Zhanna stod vid fönstret i sin trerumslägenhet och betraktade stadens kvällsljus.
Vid tjugofem års ålder ägde hon en rymlig bostad i ett fint område.
Varje kvadratmeter hade kostat henne uppoffringar och avkall.
För sju år sedan, när hon var arton, började hon spara pengar.
Hon arbetade på två jobb samtidigt.
Nattpass på ett café, kontorsjobb på dagarna.
Inga nöjen, inga inköp.
Bara drömmen om ett eget hem.
Grannarna undrade – hur kunde en ung kvinna ha råd med detta?
Släktingarna var avundsjuka och ställde besvärliga frågor.
Zhanna var stolt över sin självständighet.
Hon hade inrett lägenheten efter egen smak.
Skapat mysiga läshörnor.
Gjort om balkongen till en plats för hantverk.
Tystnaden efter jobbet blev helig.
En kopp te i det egna vardagsrummet.
Barfota på parketten.
Ingen störde, ingen kritiserade, ingen krävde något.
Det var hennes fästning, hennes kraftplats.
Men i morse ringde hennes kusin Lena.
Rösten lät konstig – spänd och skör.
Hon bad om ett möte.
Zhanna blev misstänksam.
Lena ringde aldrig bara för att prata.
På kvällen kom Lena med rödkantade ögon.
Hon satte sig i soffan och knäppte händerna.
“Zhanna, jag har problem”, började hon gråtande.
“Oleg har lämnat in skilsmässopapper.”
“Va?” – Zhanna satte sig bredvid henne.
“Ni verkade ju ha det bra tillsammans.”
“Det trodde jag också”, sa Lena bittert.
“Men han har planerat detta i ett år.
Skrivit över egendom, använt juridiska knep.
Lägenheten är nu hans.
Och vi – jag och barnen – står på gatan.”
Lena berättade osammanhängande, hoppade mellan ämnen.
Hennes man visade sig vara beräknande.
Han skrev över allt värdefullt på sin bror.
Barnen lämnade han hos henne – han visste att det skulle bli tufft för henne.
“Var bor ni nu?” frågade Zhanna.
“Tillfälligt hos hans mamma”, sa Lena och rynkade näsan.
“Föreställ dig – det är rena helvetet!
Hon skyller allt på mig.
Säger att jag förstört hennes son.
Barnen lider.
Maksim har dragit sig undan helt.
Katja skolkar från skolan.”
Zhanna kände verkligt medlidande.
Hon erbjöd ekonomisk hjälp och gav kontaktuppgifter till en advokatvän.
Men hon märkte hur Lena granskade lägenheten med vaksamma ögon.
Hon lade märke till de rymliga rummen, den smarta planlösningen.
“Du har det så fint”, suckade Lena och såg sig omkring i vardagsrummet.
“Varför behöver du så mycket plats ensam?”
“Jag gillar utrymme”, svarade Zhanna försiktigt.
“Så klart”, nickade kusinen.
“Utan barn kan man unna sig sådant.”
Det fanns ett förebrående tonfall i hennes röst.
Zhanna sa inget, men känslan av obehag dröjde sig kvar.
Nästa vecka ringde Lena varje dag.
Hon klagade på svärmodern, barnen, exmaken.
Berättade detaljer om skilsmässan, lade upp planer.
Zhanna lyssnade tålmodigt, gav råd.
Men oron växte.
“Zhanna, jag vet inte vad jag ska göra”, grät Lena igen.
“Svärmor hotar att kasta ut oss.
Maksim slogs i skolan igår.
Katja säger att hon vill till sin pappa.”
“Lena, kanske du borde hyra en lägenhet?” föreslog Zhanna.
“Jag kan hjälpa till med pengar.”
“Och hur ska jag betala hyran sen?” – utbrast Lena.
“Oleg kommer bara betala underhåll genom domstol.
Vem vet när det blir!
Barnen behöver tak över huvudet nu!”
Två veckor senare ringde det på dörren.
Zhanna öppnade – och stelnade till.
Där stod Lena med resväskor.
Bredvid henne stod två tonåringar med sänkta blickar.
Maksim, fjorton år, lång och butter.
Katja, tolv, med tårfyllda ögon.
“Hej!” ropade Lena med spänd röst.
“Vi har bestämt oss för att tillfälligt flytta in hos dig.”
“Vad menar du?” – Zhanna var förvirrad.
“Lena, vi hade ju inte kommit överens om det…”
“Varför ska du ha en trerummare ensam?” – avbröt Lena och rullade in väskorna i hallen.
“Du har så mycket plats och vi lider hos svärmor.
Släktingar ska ju hjälpa varandra!”
Barnen var tysta och undvek ögonkontakt.
