Alexandra kände ingenting fysiskt längre.
Ingen smärta, bara ett dovt, brännande hugg djupt i själen.
Hon kunde inte förstå var hon befann sig eller vad som hade inträffat.
Kvinnan såg sig omkring, förvirrad.
Det fanns ingen horisont, inget land, ingen himmel.
Allt hade försvunnit – bara en tät, blåaktig dimma omslöt henne helt.
– Välkommen till evigheten, sade en lugn men oroande röst.
Och just i det ögonblicket mindes Alexandra allt.
Varje detalj: hur hennes bil tappade kontrollen, körde av vägen, voltade i luften…
och hur den sista smällen förvandlade hennes liv till ett enda krossat fragment.
– Nej! Jag är inte redo! – skrek hon. – Jag har en man, ett barn… min mamma är svårt sjuk!
De behöver mig! Jag ber dig, skicka tillbaka mig! Jag ger dig vad du vill!
– Ett intressant förslag… – svarade rösten med ett lätt leende som Alexandra nästan kunde känna mot huden.
– Jag ska hjälpa dig. Men jag varnar dig: du får en chans, och jag tvivlar på att du kan ta den. Och priset blir fruktansvärt. Tro mig – jag känner helvetet väl…
– Jag ber dig, vem du än är – gör det! Hjälp mig!
– Okej. Jag är nyfiken… Jag ska dela upp din själ i fyra delar. Tre stannar hos dig, och en behåller jag som säkerhet.
Du får exakt en timme. Vi får se vad du går för. Även om jag misstänker att inte ens du känner dig själv…
Alexandra skyndade sig ut ur huset – hon var tvungen att åka innan eftermiddagstrafiken började.
Hennes son väntade hos svärmodern på landet.
Bredvid hennes bil satt en rufsig och skadad kråka med en bruten vinge.
När den såg henne, hoppade den smärtsamt och tafatt mot henne, som om den bad om hjälp.
– Ska du köra? – frågade en granne med en näsduk i handen. – Skjutsa oss till djurkliniken. Jag betalar. Annars överlever den inte…
Men Alexandra hade bråttom.
Tiden var knapp.
– Ring en taxi. Jag har inte tid för skadade fåglar – svarade hon torrt.
Kråkan gav sig inte, kraxade, hoppade i vägen, verkade be om hjälp.
Men Alexandra, irriterad, sparkade bort den och klev in i bilen.
Hon startade motorn och körde iväg utan att se sig om.
Grannen stod kvar, paralyserad, utan att förstå något.
Fågeln var borta…
Vid den sista bensinstationen, nästan framme, stannade Alexandra för att tanka.
När hon var på väg tillbaka till bilen ställde sig en mager, herrelös tik i vägen för henne.
Hon viftade försiktigt på svansen, såg bedjande på henne, och kröp fram med sänkta öron.
Hon nafsade lätt i nederdelen av Alexandras byxor.
– Försvinn! – skrek Alexandra och drog undan benet med kraft.
Men hunden rörde sig inte.
Hon låg kvar där, såg upp på henne, höll fast i varje sekund.
Lukten av våt päls, smuts och loppor väckte en djup avsky hos Alexandra.
– Försvinn, äckliga kräk! – skrek hon och sparkade till hunden.
Tiken flög iväg, och Alexandra, med en plötslig smärta i sidan, stängde in sig i bilen och startade.
Med en desinfektionsservett torkade hon sina händer på ratten.
Usch. Det var ju bara det som fattades – att bli smittad av något.
Först fågeln, sen hunden… bara störningsmoment.
Vägen var full av bilar.
Folk kom och gick med brådska.
Alexandra slappnade av och tryckte lite mer på gaspedalen.
Men riktigt lugn blev hon inte.
Mitt på vägen rörde sig en liten vit kattunge.
Liten, dammig, rädd.
Alexandra såg den tydligt: dess ögon bad om hjälp.
I dem fanns rädsla, hopp, vädjan.
”Jag inbillar mig bara… det kan inte vara sant…”, tänkte hon.
Men i backspegeln såg hon kattungen sätta sig ner och lägga framtassarna ihop – som om den bad.
– Stackars liten… Vad gör du här?
Något rörde sig i henne.
Hon kände impulsen att stanna, ta upp den, åtminstone få bort den från vägen.
Men… det fanns ingen tid.
Hon tittade på klockan: det hade gått 58 minuter sedan hon lämnat huset.
Hon kunde inte stanna för en kattunge.
Hon hade inte ens tid för sitt eget liv.
Men ändå tittade hon en sista gång…
Kattungen sprang efter bilen.
Liten, bräcklig, desperat att nå henne.
”Nu räcker det!” – tänkte Alexandra och återvände till vägen framför sig.
Hon hade saker att göra.
Det var inte hennes ansvar.
Någon annan fick ta hand om djuren. Inte hon.
Två minuter senare sladdade bilen.
Hjulen tjöt, hon tappade kontrollen… och sedan: en tjock, grå, seg dimma.
Och i den hördes samma röst igen – nu hes och hånfull:
– Varför skyller ni människor alltid på mig? Jag gav dig ju en chans. Tre, för att vara exakt. De stod rakt framför dig.
Du behövde bara stanna. Bara hjälpa till.
Fågeln, hunden, kattungen… det var du själv.
Det var delar av din själ som skrek: ”Stanna!”
Rösten tystnade för ett ögonblick.
Nu lät den tystare, nästan sorgsen:
– Vet du hur sällsynt det är att någon tar vara på de chanserna? På flera sekel – bara några få.
Men när det händer, då gläds jag. För då ger jag dem tillbaka deras fjärde del. Hel. Och deras öde… blir aldrig detsamma igen…
Alexandra ville säga något, svara.
Men ur dimman dök svarta, lurviga ben med klor upp som sträckte sig efter henne…
P.S. Nästa gång du går förbi någon i nöd – vare sig det är en människa eller ett djur – stanna.
Kanske är det din egen själ som ropar: ”Stanna!”
För den… vet redan vad som kommer.