— Du… släppte in de där… med plantorna, — Marina skakade nästan av ilska. — Vem är den där kvinnan? Och vems barn är det, älskling?
— En kollega, inget allvarligt, — Pavel sjönk ihop i bilsätet.
— Så om jag frågar henne, kommer hon bekräfta att ni bara träffats i jobbet? — Marina kisade som om hon skulle förhöra honom.
— Försök inte lura mig.
Hon slog igen bildörren och rättade till väskremmen. Den friska aprilvinden lekte med fållen på hennes perfekt strukna kappa.
Nåväl… Man måste ju ha något att göra en lördagsmorgon, eller hur?
— Lili, skynda dig! — ropade hon till sin väninna som småsprang efter henne. — Alltid måste man vänta på dig.
— Marina, slappna av. Vi ska ju inte på något möte, — Lilia hoppade över vattenpölarna på sina klackar.
— Vi kollar bara lägenheten, där är ändå bara damm och tystnad. Det hade varit skönare att stanna hemma, ärligt talat.
Marina stannade och suckade djupt.
— Förstår du, lägenheten är som en sticka i huvudet på mig. Som ett skåp man lovat att rensa i ett år.
Lilia nickade förstående — med tre barn hade hon slutat försöka.
De korsade den välskötta gården till den nya höghusbyggnaden. Marina saktade in medan hon letade bland nycklarna.
— Kolja går ibland in för att läsa av mätarna, — förklarade hon. — Jag har inte satt min fot där sen renoveringen. Jag är rädd.
— Rädd för vadå?
— Kaos… eller kanske en vattenläcka… eller kackerlackor.
— På tjugofemte våningen? — Lilia fnittrade.
Hissen stannade mjukt. Marina steg ut först.
— Hör du det? — Hon rynkade pannan.
— Vadå?
— Barnskratt.
— Du inbillar dig. — Lilia viftade bort det.
Men vid dörren hörde Marina det tydligt: Någon bodde där – livligt och högljutt. Nyckeln vred sig oväntat lätt i låset.
Först slog lukten av stekt lök och kokande soppa emot henne. I hallen stod små barnsko med blinkande lampor prydligt uppradade.
— Ilja! Försiktigt! — hördes en kvinnas röst från köket.
På de kritvita väggarna färgglada handavtryck, på golvet utspridda leksaksbilar. En pojke på kanske sju år gled fram i en plastbalja.
Strax därpå kom en ung kvinna ut ur köket i en morgonrock — och i Marinas förkläde, som Marina ännu inte packat upp efter att ha fått det i present av sina kollegor.
— Oj… — Kvinnan stannade med en visp i handen. — Vem letar ni efter?
Marina lät blicken svepa över röran och sa med kall röst:
— Jag borde snarare fråga dig – vem letar du efter här?
Från ett rum tittade en flicka på kanske fyra år fram med en leksakshäst.
— Mamma, är det gäster?
Långsamt tog Marina fram mobilen. Pavel. Hon slog hans nummer. Han svarade efter andra signalen.
— Marisha, bli inte arg, — började han mumla. — Det är bara tillfälligt, Julia hade ingenstans att ta vägen med barnen…
Marina stoppade långsamt ner mobilen i fickan. Den blonda kvinnan log ansträngt:
— Kanske lite te? Jag har bakat kålpajer.
De hade tagit över hennes hem.
På balkongen växte basilika och lök. I skåpen låg leksaker istället för dokument. På väggarna färggranna fingeravtryck.
Av Marinas perfekta liv återstod bara spillror.
När Pavel, svettig och skamsen, till slut dök upp, nickade Marina bara mot bilen. Där, i tryckande tystnad, avgjordes deras öde.
— Antingen ser du till att de flyttar ut idag, — sa Marina kallt, — eller så skriver du ett hyreskontrakt med ersättning för skadorna.
Pavel nickade matt. Men när de kom tillbaka stod Julia där med barnen och väskorna.
— Vi går, — sa hon bestämt utan att se Marina i ögonen.
Marina kände ett sting av medlidande men pressade ihop läpparna.
En vecka senare packade Pavel sina saker.
Han sa att det var “bättre så”.
Hans älskade leende var borta.
På kvällen satte sig Marina ensam vid det tomma köksbordet och strök ett nytt kapitel ur sitt liv.