Maksim kramade sin ryggsäck, Katja höll hårt i ett gosedjur.
“Lena, men det här är min lägenhet”, försökte Zhanna säga.
“Jag är inte redo för det här…”
“Men snälla!” – avfärdade Lena.
“Högst en månad.
Tills vi hittar något bättre.
Du kommer väl inte kasta ut din egen släkt?”
Lena gick redan runt i lägenheten och granskade rummen.
Barnen släpade in sina saker motvilligt.
“Maksim tar det lilla rummet”, bestämde Lena.
“Katja sover med mig i det stora.
Du har väl inget emot att ge oss ditt sovrum?”
“Vänta nu”, sa Zhanna.
“Det är mitt sovrum.
Jag bor där.”
“Men skjut till lite”, svarade Lena obekymrat.
“Soffan går bra att sova på.”
Zhanna stod mitt i hallen och såg hur hennes hem togs över.
Lena delade ut order till barnen om var saker skulle stå.
Hon öppnade väskor, hängde upp kläder.
“Mamma, var ska jag lägga mina böcker?” – frågade Maksim tyst.
“På hyllorna, älskling.
Zhanna delar säkert gärna.”
“Men där står mina böcker”, protesterade Zhanna svagt.
“Flytta på dem då”, sa Lena.
“Det får plats allt.”
Utanför dörren fanns fler väskor, lådor, till och med krukväxter.
Lena pratade om ett tillfälligt boende, men tog med sig saker som om det var en permanent flytt.
“Din inredning är tråkig”, påpekade Lena medan hon flyttade en fåtölj.
“Inget hemtrevligt alls.
Ingen fara, vi gör det mysigare.”
Zhanna såg tyst på medan hennes tillflyktsort försvann.
Tystnaden byttes ut mot främmande röster.
Frid blev till rastlös oro.
Lägenheten var inte längre hennes fästning.
“Katja, ta hit fikusen”, beordrade Lena.
“Ställ den vid fönstret.
Och du, Maksim, ställ gitarren i hörnet.”
Barnen lydde.
Zhanna stod där och insåg – hennes liv var över.
Ett nytt kapitel började – oinbjudet, oväntat, skrämmande.
Den första veckan gick i spänning.
Zhanna försökte vänja sig vid det ständiga oväsendet.
Maksim spelade musik på full volym.
Katja pratade konstant i telefon.
Lena beordrade alla som om hon vore husets härskarinna.
– Zhanna, köp mer mjölk, sade systern vid frukosten. – Barnen växer, de behöver näring.
– Jag handlar enligt lista, svarade Zhanna. – Gör din egen lista.
– Åh, sluta! avfärdade Lena. – Vi är ju bara tillfälligt här. Ingen idé att vara petig.
Men deras närvaro drog ut på tiden.
Lena sökte inte jobb, utan tillbringade dagarna på sociala medier.
På frågor om planer svarade hon undvikande.
– Jag behöver tid att samla mig, förklarade hon. – En skilsmässa är stressande. Sen ska jag börja leta.
Räkningarna för el och vatten tredubblades.
Ljuset var tänt hela tiden.
Det var mycket varmt vatten som gick åt.
Zhanna betalade tyst mellanskillnaden.
– Mamma, får jag ta med kompisar? frågade Katja.
– Självklart, älskling, tillät Lena. – Zhanna har inget emot, eller hur?
Zhanna ville protestera, men flickan hade redan sprungit iväg för att ringa.
På kvällen fylldes lägenheten av tonåringar.
Musik, skratt, trampande steg.
Grannarna knackade på väggen.
– Lena, be dem vara tystare, bad Zhanna.
– Åh, kom igen! protesterade systern. – Barnen behöver avkoppling efter allt de gått igenom.
Nästa dag hade Lena bjudit in vänner på ”te”.
Kvinnorna slog sig ner i vardagsrummet och pratade högljutt om andras bråk.
De stannade till midnatt.
– Förlåt att vi blev sena, sa Lena nonchalant. – Vi fastnade i samtalet.
Zhanna låg i sängen och lyssnade på de främmande rösterna.
Hon hade fått ge upp sitt sovrum, sov nu i soffan.
Kudden kändes för hård.
Barnen respekterade inte hennes auktoritet.
När Zhanna bad dem städa efter sig mumlade Maksim:
– Du är inte vår mamma. Vi behöver inte lyda dig.
– Max, var inte otrevlig, tillsade Lena trött. – Men han har rätt, Zhanna. Barnen bearbetar skilsmässan, de behöver förståelse.
– Förståelse ersätter inte respekt, svarade Zhanna skarpt.
– Var inte så sträng, bad systern. – De menar det inte illa.
