Anna stelnade till. Orden träffade henne som en hink kallt vatten som hälldes över hennes huvud. Den här lägenheten var hennes hem – platsen som hon tillsammans med sin man köpt redan innan bröllopet.
Hennes föräldrar hade hjälpt till, så att de äntligen kunde ha en plats för sig själva, där de kunde börja sitt gemensamma liv.
Och nu stod svärmodern framför henne – som om den här lägenheten plötsligt var ”familjeegendom”.
”Ursäkta mig, men vad grundar du det uttalandet på?”, frågade Anna kyligt och försökte behålla lugnet.
”Vad jag grundar det på? På att Sergej är min son!”, sa Olga, rätade på sig och korsade armarna. ”Så länge han bor här, tillhör lägenheten familjen. Och om du tror att du bara kan kasta ut oss, då har du verkligen fel!”
Anna kunde inte tro sina öron.
”Olga Ivanovna, låt mig förtydliga: Lägenheten köptes med mina föräldrars pengar. Jag står som ägare i fastighetsregistret. Sergej bor här för att han är min man – inte för att du ska flytta in.”
”Det är din åsikt, älskling. Jag säger: om min son bor här, så tillhör det familjen!”, avbröt Olga henne hånfullt. ”Och Sergej jobbar, han bidrar också!”
”Ja, han jobbar. Men alla löpande kostnader, driftkostnader, reparationer, till och med möblerna – allt har jag betalat”, svarade Anna bestämt. ”Och glöm inte: lagen bryr sig inte om vad du önskar, utan om vad som står i dokumenten.”
Olgas läppar pressades samman till ett smalt streck, och hennes ögon fylldes av vrede.
”Vänta bara, vi får se vad Sergej säger om det här!”, röt hon. ”Tror du verkligen att han inte kommer att försvara sin familj? Vi pratar med honom – och sen får vi se vem som blir kvar!”
Anna tog ett steg tillbaka. Hon kände: det här var inte bara ett gräl – det var början på en mycket djupare konflikt. Hon var inte rädd, men hon var besviken. Hur hade det kunnat gå så här långt?
Och då hände något som ingen hade räknat med.
Nästa morgon, när Anna vaknade, stod Olgas resväskor i vardagsrummet.
Och Sergej.
”Mamma stannar här några dagar. Hon behöver vila. Hon har ingen annan plats att ta vägen just nu. Och dessutom – lägenheten är inte bara din”, sa han spänt men bestämt.
Anna stirrade på honom, förstummad.
”På allvar? Du säger verkligen att hon får stanna här? Att hon bara kan komma in i mitt hem utan att vi ens har pratat om det?”, frågade hon tyst.
”Lyssna – för mig är det också ett hem. Och hon är min mamma. Hur som helst, vi måste hitta en kompromiss.”
Då förstod Anna: något grundläggande hade förändrats. Det handlade inte längre bara om lägenheten. Det handlade om respekt, om gränser – och om vem som stod på hennes sida och vem som inte gjorde det.
Den kvällen satt Anna ensam i sovrummet, med ägarbeviset i handen. Tankarna snurrade åt alla håll.
Lägenheten var hennes. Men känslan av att vara hemma… började försvinna.
Och då fattade hon ett beslut. Ett som ingen hade väntat sig – men som många senare skulle beundra och säga:
”Jag önskar att jag också hade varit så modig.”