Främlingar i huset – Bra att veta
— Du… släppte in de där… med plantorna, — Marina skakade nästan av ilska. — Vem är den där kvinnan? Och vems barn är det, älskling?
— En kollega, inget allvarligt, — Pavel sjönk ihop i bilsätet.
— Så om jag frågar henne, kommer hon bekräfta att ni bara träffats i jobbet? — Marina kisade som om hon skulle förhöra honom.
— Försök inte lura mig.
Hon slog igen bildörren och rättade till väskremmen. Den friska aprilvinden lekte med fållen på hennes perfekt strukna kappa.
Nåväl… Man måste ju ha något att göra en lördagsmorgon, eller hur?
— Lili, skynda dig! — ropade hon till sin väninna som småsprang efter henne. — Alltid måste man vänta på dig.
— Marina, slappna av. Vi ska ju inte på något möte, — Lilia hoppade över vattenpölarna på sina klackar.
— Vi kollar bara lägenheten, där är ändå bara damm och tystnad. Det hade varit skönare att stanna hemma, ärligt talat.
Marina stannade och suckade djupt.
— Förstår du, lägenheten är som en sticka i huvudet på mig. Som ett skåp man lovat att rensa i ett år.
Lilia nickade förstående — med tre barn hade hon slutat försöka.
De korsade den välskötta gården till den nya höghusbyggnaden. Marina saktade in medan hon letade bland nycklarna.
— Kolja går ibland in för att läsa av mätarna, — förklarade hon. — Jag har inte satt min fot där sen renoveringen. Jag är rädd.
— Rädd för vadå?
— Kaos… eller kanske en vattenläcka… eller kackerlackor.
— På tjugofemte våningen? — Lilia fnittrade.
Hissen stannade mjukt. Marina steg ut först.
— Hör du det? — Hon rynkade pannan.
— Vadå?
— Barnskratt.
— Du inbillar dig. — Lilia viftade bort det.
Men vid dörren hörde Marina det tydligt: Någon bodde där – livligt och högljutt. Nyckeln vred sig oväntat lätt i låset.
Först slog lukten av stekt lök och kokande soppa emot henne. I hallen stod små barnsko med blinkande lampor prydligt uppradade.
— Ilja! Försiktigt! — hördes en kvinnas röst från köket.
På de kritvita väggarna färgglada handavtryck, på golvet utspridda leksaksbilar. En pojke på kanske sju år gled fram i en plastbalja.
Strax därpå kom en ung kvinna ut ur köket i en morgonrock — och i Marinas förkläde, som Marina ännu inte packat upp efter att ha fått det i present av sina kollegor.
— Oj… — Kvinnan stannade med en visp i handen. — Vem letar ni efter?
Marina lät blicken svepa över röran och sa med kall röst:
— Jag borde snarare fråga dig – vem letar du efter här?
Från ett rum tittade en flicka på kanske fyra år fram med en leksakshäst.
— Mamma, är det gäster?
Långsamt tog Marina fram mobilen. Pavel. Hon slog hans nummer. Han svarade efter andra signalen.
— Marisha, bli inte arg, — började han mumla. — Det är bara tillfälligt, Julia hade ingenstans att ta vägen med barnen…
Marina stoppade långsamt ner mobilen i fickan. Den blonda kvinnan log ansträngt:
— Kanske lite te? Jag har bakat kålpajer.
De hade tagit över hennes hem.
På balkongen växte basilika och lök. I skåpen låg leksaker istället för dokument. På väggarna färggranna fingeravtryck.
Av Marinas perfekta liv återstod bara spillror.
När Pavel, svettig och skamsen, till slut dök upp, nickade Marina bara mot bilen. Där, i tryckande tystnad, avgjordes deras öde.
— Antingen ser du till att de flyttar ut idag, — sa Marina kallt, — eller så skriver du ett hyreskontrakt med ersättning för skadorna.
Pavel nickade matt. Men när de kom tillbaka stod Julia där med barnen och väskorna.
— Vi går, — sa hon bestämt utan att se Marina i ögonen.
Marina kände ett sting av medlidande men pressade ihop läpparna.
En vecka senare packade Pavel sina saker.
Han sa att det var “bättre så”.
Hans älskade leende var borta.
På kvällen satte sig Marina ensam vid det tomma köksbordet och strök ett nytt kapitel ur sitt liv.
