– Förlåt, vad har du gjort, Kate? – sade Janine med upphöjda ögonbryn och en röst full av förakt.
– Du har släppt in en… främmande kvinna i ditt hus? Med barnen där?
Jag kände hur kinderna hettade, men jag vände inte bort blicken.
– Det var en äldre kvinna. Hon skakade av kyla, helt ensam på julafton.
Jag kunde helt enkelt inte gå förbi.
Janine fräste och skakade på huvudet.
– Du har knappt nog för att försörja din familj, och nu leker du välgörare?
Vad blir det nästa – samlar du folk från gatan varje dag?
Innan jag hann svara, avbröt Denise med lugn men bestämd röst:
– Janine. Det räcker.
Hela köket sjönk ner i spänd tystnad.
– Det Kate gjorde är något som nästan ingen gör idag: hon var mänsklig.
Och om du har problem med det borde du kanske titta dig i spegeln istället för att döma andra.
Janine mumlade något och vände sig tvärt om, lämnade rummet.
Den kvällen, medan jag lagade middag av Denises rester och mina barns leenden värmde mitt hjärta, hörde jag en lång signal utanför.
Jag drog undan gardinen. En lyxig svart SUV med gulddetaljer och glänsande strålkastare stod framför trädgårdsgrinden.
Passagerardörren öppnades, och en man i kostym klev ut och gick med bestämda steg mot min dörr.
Hans blick var genomträngande men inte fientlig – allvarlig.
Han knackade två gånger. Jag öppnade, med en disktrasa i handen.
– Är du Kate? – frågade han och granskade mig från topp till tå.
– Ja…?
– Mitt namn är Jonathan Grayson. Jag är Margarets son.
Jag tappade andan.
– Hon… var hos oss på julafton. Hon var ute… ensam. Vi visste inte vem hon var.
Han nickade lätt och svalde.
– Vi fick först i morse reda på var hon varit. Hon lämnade vårdhemmet utan att säga något.
Hon pratade om dig. Och om dina barn.
Han drog fram ett kuvert ur fickan och räckte det till mig.
– Vår mor insisterade på att vi skulle tacka dig ordentligt.
Hon sa att du visade henne vad julen verkligen betyder.
Jag tog kuvertet med darrande händer. När jag öppnade det fanns flera sedlar där i och ett visitkort med ett privat nummer.
– Om du någonsin behöver något – finns vi här för dig. Vår mor vill bjuda dig på middag.
Och… vi vill hjälpa dig med huset. Vi har hört att taket läcker. Någon tar redan hand om det.
Jag tittade på honom, överväldigad. Jag visste inte vad jag skulle säga.
– På jul ska ingen vara ensam. Och ingen ska behöva leva i rädsla för nästa dag, – sade han.
– Du tog hand om min mor när ingen annan gjorde det. Nu är det vår tur.
Sedan log han och gick tillbaka till bilen.
Barnen stod nu i dörröppningen, med Margaret mellan dem, som lätt lutade sig mot Emmas arm.
Jag kände hur en tår rann nedför min kind. Inte av sorg.
Utan av tacksamhet. Och hopp.
För första gången på länge kände jag mig inte ensam.