Nika hade på sistone inte varit sig själv.
Det hade uppstått allvarliga sprickor i förhållandet med hennes man, och kvinnan visste inte hur hon skulle hantera den plågsamma situationen.
Allt började med småsaker – som det ofta gör.
Efter jobbet började Tolja lägga märke till hennes giftiga kommentarer.
Hans skämt var fyllda med ilska, varje ord sårade mer än ett slag.
Med varje dag blev mannens beteende sämre.
Även på semestern gav han henne ingen vila.
— Du ser ut som en gammal kärring! — sa han utan att ta blicken från telefonen.
— Andra killar har fruar som fruar, men jag har någon skrumpen russin!
Visst såg Nika äldre ut än sina år.
Hennes jobb var tungt och krävande – det satte spår i ansiktet.
Men det gjorde extra ont att höra sådana ord från sin egen man.
Hon arbetade för familjens skull och tjänade dubbelt så mycket som honom, så han hade ingen anledning att klaga.
Tolja däremot gjorde som han ville med sina pengar, utan att rådfråga någon:
— Dit jag vill, där spenderar jag! Inga barn att spara för!
Nika stod ut med det också.
I stort räckte pengarna till för livet.
De var inte officiellt gifta men levde som ett par och hade inte bråttom med bröllopet.
Men Toljas mamma kallade Nika för svärdotter redan för länge sedan, och hon såg henne som sin svärmor.
Svärmodern var påträngande och missnöjd med livet.
Hon blandade sig hela tiden i de ungas angelägenheter, och det var mest Nika som fick kritik.
Paret bodde i ett privat hus.
Även om de befann sig i staden krävde huset ständig skötsel.
Ofta bad Nika sin man om hjälp:
— Jag hinner helt enkelt inte – jobbar från morgon till kväll!
— Vad har jag med det att göra? — svarade Tolja.
— Det är ditt hus, du är husets dam här, vad har jag med det att göra?
Och verkligen: på vintern stod huset i snödrivor tills Nika själv tog fram snöskyffeln.
På sommaren växte gräset nästan ända upp till fönstren.
Man fick anlita folk för att få allt i ordning, och sedan avsluta det som påbörjats efter jobbet själv.
Under tiden låg Tolja på soffan och gick bara ibland upp för att kolla hur arbetet gick.
Kvinnan förlät mycket, men det sista halmstrået var det hon såg när hon kom hem efter en tuff arbetsdag.
Så trött att hon knappt kunde dra benen efter sig, hade hon dessutom stannat till i en affär på vägen.
Nu värkte handflatan av den tunga påsen.
Hon hoppades att Tolja skulle möta henne – hon hade till och med ringt, men han svarade inte.
Med en suck och torkande svetten hörde Nika musiken från gården.
Hon lämnade påsen vid staketet och skyndade in i huset där en glad diskoteksparty pågick.
Inuti växte bitterheten och ilskan – idag hade hon bestämt sig för att säga allt som samlats på hög.
Och i huset rådde en riktig fest!
Högljudd musik fyllde rummet, fönstren skallrade.
På bordet låg snacks och färdigmat som Nika förberett i förväg för att slippa stå i köket på kvällen.
Men Tolja, utan att bry sig om sin fru, dansade med en kvinna som uppenbarligen druckit för mycket och var klädd ganska utmanande.
Utan ett ord gick Nika genom rummet och stängde av musiken.
Tolja riktade långsamt sin dimmiga blick mot henne:
— Vad håller du på med? — frågade han med stammning och vinglade.
— Det är jag som ville fråga dig!
Vad pågår?
Vem är den här kvinnan?
Hans partner fortsatte att röra sig i sin egen rytm som om ingenting hänt.
— Och vad då? — fnös Tolja.
— Jag träffade en gammal skolkamrat, vi firade.
Eller kan jag inte slappna av i mitt eget hus?
— Om du minns sa du själv att det här är mitt hus och att du inte har något att göra med det.
Så gå genast härifrån, skjutsa ut din gäst, så pratar vi sen!
— Det tänker jag inte! — försökte Tolja resa sig, men han vinglade.
Nika kände nu avsmak mot honom.
Han hade länge slutat vara hennes man.
Och hjälp från honom kom ingen, bara en börda.
Att leva med honom bara av rädsla för ensamhet?
Nej tack!
Beslutsamt tog Nika kvinnan under armen och ledde henne till grinden:
— Det är dags för er att gå!
Sedan gick hon tillbaka in i huset:
— Ska jag följa ut dig eller går du själv?
Mannen ryckte på axlarna, tog en sallad och en flaska från bordet och vinglade mot utgången.
”Du klarar dig utan mig, ring då, din hysteriska!” ropade han till sist.
”Oj, oj, oj!” klagade Tolas mamma och höll sig för huvudet. ”Huvudet sprängs!”
”Mamma, skrik inte! Nika slängde ut mig. Hon gillade inte att jag inte mötte henne,” ljög sonen, eftersom han visste att mamman skulle ta hans parti.
”Varför skulle du ens möta henne?” förvånades kvinnan.
”Vem vet! Hon klagar alltid på mig: det ena är fel, det andra också! Hon plågar mig! Kanske blir jag också trött på jobbet? Tror du att jag har det lätt? Och varför ska jag hjälpa till i ett främmande hus?”
”Helt rätt!” stödde mamman sin son. ”Först får hon skriva över huset, ge dig din andel, sedan kan hon be om hjälp! Ser du hur viktig hon tror att hon är! Att jag skulle möta henne! Hon är frisk och stark, ska klara sig själv!”
