Marina stod mitt i det tomma rummet och andades in doften av gamla tapeter och damm.
Mammas lägenhet kändes både bekant och främmande — samma slitna parkettgolv, samma höga tak med stuckatur, men utan mammas saker, utan hennes röst från köket, som om rummet hade förlorat sin själ.
— Så, har du bestämt dig? — Alexej lutade sig mot dörrkarmen med armarna i kors.
— Ska du anlita en inredningsdesigner eller klarar du det själv?
— Jag vet inte än, — drog Marina handen över fönsterbrädan och samlade upp ett tunt lager damm.
— Kanske börjar jag bara med att fräscha upp väggarna och byta ut VVS:en. Det räcker nog för uthyrning.
Alexej var tyst och tittade på taket där färgen flagnade. I hans blick fanns något mer än bara trötthet efter alla diskussioner om renoveringen.
— Löj, vad är det? — vände sig Marina mot sin man. Efter femton års äktenskap hade hon lärt sig läsa av hans humör i minsta detalj: hur han höll axlarna, hur han undvek ögonkontakt.
— Jag tänker bara, — suckade han och gick från dörren till fönsterbrädan och satte sig. — Du vet att Olya snart fyller fyrtio.
— Ja, jag vet. Jag har redan valt present, en fin filt och ett spa-presentkort.
— Marina, vad skulle hända om… — Alexej tvekade, som om han letade efter rätt ord. — om vi gav henne något mer… betydelsefullt?
Marina kände hur något knöt sig i bröstet. Tonfallet och hans tvekan antydde en konversation hon helst ville slippa.
— Vad menar du?
— Tänk själv. Hon är redan fyrtio, ensamstående med barn, bor med sin mamma i en tvåa. Misha är tolv och behöver sitt eget rum. Och nu har vi en möjlighet…
— Löj, — Marinas röst blev vaksam. — Säg det rakt ut.
— Låt oss ge din mammas lägenhet till min syster. Du har ju någonstans att bo.
Orden hängde i luften som kall dimma. Marina kände hur marken försvann under hennes fötter.
— Menar du allvar?
— Helt seriöst. Tänk logiskt: vi behöver lägenheten bara för inkomsten, men Olya behöver den att bo i. Hon har en son och behöver ett eget hem. Vi har det ju inte dåligt.
Marina satte sig långsamt på en gammal pall som fanns kvar från mammas kök.
Tankarna for runt i huvudet men alla fastnade i en sak: hennes man föreslog att hon skulle ge bort sin mammas arv.
— Löj, det är min mammas lägenhet. Hon lämnade den till mig. Inte till oss, till mig.
— Och vad då? Vi är ju familj. Min syster är ju också din släkting.
— Släkting, ja, men inte min mammas dotter! — Marinas röst darrade. — Mamma sparade hela sitt liv till den här lägenheten.
Hon jobbade två jobb och avstod från allt. Hon ville att jag skulle ha en ekonomisk trygghet.
— Ekonomisk trygghet? — Alexej reste sig från fönsterbrädan, det fanns en metallisk skärpa i hans röst.
— Vi har en egen lägenhet och ett bra jobb. Vad för trygghet? Men Olya behöver det verkligen.
— Om Olya behöver hjälp får hon lösa sina problem själv! Varför ska jag avstå från mitt arv för hennes skull?
— För att du inte är en främling för henne! — höjde Alexej rösten. — För att hon har ett barn och du inte! För att hon har ingenstans att ta vägen och du har råd att vara generös!
Den sista meningen slog Marina som en örfil. Barn var alltid ett känsligt ämne — de hade försökt i många år utan framgång.
Och nu anklagade hennes man henne för det.
— Aha, så det är så! — hoppade Marina upp från pallen. — Eftersom jag inte har några barn har jag inget arv?
Eftersom jag inte kunde ge min kusin en systerson ska jag ge bort lägenheten till hans mamma?
