Nycklarna till tvåan på Sadovaja kändes behagligt svala i Aljonas handflata.
Hon stod mitt i de tomma rummen och kunde knappt tro det — äntligen hade hon en egen lägenhet i centrala Sankt Petersburg.
Fem år i hyrda hörn, varje krona sparad, två jobb — och nu resultatet.
Parketten knarrade under fötterna, de höga taken gav en känsla av rymd, och från fönstren hade man utsikt över gamla fasader.
— Mamma, föreställ dig, jag har köpt en lägenhet! — berättade hon glatt i telefon till sin mamma i Jaroslavl.
— Mitt i centrum, nära Nevskij! Visserligen behöver tvåan renoveras, men läget är oslagbart!
— Åh, Aljonuschka, vad härligt! — mammans röst var stolt. — Nu har vi äntligen någonstans att komma på besök. Slippa slösa pengar på hotell.
Det första varningstecknet kom efter en månad.
— Aljon, hör här, tant Nadja och Serjosja vill komma till Petersburg under majhelgen. Kan de bo hos dig? De behöver bara din soffa, inget mer.
Aljona blev förvirrad. Å ena sidan är släktingar släktingar. Å andra sidan var renoveringen inte klar, det var damm överallt och en färghink stod mitt i rummet.
— Mamma, här är kaos… Kanske en annan gång?
— Åh, kom igen, de är inte kräsna. Du vet ju hur enkel tant Nadja är.
Den ”enkla” tant Nadja kom med sin son och tre resväskor. Hon tog sovrummet och trängde ut Aljona till soffan i vardagsrummet.
Varje dag krävde hon frukost — ”vi är ju gäster, inte på något hotell”.
I slutet av veckan var kylskåpet tomt och det fanns inte en enda ren tallrik i köket.
— Tack, älskling, vi har haft det så bra! — tackade tant Nadja uppriktigt när hon åkte.
— Och nästan inga pengar spenderade, bara på biljetter och souvenirer. Så är det när man har släktingar i Petersburg!
Aljona städade lägenheten i tre dagar. På den lackade bänken fanns runda märken från ölflaskor — Serjosja hade öppnat flaskorna mot kanten utan öppnare.
På sommaren ringde mamma igen.
— Kusin Witia vill komma till dig med sin familj. Fru och två barn. En vecka.
— Mamma, jag har ju bara en tvåa, inget femrumshus!
— De sover var som helst. På golvet, på soffan. Bara de har tak över huvudet och det är gratis.
Kusinens familj var ännu ”enklare”. Barnen sprang runt i smutsiga skor i lägenheten, kvinnan lagade borsjtj på Aljonas mat — ”jag försöker ju för alla”, och Witia tog med nya bekanta varje kväll från sina turer.
— Kom in, allihop! Här finns en riktig Petersburglägenhet, värdinnan är gästfri!
Efter deras avresa märkte Aljona att hennes favoritmugg var borta — en minnesgåva från kollegor.
I badrummet saknades både handduk och toalettpapper. Och i hallen fanns barnklotter i tusch på tapeterna.
Nästa gäst var farbror Kolja med sin nya fru.
— Aljontjik, vi är bara här några dagar! — försäkrade han i telefon. — Jag vill visa min fru Eremitaget.
Några dagar blev två veckor. Den nya frun älskade långa bad med havssalt — som förstås Aljona köpte.
Farbror Kolja höll dagliga ”visningar” för slumpmässiga bekanta: ”Här bor min systerdotter, hon har en så fin lägenhet i centrum!”
På hösten började Aljona ljuga.
— Mamma, den här helgen är jag på tjänsteresa.
— När kommer du tillbaka?
— Vet inte. Kanske en vecka, kanske en månad.
Släktingarna hittade en lösning: De kom utan förvarning.
Aljona kom hem från jobbet och fann främlingar vid sin dörr — maken till tants Nadjas kusin, hennes barn och en labradorhund.
Eller mammans granne med sitt barnbarn som ”alltid drömt om att se de uppfällbara broarna”.
— Vi trodde du var hemma! — sa gästerna förvånat. — Din mamma sa att du skulle bli glad.
Glad. Hon kom hem och kände inte igen sin lägenhet.
Främmande saker låg överallt, diskberget i vasken tornade upp sig, TV:n stod på hög volym och kylskåpet gapade tomt.
— Vi trodde att du skulle laga något åt oss, — var gästerna besvikna. — Vi är ju från långt bort.
Det värsta var att ingen såg något fel i det.
— Det kallar jag riktig gästfrihet! — skrytte släktingarna med varandra.
— I Petersburg har vi kopplat av som kungar, utan att lägga en krona! Gratis boende, mat i kylen, värdinnan lagar maten. Fantastiskt!
Kusin Marina avslöjade en gång:
— Aljona, du vet inte vad de säger om dig i stan!
Alla är avundsjuka — inte alla har en släkting med en lägenhet mitt i centrum. Tant Sweta planerar redan att komma till dig i sommar, hon tar med sin brorson.
— Marina, vad händer om jag vill besöka dem? — frågade Aljona försiktigt.
— Åh, det gör de med öppna armar! Riktig gästfrihet! De dukar bordet, värmer bastun, matar dig tills du är proppmätt! Så gör vi här!