Men röran ökade.
Smutsig disk i vasken.
Uppslängda kläder.
Smulor på mattan.
Zhanna städade tyst, bet ihop tänderna.
Grannarna började klaga.
Först försiktiga antydningar om buller.
Sen raka frågor.
– Zhanna, vad pågår här? frågade grannen, faster Vera. – Varje dag är det sådant oväsen.
– Mina brorsbarn är på besök, ljög Zhanna. – De åker snart.
Men ”snart” kom aldrig.
En månad blev en mardröm.
En dag kom Zhanna hem tidigt och kände inte igen vardagsrummet.
Möblerna stod helt annorlunda.
Soffan vänd mot fönstret.
Bordet tryckt mot väggen.
Och hennes favoritfåtölj var borta.
– Lena! ropade hon. – Var är min fåtölj?
– Den tog jag ut på balkongen, svarade systern nonchalant från köket. – Den störde barnen.
– Störde? sa Zhanna förvånat.
– Den tog för mycket plats. Barnen måste kunna göra sina läxor. Jag möblerade om för deras bekvämlighet.
Zhanna gick tyst ut på balkongen.
Fåtöljen stod bland gamla saker, ensam och ynklig.
Precis den fåtölj hon köpt först.
Symbolen för hennes självständighet.
– Du frågade inte mig! fräste Zhanna när hon gick tillbaka in.
– Kom igen! undrade Lena. – Det är bara en fåtölj! Den kan du ta in igen.
– Det handlar inte om fåtöljen! skrek Zhanna. – Det här är min lägenhet! Mina möbler! Mitt hem!
– Varför skriker du så? rynkade Lena på pannan. – Barnen sover middag.
– Jag bryr mig inte om barnen! fräste Zhanna. – Skärp dig! Flytta ut idag!
– Zhanna, lugna dig, försökte systern få henne att sansa sig. – Har du blivit galen?
– Jo, det har jag! bekräftade Zhanna. – Av all er oförskämdhet! Av din fräckhet! Ut med er allihop! Genast!
Lena blev blek.
De sömniga barnen kikade fram.
– Tant Zhanna, vad har hänt? frågade Katja försiktigt.
– Det som hänt är att ni har tagit över mitt hem! kunde Zhanna inte hålla sig längre. – Och din mamma tror att hon kan bestämma här!
– Du är hjärtlös! började Lena gråta. – Du slänger ut ditt eget blod på gatan!
– Jag slänger er inte på gatan. Jag ger er tre dagar att hitta ett ställe. Det räcker.
– Var ska jag hitta något på tre dagar? snyftade systern. – Jag har inga pengar!
– Det är inte mitt problem, svarade Zhanna kallt. – För en månad sedan sa du också att du inte hade pengar. Vad har förändrats?
Barnen stod i hallen, förvirrade och rädda.
Maksim kramade sin lilla syster.
– Jag ska hitta en hyreslägenhet åt er, sade Zhanna lugnare. – Jag betalar första månaden och depositionen. Det är min sista hjälp.
– Zhanna, snälla! bad Lena. – Ge mig mer tid! Jag ska skärpa mig!
– Tiden är ute, svarade Zhanna bestämt. – Tre dagar. Punkt slut.
De följande dagarna var spända.
Lena försökte spela på medlidande.
Hon berättade för barnen hur elak deras tant var.
Zhanna var tyst och letade efter lösningar.
Hon hittade en tvåa i grannområdet.
Ingen lyx, men ett anständigt hem.
Hon kontaktade hyresvärden och betalade handpenningen.
På utflyttningsdagen hoppades Lena fortfarande på barmhärtighet.
– Kanske ändrar du dig? frågade hon när hon packade. – Vi är ju släkt.
– Det är just därför jag hjälper till med lägenheten, svarade Zhanna. – Jag skulle inte hjälpa främlingar.
– Du har förändrats, sade Lena sorgset. – Du har blivit kall.
– Nej. Bara klokare.
Dörren stängdes med ett dovt klick.
Zhanna lutade sig mot dörrkarmen och pustade ut.
Tystnaden återvände till hemmet.
Hela kvällen städade hon.
Tvättade, diskade, satte tillbaka möblerna på plats.
Fåtöljen tog sin plats vid fönstret igen, högtidligt.
Till natten var lägenheten återigen hennes tillflyktsort.
Zhanna satte sig i sin favoritfåtölj med en kopp te.
Lärdomen var hård, men viktig.
Ibland måste man vara självisk för att bevara sig själv.
Med Lena hade hon inte längre kontakt.
Sorgen satt djupt.
Men Zhanna oroade sig inte.
Vänner och kollegor räckte för ett rikt liv.
Спросить ChatGPT