Främlingar i huset – Bra att veta
Du… släppte in de där… med plantorna.
Marina skakade nästan av ilska.
Vem är den där kvinnan? Och vems barn är det, älskling?
En kollega, inget allvarligt.
Pavel sjönk ihop i bilsätet.
Så om jag frågar henne, kommer hon bekräfta att ni bara träffats i jobbet?
Marina kisade som om hon skulle förhöra honom.
Försök inte lura mig.
Hon slog igen bildörren och rättade till väskremmen.
Den friska aprilvinden lekte med fållen på hennes perfekt strukna kappa.
Nåväl… Man måste ju ha något att göra en lördagsmorgon, eller hur?
Lili, skynda dig!
Hon ropade till sin väninna som småsprang efter henne.
Alltid måste man vänta på dig.
Marina, slappna av.
Vi ska ju inte på något möte.
Lilia hoppade över vattenpölarna på sina klackar.
Vi kollar bara lägenheten, där är ändå bara damm och tystnad.
Det hade varit skönare att stanna hemma, ärligt talat.
Marina stannade och suckade djupt.
Förstår du, lägenheten är som en sticka i huvudet på mig.
Som ett skåp man lovat att rensa i ett år.
Lilia nickade förstående.
Med tre barn hade hon slutat försöka.
De korsade den välskötta gården till den nya höghusbyggnaden.
Marina saktade in medan hon letade bland nycklarna.
Kolja går ibland in för att läsa av mätarna.
Förklarade hon.
Jag har inte satt min fot där sen renoveringen.
Jag är rädd.
Rädd för vadå?
Kaos… eller kanske en vattenläcka… eller kackerlackor.
På tjugofemte våningen?
Lilia fnittrade.
Hissen stannade mjukt.
Marina steg ut först.
Hör du det?
Hon rynkade pannan.
Vadå?
Barnskratt.
Du inbillar dig.
Lilia viftade bort det.
Men vid dörren hörde Marina det tydligt.
Någon bodde där – livligt och högljutt.
Nyckeln vred sig oväntat lätt i låset.
Först slog lukten av stekt lök och kokande soppa emot henne.
I hallen stod små barnsko med blinkande lampor prydligt uppradade.
Ilja! Försiktigt!
Hördes en kvinnas röst från köket.
På de kritvita väggarna färgglada handavtryck.
På golvet utspridda leksaksbilar.
En pojke på kanske sju år gled fram i en plastbalja.
Strax därpå kom en ung kvinna ut ur köket i en morgonrock.
Och i Marinas förkläde, som Marina ännu inte packat upp efter att ha fått det i present av sina kollegor.
Oj…
Kvinnan stannade med en visp i handen.
Vem letar ni efter?
Marina lät blicken svepa över röran och sa med kall röst.
Jag borde snarare fråga dig – vem letar du efter här?
Från ett rum tittade en flicka på kanske fyra år fram med en leksakshäst.
Mamma, är det gäster?
Långsamt tog Marina fram mobilen.
Pavel.
Hon slog hans nummer.
Han svarade efter andra signalen.
Marisha, bli inte arg.
Började han mumla.
Det är bara tillfälligt, Julia hade ingenstans att ta vägen med barnen…
Marina stoppade långsamt ner mobilen i fickan.
Den blonda kvinnan log ansträngt.
Kanske lite te?
Jag har bakat kålpajer.
De hade tagit över hennes hem.
På balkongen växte basilika och lök.
I skåpen låg leksaker istället för dokument.
På väggarna färggranna fingeravtryck.
Av Marinas perfekta liv återstod bara spillror.
När Pavel, svettig och skamsen, till slut dök upp, nickade Marina bara mot bilen.
Där, i tryckande tystnad, avgjordes deras öde.
Antingen ser du till att de flyttar ut idag.
Sa Marina kallt.
Eller så skriver du ett hyreskontrakt med ersättning för skadorna.
Pavel nickade matt.
Men när de kom tillbaka stod Julia där med barnen och väskorna.
Vi går.
Sa hon bestämt utan att se Marina i ögonen.
Marina kände ett sting av medlidande men pressade ihop läpparna.
En vecka senare packade Pavel sina saker.
Han sa att det var bättre så.
Hans älskade leende var borta.
På kvällen satte sig Marina ensam vid det tomma köksbordet och strök ett nytt kapitel ur sitt liv.