— Det menade jag inte…
— Precis det! — Marina kände hur tårarna trängde fram. — Du tycker alltså att eftersom Olya har en son och jag inte, så är hennes rättigheter automatiskt viktigare än mina.
— Marina, lugna dig. Jag tänker bara på rättvisa.
— Rättvisa? — skrattade Marina bittert. — Det vore rättvist om Olya tog ansvar för sin egen framtid istället för att förlita sig på gåvor från släktingar.
— Gåvor? — Nu blev Alexej arg också. — Det är min syster! Hon uppfostrar sitt barn ensam och jobbar ihärdigt.
— Och nu ska alla hjälpa henne? Jag jobbar också, förresten. Vi betalade av bolånet i tretton år, avstod från semester och nya kläder.
Och nu när jag har möjlighet till extra inkomster föreslår du att jag ska ge bort dem.
Alexej gick fram och tillbaka i rummet och gnuggade nacken — en gest som visade hans stora irritation.
— Du pratar som en… ägare.
— Det är jag! Det är MIN lägenhet! Mitt arv! — Marina kände hur allt kokade inom henne.
— Vet du vad? Så länge du delar ut mina saker åt höger och vänster, ska jag leta efter en byggfirma. Om en månad börjar renoveringen här.
Hon gick mot dörren men Alexej ställde sig i vägen.
— Vi är inte klara med samtalet än.
— Jo, det är vi. Jag har sagt allt jag tycker.
— Marina, var förnuftig. Tänk inte bara på dig själv.
— Jag tänker just på oss. På vår framtid. Att hyran från den här lägenheten kan ge oss trettio till fyrtio tusen extra i månaden. Vi kan spara, resa och leva bättre.
— Men förtjänar inte Olya ett bättre liv?
— Jo, men på egen hand, inte på min bekostnad.
Alexej backade undan och Marina gick förbi honom mot dörren. I hallen vände hon sig om:
— Och ja, Löj. Nästa gång du planerar mitt arv, prata med mig först. Annars verkar det som att du redan bestämt allt och jag bara ska hålla med.
Lägenhetsdörren slog igen med en dov smäll.
De följande två veckorna låg en spänd, kvävande stämning i huset, som luften före ett oväder.
Marina och Alexej pratade bara om vardagliga småsaker — vem som skulle gå till affären, vem som hämtade kläder från kemtvätten.
Varje kväll hängde en pinsam tystnad över middagsbordet, bara bruten av tv:ns ljud.
Marina hittade en byggfirma och beställde material.
Alexej låtsades som om det inte angick honom, men hon såg hur han rynkade pannan när hon pratade med byggledaren i telefon eller bläddrade i kakelkataloger.
— Vet du vad hon planerar? — frågade Alexej sin mamma när de hälsade på henne.
Galina Michajlovna, en praktisk och rak kvinna, lyssnade noga på sin son och sneglade då och då på den tysta svärdottern.
— Löj, har du tänkt på hur Olya kommer att reagera? — frågade hon till slut. — Kanske vill hon inte ha dina presenter.
— Mamma, hon har inget val. Hon behöver en bostad.
— Alla har ett val, son. Och Marina har rätt — det är hennes arv. Om min mamma lämnat mig en lägenhet skulle jag också tänka efter innan jag gav bort den till främlingar.
Alexej såg förvånat på sin mamma. Han hade räknat med stöd.
— Men Olya har det verkligen svårt…
— Ja, men det betyder inte att alla släktingar måste lösa hennes problem. Hon har händer, hjärna och ett yrke. Hon får jobba.
Marina såg tacksamt på sin svärmor. Under alla äktenskapsår hade Galina Michajlovna varit rättvis mot henne och inte skiljt mellan svärdotter och dotter.
— Mamma, du förstår inte…
— Jag förstår mer än du tror, — avbröt hon. — Jag förstår att du vill hjälpa din syster. Det är beundransvärt. Men inte på andras bekostnad.
