Arina träffade Maxim för första gången på deras gemensamma vän Svetas födelsedagsfest.
Festen var i full gång.
Men Arina tröttnade och gick ut för att få lite luft.
Staden bredde ut sig framför henne och glittrade i tusentals ljus.
Då såg hon honom.
En mörkhårig man i en enkel vit skjorta stod vid balkongens kant.
Han tittade tankfullt neråt.
Något i hans hållning fångade Arinas uppmärksamhet.
Hon harklade sig försiktigt.
De började prata.
Det visade sig att de hade förvånansvärt mycket gemensamt.
De tyckte om gamla filmer, särskilt svartvita komedier.
Båda drömde om att resa till Island och se norrskenet.
Och att skaffa en katt.
Tiden flög förbi.
Gästerna började gå hem.
Maxim erbjöd sig att följa Arina hem.
De promenerade i den nattliga parken, och sedan sa Maxim ett lite osäkert hej då.
I slutet föreslog han att de skulle ses igen.
Arina tackade självklart ja.
När hon gick upp till lägenheten tänkte hon att hon längtade efter nästa möte.
En vecka senare ringde Maxim och bjöd ut henne på bio.
Ett år senare friade han till henne.
Hon kunde inte säga nej.
Efter bröllopet köpte de en liten lägenhet i stadens centrum.
De simmade inte i pengar, men klarade sig.
Ibland kunde de till och med unna sig små resor.
Arina arbetade som veterinär.
Hon älskade djur.
Det kändes naturligt för henne att vilja hjälpa dem.
Maxim var musiker.
Han spelade saxofon i en jazzorkester.
Livet flöt på som vanligt.
Snart fick de katten Ryska.
Den lilla fluffiga varelsen vann genast deras hjärtan.
Arina tog hand om henne som om hon vore ett barn.
Och snart föddes deras riktiga dotter.
Arina blev lite utmattad av det ständiga ansvaret.
Maxim försökte hjälpa till så gott han kunde.
Men repetitionerna och konserterna tog mycket tid.
Ryska blev mer tillgiven och strök sig ofta mot Arinas ben, som om hon ville trösta henne.
Till slut somnade Katja.
“Är du trött?” frågade Maxim.
“Lite,” suckade Arina.
Väldigt.
“Ska vi åka bort över helgen? Bara du och jag. Vi lämnar Katja hos mina föräldrar. Det var länge sen vi gjorde något tillsammans.”
Arina tänkte efter.
Å ena sidan ville hon vila och vara ensam med Maxim.
Å andra sidan kändes det otänkbart att lämna dottern även för några dagar.
“Jag vet inte,” sade hon osäkert.
“Man måste tänka på sig själv ibland,” log Maxim mjukt.
De bestämde sig för att resa till Island, som de alltid drömt om.
Arina sökte igenom hela internet efter de bästa platserna att se norrskenet.
Maxims föräldrar ställde gärna upp och passade barnbarnet.
Island mötte dem med bitande vind och snötäckta landskap.
Dagarna gick snabbt.
Resan tog slut.
Flera år gick, och Arina märkte att Maxim började komma hem allt senare.
Han hänvisade till extra repetition eller plötsliga spelningar.
Han blev mer disträ, glömde avtal.
På Arinas frågor svarade han kortfattat.
Han blev irriterad och sluten.
Först trodde Arina att det berodde på trötthet och stress.
Hon försökte vara tålmodig och ta på sig mer ansvar hemma.
Hon föreslog att de skulle gå på bio eller ta en promenad som förr.
Men han vägrade.
Han sa att han var upptagen eller mådde dåligt.
Och när hon försökte prata, viftade han bort det.
Han sa att hon bara inbillade sig.
En dag när Arina städade bland Maxims saker råkade hon hitta ett litet anteckningsblock.
Det föll ur några noter.
Arina visste att hon inte borde, men något fick henne att öppna det.
På första sidan stod namnet “Olga”.
Arina blev iskall.
Därefter följde dikter fulla av ömhet och kärlek.
Med en passande dedikation.
Arina läste och kunde inte tro sina ögon.
Hennes värld rasade.
Alla sena repetitionerna, kyla, distraktion … allt fick plötsligt en förklaring.
Tårarna vällde upp.
Arina visste inte vad hon skulle göra, hur hon skulle gå vidare.
Hon gick ut på balkongen.
Stod där i ungefär en halvtimme.
Tänkte på vad hon skulle göra.
När hon kom in igen såg hon att Katja hade vaknat.