”Det sa jag också till henne! Och då blev hon förolämpad!”
”Låt henne vara förolämpad! Du ska inte ge efter! Hon vill gifta sig – då får hon tåla lite! Hon är ingen liten flicka längre, att gå och spela fin!”
”Vad ska jag göra nu då?” frågade Tola och sänkte huvudet.
”Ha tålamod, min son!” lärde mamman. ”Hon kommer att krypa tillbaka, snällt och stilla, och be dig komma hem igen! Hon lever ensam en vecka – då kommer hon att fatta vad hon har gjort! Och du ger inte efter – så fort hon kommer tillbaka, kräv att bli skriven på adressen. Annars får hon klara sig utan dig!”
Så undervisade kvinnan sin son, gav råd om hur han skulle hantera Nika.
Och han lyssnade uppmärksamt och nickade i takt.
”Du har rätt, mamma! Jag ska inte stå ut med hennes nycker! Vem är hon att bestämma över mig? Jag är ingen slav, jag är en vuxen man! Min egen herre!”
Efter mammans instruktioner bestämde sig Tola för att agera.
Han dök inte upp hemma, ringde inte till Nika, väntade exakt en vecka.
Men livet hos mamman var inte heller en dans på rosor.
Hon gnällde också på honom hela tiden: gör det ena, gör det andra.
När han försökte protestera, påminde kvinnan honom om gamla goda uppfostringsmetoder – hon gav honom ett rejält rapp med riset över ryggen:
”Du är inte hos din fru nu, utan hemma hos din mamma! Om du inte jobbar – får du ingen lunch!”
Tydligt och utan onödiga ord.
Försök inte ens protestera.
Till slut, knappt klarade han de sju dagarna, gjorde Tolik sig redo att åka hem:
”Jag åker, mamma! Ska se hur hon har det utan mig. Hon borde redan krypa på knäna och be mig komma tillbaka!”
”Gå du bara! Men ge inte efter! Säg tydligt – du kommer bara tillbaka på dina egna villkor!”
Han gick ut ur huset med en segerviss min.
Som om han tänkte: Nu ska jag visa henne vem som bestämmer här!
Hakan högt, ryggen rak, steg säker – nästan lite nonchalant.
Han närmar sig grinden, går in på gården… och stannar tvärt.
Något stämmer inte.
Han tittar sig omkring: gården är prydlig, gräset är jämnt klippt som med linjal, fönstren glänser, rabatterna är rensade, gångarna rena, utan minsta ogräs.
Och inte bara det – allt runtomkring såg levande, färgglatt och välskött ut.
Till och med grinden var ny – inte den gamla gnisslande, utan stadig och pålitlig.
Tola tog fram nyckeln, men insåg att den inte längre passade.
Han stod en stund, gick sedan bestämt mot dörren och knackade på.
Steg inifrån tystnade, sedan öppnades dörren.
Men det var inte samma Nika.
Inte den som gick runt dyster, med mörka ringar under ögonen.
Framför honom stod en kvinna, fräsch, leende, med gnistrande ögon.
”Jag trodde du satt här ensam och led… Och du… Du kunde åtminstone ha ringt mig!”
”Varför det?” log Nika mjukt och lutade lekfullt huvudet åt sidan.
”Hur menar du varför? Din man är borta i en vecka, och du bryr dig inte ett dugg?”
”Jag har ingen man,” svarade hon lugnt.
”Varifrån skulle han komma?” skrattade Nika. ”Det fanns en sådan där ’tillfällig’, men han var misslyckad. En sådan är inte ens värd att nämna!”
Tola rodnade kraftigt:
”Pratar du om mig?! Nu ska du få en smäll och då får vi se hur du pratar! Jag borde ha fostrat dig tidigare! Jag var bara för snäll förr!”
Han tog ett steg framåt, men Nika rörde sig inte en millimeter.
Från dörren kom en lång man, lade sin hand på hennes axel och sa bestämt:
”Hörru, kompis, försvinn. Och helst utan bråk.”
”Och vem är det? Har du skaffat älskare? Om du kör bort honom så förlåter jag dig och kommer tillbaka! Jag lovar till och med att inte slå dig!” förkunnade Tola viktigt, med känslan av att vara generös och storsint.
Och sedan hände något märkligt.
Antingen stördes gravitationen eller tiden stannade – nyss stod han där, och nu sprang han redan.
Och han sprang som om djävulen själv jagade honom!
Och bakifrån hjälpte någon honom att få ännu mer fart.
Nika stod på verandan och skrattade tills tårarna rann, medan hennes storebror jagade ut exet från gården.
Han flög bokstavligen mot grinden, och brodern sköt på honom med några välriktade sparkar.
Så snart Tolik var utanför, slog brodern igen grinden och återvände till sin syster:
”Nikagumman, våga inte ens tänka på att ta tillbaka den idioten! Jag fattar ärligt inte hur du stod ut med honom!”
Nika suckade djupt:
”Jag var dum, därför stod jag ut. Jag trodde alltid – kanske ändrar han sig.”
”Sådana ändras inte, de ska ut! Behöver du hjälp med något hemma – ring mig, jag kommer. Och han ska fatta att han inte har något här att göra längre.”
”Och om han inte fattar?”
”Då förklarar jag det igen,” blinkade brodern och gick med sin syster in i huset.
Där inne firade redan gästerna som hade sett hela scenen genom fönstret.
”Nå, födelsedagsbarnet, skål för dig!”
”För födelsedagsbarnet!” hördes det i svar, och glasen klirrade.
Nika log.
Så skönt det är att ha en sådan storebror – omtänksam, stark och alltid nära!