På väg hem satt makarna tysta. Först när Alexej parkerade vid porten sa Marina tyst:
— Din mamma är en klok kvinna.
— Hon känner inte till alla omständigheter, — muttrade Alexej.
— Hon vet tillräckligt för att förstå att du gör fel.
Olgas födelsedag firades på ett kafé nära huset.
Hela familjen samlades: födelsedagsbarnet med sonen Misha, Galina Michajlovna, Marina med Alexej, några av Olgas arbetskamrater.
Olga såg trött men lycklig ut. Fyrtio år — en ålder för eftertanke, och hon verkade nöjd med det hon hade.
Jobb på banken, inte särskilt välbetalt men stabilt. Misha växte upp till en lydig och smart pojke. Mamman hjälpte både till med barnbarnet och hushållet.
— Vet du, Olechka, — sa en väninna och höjde sitt champagneglas, — jag beundrar dig verkligen. Inte alla klarar det du har gjort.
— Åh, det är inget speciellt, — avfärdade Olga. — Jag lever bara som det blir.
— Det speciella är att du inte gav upp, — fortsatte väninnan. — Efter skilsmässan ger många upp, men du har både uppfostrat din son, jobbat och ser fantastisk ut.
Olga log generat. Marina tittade på sin svägerska och tänkte på hur konstigt allt var ordnat.
Olga klarade sig verkligen. Kanske levde hon inte i lyx, men var självständig. Varför trodde Alexej att hon måste ha hjälp?
Mot slutet av kvällen, när tillräckligt med champagne var uppdrucken och alla var avslappnade, sade Alexej plötsligt:
— Olya, jag ville ge dig något. Inte bara en present, utan… — han såg på Marina som kände hur hjärtat sjönk — verkligt stöd.
Marina har en lägenhet som hon ärvt från sin mamma. Jag föreslog att vi skulle ge den till dig, men… — han suckade tungt — min fru är emot det.
Död tystnad. Alla vid bordet stirrade växelvis på Alexej och Marina. Olga blev blek.
— Löj, vad håller du på med? — viskade Marina.
— Jag talar sanning. Jag tycker att Olga ska veta att hon har en bror som är villig att hjälpa.
Olga ställde långsamt glaset på bordet. I hennes ögon fanns förvirring, skam och något mer.
— Löj, — började hon tyst — har du blivit galen?
— Vad?
— Du sitter och berättar för alla att du ville ge mig en annan persons lägenhet i present? Du sätter din fru i dålig dager inför folk?
— Jag vill inte sätta dig i dålig dager, jag bara…
— Håll käften! — Olya höjde rösten och alla vid borden runtomkring vände sig om. — Tyst nu, genast!
Hon reste sig från bordet, gick fram till Marina och satte sig bredvid henne.
— Marinka, kära du, förlåt honom, snälla. Han är en fullständig idiot.
Marina kände hur händerna skakade. Att prata om familjeproblem offentligt var en mardröm för henne.
— Oly, det är inte ditt fel…
— Självklart inte! — Olya tog hennes hand. — Och det är inte ditt fel heller. Det är den här… den där välgöraren som är skyldig.
Hon vände sig mot sin bror:
— Förstår du vad du håller på med? För det första är det Marinas lägenhet, inte din. Du har inget rätt att bestämma över den. För det andra, vem bad dig rädda mig?
— Men Oly, du har det ju svårt…
— Jag mår bra! — Olya slog knytnäven i bordet. — Jag har ett jobb, tak över huvudet och en mamma som hjälper till med Misha. Jag behöver inte dina allmosor!
— Det är inga allmosor, det är…
— Det ÄR allmosor! — Olya reste sig. — Du har bestämt att eftersom jag är ensamstående mamma är jag automatiskt olycklig och fattig.
Men så är det inte! Jag klarar mig, förstår du? Jag klarar mig själv!
Misha, som tidigare suttit tyst med sin surfplatta, tittade upp:
— Mamma, vad händer?