Aljona la på och satt länge tyst. ”Riktig gästfrihet.”
Hon hade också velat ha gäster — men sådana hon själv bjudit in.
Inte sådana som tror att de kan använda henne bara för att hon har en lägenhet.
På vintern kom tant Galja med två studerandedöttrar.
— Flickorna har kommit för att studera teater! — meddelade hon stolt. — De vill bo här en månad, gå på förberedande kurser.
Månaden blev till två. Flickorna tog sovrummet, tant Galja soffan i vardagsrummet.
Aljona sov på en hopfällbar säng i köket. På morgnarna tog det slut på varmt vatten — studenterna gillade långa duschar. Maten tog slut i rasande takt.
— Aljontjik, kan du koka borsjtj? — bad tant Galja. — Flickorna är vana vid hemlagad mat, det är svårt för dem på kafé.
När tant Galja äntligen åkte lämnade hon ”som minne” en hög med smutsig disk och en inköpslista för nästa släktingar.
— Oj, jag glömde säga! — ropade hon vid dörren. — Tant Klava kommer nästa vecka med sina barnbarn. Hoppas det är okej?
Aljona var inte okej med det. Inte alls. Men vad kunde hon säga? Att hennes egen lägenhet hade blivit ett gratis hotell för hela släkten?
Att hon var rädd att komma hem för att hon inte visste vem som skulle stå vid dörren? Att hon knappt sov i sitt sovrum på ett halvår?
På våren fick hon ett erbjudande att leda ett kontor i södra delen av landet. Mycket högre lön, tjänstelägenhet, bil.
— Tack, men jag är inte redo att flytta, — svarade hon då. — Jag har mitt eget hem här, mitt liv är på plats.
Ett ordnat liv. Hur fel hon hade.
I maj ringde mamma igen. Bakom henne hördes oljud — hon var uppenbarligen inte ensam.
— Var håller du hus?! Gästerna är här, är du inte hemma? Hur länge ska de behöva vänta på dig?
Den dagen stannade Aljona kvar längre på jobbet.
— Jag är i en annan stad, — svarade hon lugnt. — Kommer inte tillbaka snart.
— Vadå, i en annan stad?! Är du galen? Man måste säga till när man åker! Tant Raja står här med sin svåger och resväskor, vet inte vad hon ska göra!
— Och vem sa till mig när de bestämde sig för att komma?
Tystnad i luren.
— Aljona, vad säger du? Det är ju släktingar! Familj! Så gör man inte…
— Jo, mamma. Jag har inte bott i min egen lägenhet på ett och ett halvt år, utan i en genomgångsgård.
Dessa ”gäster” äter min mat, sover i min säng, kräver att jag lagar mat och tvättar åt dem.
De har förstört min favoritmugg, förstört möbler, kladdat på tapeter. Och berättar sedan för alla hur bra de haft det hos mig.
— Aljona!
— Mamma, när jag köpte lägenheten trodde jag att det skulle bli mitt hem. Men den har blivit ett gratis hotell.
Vet du vad tant Sweta sa förra veckan? Att jag borde vara tacksam för att släktingar kommer på besök — det är en stor ära!
— Men om du kommer till oss…
— Jag kommer inte till er, mamma. Jag har ingen semester.
Jag tillbringar mina helger med att städa efter gäster och köpa ny mat. Jag måste jobba mer eftersom matkostnaderna har fördubblats.
Mamma var tyst. Man hörde någon i bakgrunden säga upprört: ”Vilken otacksam!”
— Säg till tant Raja, — fortsatte Aljona, — att det finns många hotell i stan. Även vandrarhem.
— Aljonka, så kan du inte behandla din familj!
— Jo, mamma. Det kan jag. Och det ska jag göra.
Hon la på. Det gällde att lägga en plan. Ringa chefen, tacka ja till jobbet i den nya filialen, packa.
Att majoriteten av möblerna var förstörda gjorde inget — hon skulle inte bry sig när hon hyrde ut lägenheten.
Lägenheten måste hyras ut. Den skulle ge inkomster och inte huvudvärk.
En månad senare satt Aljona på balkongen i tjänstelägenheten.
Bergen vid horisonten såg overkliga ut i kvällsljuset. Från mamma kom flera meddelanden på messenger, men hon läste dem inte.
Lönen var dubbelt så hög som i Petersburg. Lägenheten rymlig, med utsikt mot bergen.
Och det viktigaste — ingen kom in med resväskor, åt maten i kylskåpet eller krävde borsjtj.
Någonstans i Jaroslavl förstod tant Raja nog fortfarande inte varför hennes systerdotter var så otacksam.
Och i Petersburg blev de nya hyresgästerna i lägenheten på Sadovaja förvånade när främlingar ibland ringde på dörren och sa att de kom på besök.
Aljona drack det sista av vinet och gick för att laga middag. För sig själv. I sitt eget hem.
Bergen mörknade vid horisonten, och för första gången på länge ville hon verkligen hem.
Där hon imorgon bitti skulle vakna i sin egen säng. Där kylskåpet skulle vara fullt med mat som bara hon skulle äta.
Släktingarna skulle nog länge berätta historien om den otacksamma systerdottern som ”blev högfärdig” och lämnade familjen.
Låt dem berätta. Hon hade nu en bättre historia — om hur hon tog tillbaka sitt eget liv.