Under vad jag trodde var ett vanligt sjukhusbesök drog min mans sjuksköterska mig åt sidan och viskade:
— Lyssna, jag vill inte skrämma dig, men… titta under din mans säng när du kommer tillbaka till rummet.
Jag var inte beredd på vad jag skulle se.
Och det fick mig att omedelbart slå 112.
Jag har fortfarande inte hämtat mig.
En del av mig vill skratta åt hur absurd situationen var, men en annan… den andra spelar upp varje spänd sekund från den kvällen om och om igen i mitt huvud.
Min man Ethan hade legat på sjukhus i över en vecka.
Han hade opererats för en gammal höftskada som plågat honom i åratal.
Nu återhämtade han sig, men processen var tuff.
Mellan jobbet, barnen och försöken att göra hans tid på sjukhuset bekväm, var mina dagar… minst sagt galna.
— Mamma, när kommer pappa hem? — frågade Tommy på morgonen, medan han petade i sina flingor med skeden.
— Snart, älskling, — svarade jag och försökte dölja tröttheten i min röst. — Han behöver vila upp sig.
— Men jag saknar honom, — sa Sarah och hennes underläpp darrade. — Det är inte alls samma sak utan honom här.
— Jag vet, gumman. Jag saknar honom också. Mer än du kan föreställa dig.
Jag kramade dem hårt, drog in deras välbekanta doft och fann styrka i det.
Vanligtvis besökte jag Ethan på morgonen eller eftermiddagen när barnen var i skolan.
Men den där fredagen erbjöd min pappa sig att ta hand om dem över natten.
— Du ser helt utmattad ut, — sa han bekymrat. — När sov du ordentligt senast?
Jag mindes inte. Men hans erbjudande kändes som en räddning.
Jag bestämde mig för att överraska Ethan genom att komma på kvällen. Kanske skulle det pigga upp honom.
När jag kom in i rummet såg han upp från sin mobil och stelnade till.
— Hej, — log jag och ställde väskan på stolen. — Du väntade dig inte att se mig, eller hur?
Han blinkade några gånger och log nervöst:
— Nej. Alltså… du var ju redan här idag, eller hur?
— Jo. Men jag fick lite tid över och tänkte komma förbi igen.
— Jag ryckte på axlarna och satte mig bredvid honom. — Jag saknar dig, vet du det?
— Sam… — viskade han och sträckte ut handen mot mig, men hejdade sig plötsligt.
— Du borde inte… Du är säkert trött. Barnen…
— Barnen är hos morfar, — avbröt jag och såg honom noga i ansiktet.
Något i hans uttryck fick det att knyta sig i magen. — De saknar dig så mycket, Ethan.
Sarah grät i morse igen.
Hans ansikte ryckte till.
— Gud, jag hatar det här. Att vara här, lämna dig med allt…
— Det är det äktenskap handlar om, eller hur? I nöd och lust?
Jag försökte skämta, men rösten svek mig.
Ethan log, men det fanns något frånvarande i hans blick.
Som om tankarna malde och inte gav honom någon ro.
— Är du okej? — frågade jag. — Du verkar konstig idag.
— Ja, ja, allt är bra, — han pillade nervöst på täcket. — Hur är det med barnen?
Vi småpratade lite, jag skalade ett äpple åt honom – hans favoritmellanmål.
Men hela tiden kände jag att något var fel.
När jag gick för att slänga äppelskalet i papperskorgen, stötte jag på Carla.
Carla var en av Ethans sjuksköterskor.
Varm, pratglad, en sån person som gör att man känner sig trygg.
Vi hade pratat några gånger tidigare, men idag såg hon spänd ut.
Hon stoppade mig i korridoren, såg sig nervöst omkring innan hon började tala:
— Kan jag prata med dig en stund?
— Självklart. Vad har hänt?
Hennes händer skakade när hon rättade till sitt namnbricka.
— Jag borde egentligen inte göra det här. Vi får inte lägga oss i patienters privatliv, men…
— Carla, — jag grep hennes hand, hjärtat slog hårt. — Du skrämmer mig. Är det något med Ethan? Hans prover?
— Nej, nej, det är inte det, — skakade hon snabbt på huvudet. — Det är bara…
Hon bet sig i läppen, kastade en snabb blick mot Ethans rum och viskade:
— Lyssna, jag vill inte skrämma dig, men… titta under din mans säng när du kommer tillbaka.
Jag rynkade pannan.
— Under sängen? Varför?
— Lita bara på mig, — hennes röst darrade. — Du kommer att förstå.
Carla vände sig snabbt om och försvann, och lämnade mig med en klump av rädsla i bröstet.
Jag återvände till rummet och försökte se avslappnad ut.
— Allt okej? — frågade Ethan.
— Ja, jag slängde bara skräpet.
Men i huvudet ekade det: ”Titta under sängen.”
Jag bestämde mig för att vara försiktig. Jag tog upp äpplet och lät det med flit falla till golvet.
— Oj då, — sa jag och böjde mig ner.
Och då såg jag dem.
Ögon.
Någon stirrade på mig under sängen.
Jag stelnade till.
Där, ihoprullad, låg en kvinna gömd.
— VAD I… — Jag flög upp. — Vem i hela friden ÄR DU?! Vad gör du under min mans säng?!
Hjärtfrekvensmonitorn började pipa snabbare.
— Sam, vänta… Det är inte som du tror…
— SÄG INTE ”vänta”! — skrek jag. — Du GÖMMER EN KVINNA under din säng, Ethan! Hur förklarar du DET?!
— Jag… jag… — mumlade han, men kvinnan hann först:
— Jag är bröllopsplanerare.
Jag blinkade.
— Vad?
Kvinnan såg generat bort.
— Ethan anlitade mig för att planera ert bröllop.
Jag stirrade på min man, chockad.
— Va?..
Han suckade djupt.
— Jag ville överraska dig. Ett riktigt bröllop.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
— Du… har planerat ett bröllop? Hela den här tiden?
Han nickade.
— Jag ville bara göra dig lycklig.
Jag stirrade på honom och brast sedan i skratt, med tårarna rinnande.
— Du är GALEN!
— Ja… Och det var nog ingen bra idé att gömma henne under sängen, va?
Vi båda skrattade. Allt blev bra igen.