— Inget, älskling. Farbror Löj sa bara något dumt.
Olya satte sig igen och tog sonens hand:
— Misha, trivs vi inte bra hos mormor?
— Jo! — pojken nickade. — Mormor lagar god mat och hjälper mig med matte.
— Ser du, — sa Olya till Alexej. — Vi har det bra. Misha växer upp i kärlek, har sitt eget rum och vänner på gården.
Varför skulle jag behöva en annan persons lägenhet?
— Men det är ju inte en annan persons, det är familjens…
— Löj, sluta! — avbröt Galina Michailowna. — Jag har ju sagt till dig hemma: lägg dig inte i andras saker.
— Mamma, men…
— Inga ”men”! — Galina Michailowna reste sig. — Olya har rätt. Och Marina också. Och du beter dig som en riktig dumbom.
Hon kramade sin svärdotter:
— Marinotschka, förlåt honom. Ibland tror män att de vet hur alla ska leva.
Marina kände hur något inom henne släppte. Familjens stöd behövde hon verkligen.
— Oly, — sa hon tyst, — jag är inte snål. Det är bara… det här är allt jag har kvar av mamma.
— Självklart är du inte snål, — höll Olya hennes hand hårt. — Du har all rätt att göra vad du vill med ditt arv.
Vill du hyra ut — gör det. Vill du bo där själv — gör det. Vill du sälja — gör det. Det är DITT val.
— Men om du någonsin behöver hjälp…
— Då ska jag be om det. Definitivt. Men först ska jag försöka klara mig själv, okej?
Marina nickade och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
Alexej satt röd som en kräfta och visste att han gjort bort sig fullständigt. Hans försök att verka generös hade lett till en offentlig skandal.
— Löj, — sa Olya sorgset till sin bror, — jag älskar dig väldigt mycket. Men nästa gång, innan du planerar mitt liv, fråga mig om jag behöver din hjälp. Okej?
Han nickade utan att lyfta blicken.
På vägen hem var det tyst länge. Till slut sa Alexej:
— Förlåt mig.
Marina tittade ut genom fönstret på husen som gled förbi.
— För vad exakt?
— För allt. För att jag bestämde över dig. För att jag tog våra problem offentligt. För att jag… för att jag skyllde på dig för barnen.
Marina vände sig mot sin man. I hans ansikte läste hon trötthet och ånger.
— Löj, du vet att jag inte har något emot att hjälpa Olya om hon verkligen behöver det?
— Jag vet. Nu vet jag.
— Det gjorde bara ont att du inte ens frågade mig. Som om min åsikt inte spelar någon roll.
— Den spelar roll. Väldigt mycket. Jag var en idiot.
Marina räckte ut handen och lade den på hans axel.
— Vet du vad som imponerade mest på mig idag?
— Vadå?
— Hur Olya reagerade. Hon blev inte arg på mig, krävde inte lägenheten. Tvärtom, hon försvarade min rätt till den.
— Hon är en stark kvinna.
— Ja. Och självständig. Kanske borde vi sluta se henne som hjälplös?
Alexej nickade.
— Ja, det borde vi.
De kom hem i lugnare stämning. I trapphuset stannade Marina:
— Löj, vet du vad jag bestämt?
— Vad?
— När jag är klar med renoveringen av mammas lägenhet och börjar hyra ut den, ska jag spara en del pengar på ett särskilt konto.
För om någon i familjen verkligen behöver hjälp. För Olya, Misha, din mamma och mina släktingar.
Alexej log:
— Det är en bra idé.
— Men beslutet om när och vem vi hjälper tar vi tillsammans. Okej?
— Okej.
Utanför höll aprilkvällen på att ta slut. Lägenheten var varm och mysig.
Imorgon börjar renoveringen av mammas lägenhet, nya bekymmer och uppgifter väntar.
Men idag, för första gången på länge, kände Marina att hon stod på stadig mark. På sin egen mark.