallas katalepsi – ett symtom på epilepsi.
Andningen är knappt märkbar, hjärtslagen extremt svaga, kroppen helt stelnad. Hon verkade död… men var det inte.”
Charlie hade känt att hon fortfarande levde. Och tack vare honom blev Julia inte levande begravd.
Efter några timmar lyckades läkarna stabilisera hennes tillstånd. Hjärnan hade inte tagit någon skada.
När hon vaknade upp och fick veta vad som hade hänt började hon gråta – hon kunde knappt tro att hennes liv räddats av den varg hon själv en gång räddat.
Kort därefter gifte sig Julia och Ivan – precis som de drömt om: med broderade skjortor, blomsterkransar och äkta kärlek.