När Lena bara var sjutton år förändrades hennes liv drastiskt.
Hon hade träffat Dmitri, en kille från parallellklassen, som hon kom väldigt bra överens med.
De var oskiljaktiga och drömde om en framtid tillsammans.
Men en natt, när allt verkade perfekt, fick Lena veta att hon var gravid.
Hennes glädje överskuggades genast av hennes föräldrars reaktion.
Föräldrarna blev arga och besvikna.
De kände sig svikna av Lena och sa rakt ut: “Vi har inget mer att säga dig – du måste gå!”
Utan pengar och utan hjälp flyttade Lena till en moster i en annan stad.
Hon var rädd, men fast besluten att uppfostra sitt barn på egen hand.
Åren gick långsamt och mödosamt.
Lena arbetade hårt för att kunna ge sitt barn skolgång och ett tak över huvudet.
Hennes son Andrej var hela hennes stolthet – anledningen till att hon aldrig gav upp.
Dmitri försvann helt ur hennes liv.
Hennes föräldrar däremot levde vidare i tron att Lena hade begått ett oförlåtligt misstag, och att hennes “straff” var att hållas på avstånd.
Men djupt i sina hjärtan hoppades de fortfarande att Lena en dag skulle återvända.
Efter femton år, en vårdag, bestämde sig mamma och pappa för att besöka Lena.
De ville se om hon hade det bra, om hennes son växte upp i en bra miljö.
Och kanske … be om förlåtelse.
De kom till det enkla huset där Lena bodde med Andrej.
Det var ett enkelt hus, men rent och prytt med blommor i fönstren.
Tveksamt knackade de på dörren, och när Lena öppnade vidgades hennes ögon av förvåning.
– Mamma, pappa… – sa Lena, utan att veta om hon skulle bli arg eller gråta.
Men det hennes föräldrar då såg skakade om alla deras fördomar.
Andrej, hennes son, var nu en välartad ung man – lång, med klara ögon och ett varmt leende.
Han hade gått ut gymnasiet och hade många drömmar framför sig.
– Kom in, snälla – sa Lena med darrande röst.
De gick in och satte sig vid bordet.
Andrej började berätta – om skolan, sin passion för teknik och sina framtidsplaner.
Lena lyssnade stolt, och i hennes ögon glittrade något som hennes föräldrar inte hade sett på länge: styrka och värdighet.
Då frågade mamman försiktigt:
– Hur klarade du allt det här på egen hand?
– Jag hade en anledning – svarade Lena enkelt. – Jag hade ett barn som gjorde mig stark.
Sedan blev det tyst och tungt i rummet.
– Vet ni, – fortsatte Lena – jag ville inte hålla er borta.
Jag ville att ni skulle vara stolta över mig – inte döma mig.
Föräldrarna såg på varandra, med tårar i ögonen.
De förstod att de hade begått ett misstag.
Nu fanns det också tårar i deras ögon.
– Förlåt oss, Lena. Vi var för hårda. Vi vill försonas och vara med dig och vårt barnbarn.
Då reste sig Andrej upp, log uppriktigt och sa:
– Mina morföräldrar vet verkligen hur man överraskar.
Alla skrattade, och i det ögonblicket började en ny berättelse i familjen – en där förståelse och kärlek var starkare än det förflutnas misstag.
Och det förändrade deras liv för alltid.