Hon gick fram och kramade henne hårt.
I det ögonblicket förstod hon att hon inte fick ge upp.
För Katjas skull.
För sin egen skull.
Hon måste vara stark.
Arina visste inte hur hon skulle tala med Maxim.
Varje gång hon försökte sätta ord på det stockade sig rösten.
Hon var rädd att få sina misstankar bekräftade.
Så åkte de till Maxims mamma på landet.
Nina Petrovna bad om hjälp i trädgården.
Våren hade kommit tidigt, och potatisen måste planteras.
Kanske kunde fysiskt arbete lugna hennes tankar.
De åkte på morgonen.
Katja jagade fjärilar med glädje, även om mormor försökte få henne att hjälpa till.
Sedan blev dottern trött, och Arina gick för att lägga henne.
Precis när hon gick ut på verandan hörde hon röster.
“…och hur länge ska det här pågå?” hördes Nina Petrovnas irriterade röst.
“När ska du skilja dig egentligen?”
Arina tappade andan.
Så det var sant.
Alla hennes rädslor och misstankar bekräftades.
“Mamma, börja inte igen,” svarade Maxim trött.
“Jag vet själv.
Men nu är det inte rätt tidpunkt.”
“Inte rätt tid?!”, utbrast Nina Petrovna.
“När då?
När hon sugit ut dina sista pengar?
Lägenheten står ju på dig!
Och sommarhuset också!
Innan du förlorar allt måste du skilja dig!
Gå till din flöjtist då.
Innan din fru lämnar dig med ingenting.”
Maxims mammas ord slog Arina som en örfil.
Så det handlade inte bara om kärlek utan också om girighet.
Ingen tänkte på henne eller barnbarnet.
Arina backade tyst från fönstret.
Hon måste vara stark.
För Katjas skull.
Hon måste skydda sin dotter.
Men hur?
Vad skulle hon göra?
Vart skulle hon ta vägen?
Några dagar senare kom Arina att tänka på sin bekanta Vika.
En jurist som arbetade med familjerätt.
Arina tog fram telefonen och slog numret med darrande fingrar.
“Vika… Jag behöver din hjälp.”
Hon berättade allt.
“Ta det lugnt, älskling, allt kommer ordna sig”, lugnade Vika.
“Det viktigaste är att inte få panik.
Jag hjälper dig.
Kom till mig imorgon bitti, så går vi igenom allt.”
Nästa morgon åkte Arina till Vika.
“Vi måste ta fram dokumenten för lägenheten och sommarhuset så att vi skyddar dina intressen.
Vi ser vem som investerat vad.
Vi kommer att kräva rättvis bodelning och underhåll till Katja.”
Vika förklarade vilka papper som behövdes och vilka steg Arina skulle ta.
För första gången på flera dagar kände Arina hopp.
Vika var ett verkligt proffs.
Hon förklarade Arinas rättigheter i detalj och hur de kunde skydda henne och dottern.
Hon stöttade henne även känslomässigt.
Arina samlade ihop allt som krävdes.
Vika skrev stämningen.
De krävde att tillgångarna skulle delas lika mellan makarna.
Maxims små tricks skulle inte fungera.
Rättegången pågick länge.
Maxims advokat försökte bevisa att Arina inte hade bidragit till lägenheten och sommarhuset.
Men Vika var väl förberedd.
Och Maxim förvirrade sig i sina egna uttalanden och gjorde bara sin situation värre.
Efter skilsmässan försökte Arina att inte tänka på sitt ex.
Hon fokuserade på sin dotter och sitt jobb.
Sorgen började sakta blekna.
Arina förstod att livet gick vidare.
Hon fick ett nytt jobb på en veterinärklinik närmare hemmet.
Katja blev äldre och började på förskola.
Arina fick nya bekantskaper och intressen.
Hon träffade sina vänner oftare.
Livet verkade ta en ny vändning.
En dag kom en stor röd katt med brutet ben in på kliniken.
Behandlingen tog tid, och Arina pratade ofta med kattens ägare.
Något klickade mellan dem.
Oleg bad om Arinas kontaktuppgifter.
Han insisterade på att träffas.
Arina var först försiktig.
Hon var rädd att bli sårad igen.
Minnet av Maxims svek var fortfarande färskt.
Men Oleg vann hennes förtroende med sin tålamod.
Han skyndade inte på något, utan gav henne tid.
Ett år senare gifte de sig.
För Katja blev han som en riktig far.
Och snart fick de en son tillsammans.