Främlingar i huset – Bra att veta
Du… släppte in de där… med plantorna.
Marina skakade nästan av ilska.
Vem är den där kvinnan? Och vems barn är det, älskling?
En kollega, inget allvarligt.
Pavel sjönk ihop i bilsätet.
Så om jag frågar henne, kommer hon bekräfta att ni bara träffats i jobbet?
Marina kisade som om hon skulle förhöra honom.
Försök inte lura mig.
Hon slog igen bildörren och rättade till väskremmen.
Den friska aprilvinden lekte med fållen på hennes perfekt strukna kappa.
Nåväl… Man måste ju ha något att göra en lördagsmorgon, eller hur?
Lili, skynda dig!
Hon ropade till sin väninna som småsprang efter henne.
Alltid måste man vänta på dig.
Marina, slappna av.
Vi ska ju inte på något möte.
Lilia hoppade över vattenpölarna på sina klackar.
Vi kollar bara lägenheten, där är ändå bara damm och tystnad.
Det hade varit skönare att stanna hemma, ärligt talat.
Marina stannade och suckade djupt.
Förstår du, lägenheten är som en sticka i huvudet på mig.
Som ett skåp man lovat att rensa i ett år.
Lilia nickade förstående.
Med tre barn hade hon slutat försöka.
De korsade den välskötta gården till den nya höghusbyggnaden.
Marina saktade in medan hon letade bland nycklarna.
Kolja går ibland in för att läsa av mätarna.
Förklarade hon.
Jag har inte satt min fot där sen renoveringen.
Jag är rädd.
Rädd för vadå?
Kaos… eller kanske en vattenläcka… eller kackerlackor.
På tjugofemte våningen?
Lilia fnittrade.
Hissen stannade mjukt.
Marina steg ut först.
Hör du det?
Hon rynkade pannan.
Vadå?
Barnskratt.
Du inbillar dig.
Lilia viftade bort det.
Men vid dörren hörde Marina det tydligt.
Någon bodde där – livligt och högljutt.
Nyckeln vred sig oväntat lätt i låset.
Först slog lukten av stekt lök och kokande soppa emot henne.
I hallen stod små barnsko med blinkande lampor prydligt uppradade.
Ilja! Försiktigt!
Hördes en kvinnas röst från köket.
På de kritvita väggarna färgglada handavtryck.
På golvet utspridda leksaksbilar.
En pojke på kanske sju år gled fram i en plastbalja.
Strax därpå kom en ung kvinna ut ur köket i en morgonrock.
Och i Marinas förkläde, som Marina ännu inte packat upp efter att ha fått det i present av sina kollegor.
Oj…
Kvinnan stannade med en visp i handen.
Vem letar ni efter?
Marina lät blicken svepa över röran och sa med kall röst.
Jag borde snarare fråga dig – vem letar du efter här?
Från ett rum tittade en flicka på kanske fyra år fram med en leksakshäst.
Mamma, är det gäster?
Långsamt tog Marina fram mobilen.
Pavel.
Hon slog hans nummer.
Han svarade efter andra signalen.
Marisha, bli inte arg.
Började han mumla.
Det är bara tillfälligt, Julia hade ingenstans att ta vägen med barnen…
Marina stoppade långsamt ner mobilen i fickan.
Den blonda kvinnan log ansträngt.
Kanske lite te?
Jag har bakat kålpajer.
De hade tagit över hennes hem.
På balkongen växte basilika och lök.
I skåpen låg leksaker istället för dokument.
På väggarna färggranna fingeravtryck.
Av Marinas perfekta liv återstod bara spillror.
När Pavel, svettig och skamsen, till slut dök upp, nickade Marina bara mot bilen.
Där, i tryckande tystnad, avgjordes deras öde.
Antingen ser du till att de flyttar ut idag.
Sa Marina kallt.
Eller så skriver du ett hyreskontrakt med ersättning för skadorna.
Pavel nickade matt.
Men när de kom tillbaka stod Julia där med barnen och väskorna.
Vi går.
Sa hon bestämt utan att se Marina i ögonen.
Marina kände ett sting av medlidande men pressade ihop läpparna.
En vecka senare packade Pavel sina saker.
Han sa att det var bättre så.
Hans älskade leende var borta.
På kvällen satte sig Marina ensam vid det tomma köksbordet och strök ett nytt kapitel ur sitt liv.